Kalas

I lördags var jag på kalas. Egentligen var jag bara medföljande för det var en ungdomskamrat till maken som jubilerade. Det var en blandning av oss som härstammar från bruksorterna och småstäderna i östra Värmland och jubilarens nyare vänner från ett yrkesliv i Skåne. Mycket välordnat, bordsplacering, riklig och god catering och bra med vin. Jag hade väldigt trevligt vid bordet där jag satt mellan två män från Finland. Väldigt pratsamma var de, de teg inte på två språk som en finsk kollega till mig brukade säga. Men det uppstod en liten tävling mellan oss om vem som hade haft fattigast barndom. Den förlorade jag för jag hade för få syskon, aldrig varit med om vattenhinken frusit under natten och givetvis inte behövt utvandra från fäderneslandet. Utedass, några kor i lagårn och lång väg att traska till skolan - där låg vi lika. Att flytta undan ryssarna och se syskon skickas som krigsbarn är ju också svårt att konkurrera med.
När vi efter tårtan skulle mingla så började M och jag prata. Vi upptäckte att vi hade gått i samma läroverk, jag kände hennes bror, vi har flera gemensamma bekanta, flera gamla lärare att häckla eller tala om med aktning. Plötsligt var det dags att gå till vagnen som göteborgarna säger och då hade jag missat alla de andra, de från Skåne och Blekinge.
Nu sitter jag i vår lilla övernattningslägenhet, trött i benen efter turistande i Botaniska och inte minst i Haga och kraftprovet att gå alla 193 trappstegen upp till Skansen Kronan. Och sen ner igen! Om man är ute med småländska Monica och klockan gått förbi gratistiden för göteborgspensionärer då blir det också promenad till Stenpiren och gratisbåten till Lindholmen.  Till norra Älvstranden som trendkänsliga göteborgare säger, de som tycker att det det låter bättre än att de bor på Hisingen.
Räkor från Feskebröderna till middag och i morgon åker jag till baka till min lilla hemkommun i kanten av de stora skogen,