På strövtåg i hembygden

Jag har varit på strövtåg i hembygden, östra Värmlands bergslag. Märkligt vilka minnen som dyker när man funderar över hur den lilla barndomsbyn har förändrats.
Då för så länge sen och ändå så nyss fanns posten, tre livsmedelsaffärer, Arne och Martins cykel och sport, kiosk vid stationen där både tåg och rälsbussar gick på inlandsbanan och tre olika bussbolag som tog en på grusvägen till Filipstad och gruvan med den fina malmen var den störste arbetsplatsen
Nu är ju det mesta borta. På de små åkerlapparna, där vi, ofta lite motvilligt, räfsade hö växer mörk granskog. Jag hittar inte så bra i skogen längre. Lingonfallet är borta, där växer tallskogen redan hög.
Undrar vart klasskamraterna tog vägen? En del bor nog kvar men de flesta hade nog lika bråttom som jag att försvinna så snabbt som möjligt. Försöker minnas vilka de var, vad de hette.
Det vita skolhuset på udden i sjön brann ner en vinterdag för nåt år sedan. 
När vi, syrran och jag, började i första klass var det eldning i en kamin, utedass och ingen gymnastiksal men en skolbespisning.
Men sen blev det köket i missionshuset och medhavd matsäck under nåt år när skolan byggdes om. Fröken Blomqvist eldade i köksspisen och det var nog rätt trångt. Personalrum var det nog ingen som ens tänkte att det skulle finnas.
Idag byggs en skola i moduler, friskola, och missionshuset är till salu, avkristnat sen länge.
- Låg det inte ett hus här, säger jag och pekar, bodde in K där, han som lärde sig läsläxorna utantill och fick deklamera för klassen. Och var var det G bodde, hon som skvallrade för fröken att jag inte tog hem läseboken. Förstod aldrig vitsen med läsläxor, läste hellre följetongerna i Hemmets veckotidning.
Jag gav mig iväg så snart jag kunde men nu återvänder jag gärna och det vore nog bra roligt att träffa dem ingen. Om man nu skulle känna igen dem, gamla och grå är de nog.