"Ät ôpp du tös, det ha fött ôpp fler än dä ha släéj ihjäl" det var vad mormor Alma brukade säga när hon bevakade att man åt upp rågmjölsgröten, vattgröt på min östvärmländska dialekt. Svårt att argumentera mot men svårt att svälja. Om man satt tillräcklig länge och tvekade så skar sig lingonen med mjölken, gröten kallnade och det hela blev så motbjudande.
Det var nog inte gröt varje morgon men det är så jag minns det.Jag kan fortfarande rysa när jag tänker på det.
Så när våra barn var små var det ingen som tvingades äta gröt. Mannagrynsgröt, nån enstaka gång havregrynsgröt och risgrynsgröt kunde de sleva in med rätt så bra aptit. Det var bara jag som höll mig undan.
När dottern gick på gymnasiet sa hon en dag:
"Om vi hade en micro skulle jag äta gröt på mornarna". Den apparaten håller än idag.
Men ingen gröt för mig. Inte förrän nu.
Flera av mina promenadkamrater sjöng havregrynsgrötens lov i flera tonarter - det är så gott, så nyttigt, man blir mätt på ett så bra sätt, det är så lätt att göra i micron.
Lite obetänksamt sa jag att jag skulle prova. Jag tänkte också på allt äppelmos jag har i frysen. Det måste ju ätas upp.
Nu har jag testat - 1 dl havregryn, 2 dl vatten 1/2 krm salt, mycket äppelmos och en skvätt mjölk.
Det är faktiskt i inte så dumt.
Tänk om man skulle våga sig på en tallrik vattgröt nån dag också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag kommer också ihåg den där barndomsgröten med en rysning. Havregrynsgröt som man skulle stå sig på. Har ratat all gröt men kan numera tycka det är ganska gott med bovetegröt en och annan morgon.
Mjölkchoklad ('mjölkkakao') i kaffekopp. Med skinn eftersom den fått stå och vänta ett bra tag. /Syrran
PO66 - ja visst var det hemskt :)
Syrran - tänk vad vi minns olika saker.
Skicka en kommentar