Att satsa på barnen - vad innebär det? Jag följer med intresse Anna Levins köpstoppsblogg i Nerikes Allehanda. Hon är stenhårt konsekvent och köper bara detsom är förbrukning och har klara, sparsamma regler även för det. Hittar man inte sina handskar så får man ta slalomhandskarna till jobbet även om de är rödvita och andas 80-tal. Matlådor, cykla, hemgjorda presenter, alltid tygkassen med till mataffären. På en lön som ligger på medel har hon lyckats spara en massa pengar. Så nu har en intressant debatt brutit ut. Signaturen fd länsbo tycker att hennes tips och exempel är ett hån mot dem som inte kan lägga undan lika mycket. Vi är flera som gjort inlägg om att det är bra tips och att alla kan göra om inte allt så i alla fall något. Men fd länsbo ger sig inte. Eftersom det finns så många som knappt har råd med mat och värme (ungefär så skriver han) så bör barnfamiljerna som har fått skattelättnader satsa på barnen. Jag läser underförstått att det innebär konsumtion.
Och det får mig givetvis att fundera - är det att satsa på barnen? När våra tre barn var små fanns inga köpcentrum. IKEA låg långt bort. Så vad gorde vi på helgerna. Matsäck, ut skogen, skidor, skridskor. Inte alltid så uppskattat av barnen just då men vi ansåg att det var både nyttigt och bra. Nu kan man ju ibland få höra om hur hemskt det var med skinnet på chokladen och det kladdiga färdigskalade apelsinerna. Oftast kommer det upp på skidutflykterna vi gör tillsammans idag. Hur vi hade gjort idag det vet jag ju inte men jag avskyr trängsel och köer, de gör mig så irriterad. Och inte bara mig, även andra vuxna är sura och griniga i köptemplen. Ofta har de häpnadsväckande små barn med sig. Gråtande, svettiga, stökiga småbarn som säkert mått mycket bättre hemma eller ute i skogen. Så vad är att satsa på barnen? Att ge dom tid och upplevelser eller saker. För min del är ju svaret uppenbart.