Varför frågade man inte medan det fanns någon kvar att fråga? Jag går på kurs i släktforskning och upptäcker att jag egentligen ingenting vet bakåt i min familjs historia. Vad hette min morfar i förnamn, morfar som jag aldrig träffat. Han hade lungsot som man sa på den tiden och gick bort 1929. Vad hette farmor som flicka och var stod hennes bardomshem? Var hon oäkta barn till någon förnäm typ på en stor gård i Väse? Vad hette hon som flicka? Av farfar minns jag bara ett besök på åldersomshemmet i Filipstad, en stor vit mustach och den instängda luften i det lilla rummet. Det var nog 1949 och jag var fem år. Mormor och farmor levde in på 1960-talet och hade ju kunnat berätta mycket och försökte nog också men jag kan minnas hur oerhört uttråkad jag kände mig då när det vackraste med mitt lilla samhälle i östra Värmlands bergslag var vägen därifrån. Varför frågade jag inte min mamma innan hon blev lite för glömsk? Faster Inga var ju helt klar i huvet hela livet men inte frågade jag henne heller.
Så nu börjar utforskningen och hittills har det inte gått särskilt bra. Går på kurs i ett studieförbund som har valt att inte prioritera datorerna. Gång ett: "Nu ska jag se om jag får igång en dator åt dig" säger kursledaren. Jag var inte med vid första kurstillfället och självklart har de andra (tre) deltagarna sina inmutade platser. Efter en halvtimmes telefonerande får den tålmodiga kursledarinnan fart på en dator och ger mig en bra introduktion. Jag kommer igång och hittar min farfar - född i Brattfors. Gång två: "Jag har inte lyckats komma ut på nätet, men Per kommer snart"säger den nu luttrade kursledarinnan. Snart är ju ett relativt begrepp och när det gått en timme, ingen Per dykt upp, nätet är dött och vi fikat så ger vi upp och åker hem.
Datorerna, reliker från 90-talet har kanske gjort sitt. Men erbjuder man kurser och tar betalt
så är det väl inte för mycket begärt att apparaterna ska funka. Eller?