Vad kallt det är

Brrr vad kallt det är. Om inte den där klagovisan över en kall vår redan vore skriven så finge man ju försöka tota ihop den. Men den våren var visst torr också och det är ju inte den här.
Nu regnar det igen och de enda som tycks trivas är sniglarna.
Det är bara tio grader, vilket hindrar mig i mina fågelspaningar. I stället rör jag ihop några mjuka kakor med björnbär och blåbär i. Det ska väl komma bättre tider när man vill sitta i skuggan och fika och det blir alldeles för varmt att ens tänka sig att sätta på ugnen.
I fredags när vädret var skapligt så åkte vi till mina hemtrakter. Ett alldeles bedårande syskonbarnbarn var på besök i mitt forna föräldrahem bak lönnarnas rad. Solen sken och den lille fyrade av bländande leenden. I Filipstad luktade det nybakt, vinden låg på från Vasa spisbrödsfabrik där vi köpte bröd och pasta. Sen tog vi gamla vägen mot Storfors och förbi Bjurbäcken där herrgården brann en natt när maken satt i vakten, nybörjare på sommarjobbet, och fick larma  ut brandkåren.  En lång promenad hem till Storfors och hur den blåa Amazonen fick nya dörrar kunde han också minnas tillbaka till - en förarglig sten i en kurva på vägen förbi dynamitkällaren bara.
Igår grillade vi men fick lov att sitta inne och äta. Lille A höll oss annars på alerten, märkvärdigt vilken räckvidd små armar kan ha.
I förmiddags ytterligare ett kärt besök. Lasse, sommarbarnet från Uppsala, kom förbi. Gamla minnen flimrar förbi, höbärgning, simskola, fisketurer, alla avsnitt av Forsytesagan som syrran och jag såg på teve hos honom och hans mamma när vi var studenter i Uppsala.  Nyss men ändå så länge sen.
Nu regnar det igen och man kan bara hoppas att det blir bättre.