måndag 4 mars 2013

Visst är det synd om mig?

Hur snorig kan man bli? Jag hostar, nyser, näsan droppar, ögonen värker och rinner. Känner mig verkligen eländig.
Vi fick ju en liten släng i sluter av fjällveckan. Maken blev så pass dålig att han var tvungen att avstå från den vanliga dosen av utförsåkning före elvakaffet. Tråkigt för honom som brukar stå och stampa i väntan på att liften ska öppna.
Han blev ju bättre men på mig tog det omtag. Kände mig lite hängig på kursen i torsdags men trodde det berodde på torrt inomhusklimat och att kusen var långsam och tradig.
Men på natten kom frossan och hostan.
Ett sen länge inplanerat besök av syster o svåger genomfördes. Hoppas att de klarar sig från smitta.
Söndagen tillbringades i soffan. Både vasalopp och femmil var ju onödigt spännande för mig i mitt dimmiga tillstånd. Men så roligt med den där medaljen.
Alvedon, mjuka näsdukar, varm dryck och apelsiner gör ju livet rätt uthärdligt ändå men nu vill jag verkligen bli av med snoret.


4 kommentarer:

Barbro Li sa...

Det låter för hemskt! Verkligen synd om dig. Det kan ju vara svårt att hitta förströelse som gör att man glömmer snor och rinnande ögon. Men om du kan lyssna på sveriges radio på play så kan du ligga i soffan och blunda och lyssna på Anita Björks underbara röst när hon läser Margurite Duras Älskaren. Njutbart! (Anita är bättre än Margurite.)Leta under Radioföljetongen. Bli snart bättre! Kram!

PO66 sa...

Låter inte roligt alls. Är det kanske lilla barnbarnet som delat med sig? Krya på dig!

Marianne sa...

Det är verkligen inte kul, krya på dig önskar jag.

epsilon sa...

Tack för era omtankar, nu är jag ute ur dimmorna och mår rätt så bra igen.