Åka ambulans.

Jaha - då har man åkt ambulans igen. Inte så långt, en liten bit bara. Maken, jag och några av hans arbetskamrater var ute och åt på en krog nära oss. Det var mycket folk, det var varmt, trångt och vi fick sitta uppspetade på höga stolar. Jag åt fish´n chips som jag brukar och tog ett glas vitt vin till det, även om jag förstås borde tagit öl eftersom stället (förstås) har ett eget mikrobryggeri. Makens arbetskamrater, som alla tillhör den främlingslegion som kom med Esabflytten av utvecklingsavdelningen, är väldigt trevliga och pratar inte bara om svetsmaskiner. Resor inom och utom Sverige, fina ställen i Göteborg, julplaner och tillståndet i den svenska skolan var på tapeten innan jag började tycka att det var så varmt, jag blev yr och jag minns att jag sa att jag känner mig konstig. Sen vet jag inget mer förrän jag hörde maken som hade 112 i telefonen säga
- Ja nu har vi kontakt med henne. Jag hängde kvar på min höga stol stöttad av trygga armar, kallsvettig och yr. Sen kom ambulansen. Och hur jag kom på båren och bars ut i ambulansen har jag bara dimmiga bilder av. Blodtryck, puls, ekg, blodsocker, kontrollfrågor om jag dag, månad, år, Sen hör jag sköterskan säga  - nu är hon tillbaka här, nu kommer ansiktsfärgen. Och sen var jag rätt pigg igen och hur gör man då?. Maken tyckte att jag skulle åka med till Sahlgrenska, men jag som redan mådde rätt bra, förstod ju att jag skulle bli lågt prioriterad och vad skulle en jäktad jourläkare säga till mig. Blodtrycksfall av någon anledning, kanske värmen. Så vi fick skjuts runt hörnet några hundra meter och jag kunde gå in själv på rätt stadiga ben, ta av min kallsvettiga kläder, dricka vatten och så småningom somna.
Idag mår jag bra även om jag förstås funderar lite över orsaken till svimningen. Ska kanske akta mig för höga barstolar. Samtidigt är jag glad och tacksam över den omtanke och hjälpsamhet som alla visade mig. Och för den lilla åkturen hem - tack ambulansen på Sahlgrenska.