Att Posten måste rationalisera kan man ju förstå i e-postens tid men deras senaste grej tycker jag är väl magstark. Igår när jag kom hem i snålblåsten efter ett låångt och trevligt kafferep i Hällabrottet så låg en tjock, inplastad försändelse i lådan. elva vita A4-kuvert. Mitt namn och adress på det översta kuvertet. Kikade på kuvert nr två - inte till mig utan till en bekant människa på Lingonstigen. I packen låg alltså försändelser till tio andra i vår lilla kommun som är med i samma hurtiga förening. Nu står det ju ofta Prolog på bilarna som kommer med posten och ibland undrar man hur det är med läskunnigheten. Ett brev adresserat till nr 7 på gatan kan hamna hos oss i nr 2 trots att bara en bokstav i förnamnen stämmer. Att vi tillhör de halsstarriga som vi vill ha vår post i den egna lådan ska väl inte spela in. Kan det vara ett trick för att vi vägrar brevlådesamlingen. Efter 15 år med en gisten träbrevlåda som var tvestjärtarnas älskingstillhåll så fick jag en stilig, låsbar låda på min födelsedag. Två veckor senare kom erbjudandet om en liten grå plastlåda i brevlådesamlingen. På den tiden gick det att tacka nej så det gjorde vi. Utebliven tidning är ju också irriterande, dekalen som markerar den stora morgontidningen har gett upp och blåst bort men nu har en vänlig flicka lovat att budet ska ta med en ny. Hoppas att det fungerar. Är inte så säker på det för det tog tre telefonsamtal (och två månader) innan prova-på-prenumerationen på SvD upphörde men det klagar jag inte på det trots att jag bor precis i kanten av gnällbältet. (Och packen med kuvert la jag på lådan vid Posten för där var det stängt, öppet endast i morgonväkten)