torsdag 11 juni 2015

Det är så vackert på Kinnekulle

Det är så vackert på Kinnekulle men idag tog vi inte vägen utefter berget som vi, min tvillingsyster och jag, gjort ibland när vi varit på shopping. I många år har vi köpt alla våra kläder på Xelle, först vid torget i Lidköping sen hemma hos Gunilla i källaren i hennes hus i Rydaholm utanför Vara. Nu ska hon lägga ner sin verksamhet så idag började rean. Oemotståndligt förstås och det tyckte ju inte bara vi utan även en mängd andra storväxta tanter. Nåja, några fynd kund vi rycka åt oss och sen åkte den trevliga vägen mot Lidköping, tog en snabbrusch in på på Rörstrand där syrran hade en rabattkupong som ju måste utnyttjas.
Men sen svängde vi inte av i Källby som vi brukar. Vi for inte förbi Blomberg. Vi såg inte ramslöken som blommar för fullt just nu. Vi såg inte alla de vackra gamla kyrkorna eller Hällekis säteri. Det blev stora vägen med Kinnekulle som tornar upp sig i väster.
Man kan ju inte undgå att gripas av historien om  Lisa som försvann i söndags.  Inte svårt att föreställa sig vilka helvetes kval hennes närmaste går igenom just nu. Varför skjutsade vi inte, varför skulle hon ta moppen kanske de tänker. Hennes arbetskamrater tänker nog att de inte skulle haft så bråttom utan stannat till hon kommit iväg på sin moped.
Jag minns en gång när min dotter, då tidiga tonåren, hade hälsat på en kompis i Örebro. SJ hade precis haft tidtabelländring så det vanliga tåget som hon klev på stannade inte i Laxå. Hur orolig hann jag inte bli innan hon ringde från Skövde, detta var ju för mobiltelefonernas tid, och kom tillbaka med nästa tåg. Jag kan fortfarande känna den där fysiska, gastkramande oron, hjärtklappningen.  Så hur ska det inte vara för flickans föräldrar, nu när det gått fyra dygn. Hoppas, hoppas att hon kan hittas välbehållen.
Så att jag förra veckan tyckte det är så trist att Xelle  ska läggas ner och mina klädköp kommer att bli krångligare, är ju verkligen bara en så skrattretande löjligt. Alla såna tankar bleknar bredvid detta ofattbara. Och aldrig mer kommer vi att åka förbi Blomberg utan att tänka på Lisa

1 kommentar:

Marianne sa...

Vardagliga problem blir så små när sånt här händer, och man tänker hela tiden på hennes anhöriga. Precis som du säger har man någon gång råkat ut för att ens barn inte kommit hem som de ska och innan man vet vad som hänt hunnit tänka både ett och två varv.