Bilden av den där lilla pojken i vattenbrynet rör mig till tårar. Tänker på mina egna barnbarn. Tänk om det vore nån av dem.
B,som flytt från Syrien med sin familj, berättar om sina föräldrar som är kvar i Damaskus där bomberna faller och elen fungerar högst två timmar per dygn. Eller hans svärmor som bor i Libanon där samhället kollapsat och som ett högst märkbart resultat så fungerar ingen sophämtning. Man kan tänka sig stanken i värmen.
När vi ska kliva av tåget på hemväg från Göteborg visar en tonårspojke sin mobil för mig. Jag förstår att han vill ha klartecken på att han kliver av på rätt station. Han ska vidare med buss och han kan ju inte veta att ska kliva av i en avlövad fd järnvägsknut där det numera är bara tre spår i bruk. Det brukar inte vara så många bussar att välja på heller. Men han kan ingen engelska så vi gestikulerar och pekar och visar honom till rätt buss. En tunn liten pojke alldeles ensam på resa. Mitt modershjärta blöder. Hoppas att nån möter honom när han kommer fram, nån som talar hans språk.
Världen har ju varit förskräcklig länge men bilden av den där lille pojken gjorde att allt elände berör mig mer än på länge.
Så nu säger jag upp en tidningsprenumeration och går ur den fackförening som jag givetvis inte har nån anledning att tillhöra längre. I stället ökar jag på min månadsinbetalning till Läkare utan gränser. Jag vet att det bara är en droppe i havet men det är i alla fall en droppe.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det dör dagligen barn i Sverige, barn blir misshandlade, våldtagna och hamnar i fruktansvärd misär. Vem gråter över dem?
Anonym - du kan inte mena att det är mindre sorgligt att ett barn drunknar på flykt för att det finns barn som far illa inom våra nationsgränser? Det låter på dig som att vi ska gråta mer över svenska barn än andra barn, och det är en obehaglig tanke tycker jag. Alla barn har rätt att leva och bli respekterade och älskade, oavsett var de råkade födas.
Jag får andnöd varje gång jag ser bilden av treåringen som drunknat. Tänker på om det hade varit vi som hade behövt fly med vår treåring, som hade förlorat honom till vågorna för att krig gjort livet outhärdligt och för att Europa har valt att outsourca asylkontrollen till flygbolagen. Tänk vilken tur vi har som råkade födas i just det här landet. Jag känner tacksamhet och sorg.
Hur kan du feltolka mitt inlägg så grovt?
Du skriver att alla barn har rätt att leva och bli respekterade och älskade, oavsett var de råkar födas.
Det är precis detta som åsyftas med mitt inlägg.
Det är inte tur att vi råkat födas i detta land. Den välfärd och frihet som vi kan åtnjuta i Sverige har inte tillkommit genom tur.
Tur är något helt annat.
Det är hårt och idogt arbete som samtliga invånare bistått med som lett fram till vad Sverige i dag är och står för. Det har rått en bred samsyn hur vi velat utveckla landet och vi har alla dragit åt samma håll, utan interna stridigheter mellan olika religionsuppfattningar.
Sverige har varit tryggt att bo och växa upp i.
Men den tiden är snart förbi med tanke på hur landet utvecklats de senaste åren genom okontrollerad invandring. Det är bara att se sig om i landet så upptäcker var och en att landet utvecklas i fel riktning. Utanförskapsområden, no-go zoner, stenkastning mot polis och ambulanspersonal, bilbränder, rån, mord, våldtäkter, handgranater, sjunkande skolresultat, listan kan göras än längre.
Det är med sorg i hjärtat som jag åser det som sker med vårt vackra land och hur tryggheten urlakas.
Skicka en kommentar