torsdag 9 maj 2019

Man kan ju reta sig på folk

Alltså, vad mycket det finns att reta sig på. Som på medresenärer till exempel. Jag och min tvillingsyster tog oss en tur till Göteborg nu i dagarna. Kultur och shopping var tanken med resan. Eftersom jag brukar prisa SJ i många tonarter så tog vi regionaltåg eftersom det också  har vänligheten att stanna vid den före detta järnvägsknut som är mitt hörn av tillvaron. Bokar man i tid så kostar det 89 kr från södra Närke till rikets andra stad. Man får förstårs lägga till 50 kr för sittplats men det är  ju ändå oslagbart billigt.
När vi klev på i Laxå så var vi ensamma i en liten kupé, inget att klaga på men i Skövde klev det på en liten tjockis som snart somnade och snarkade med öppen mun och i Falköping kom en mycket stor man in fullkomligt stinkande av nikotin. Det blev en väldigt förtätad atmosfär i den lilla kupén.
Och nu på hemvägen får vi samma lilla kupé och samma lilla tjockis kommer in och nu klämmer han ner sig bredvid syrran. En smal tjej som kliver av redan i Alingsås sitter bredvid mig och henne har vi inga synpunkter på. Men tvärs över gången sitter en dam som hade mycket bagage och pyngel i påsar och väskor. Hon plockar upp en låda med en fullkomligt bedövande doftrik mat. Troligen nåt vegetariskt och de två karlarna bredvid som talar kumlamål ser svimfärdiga ut. Mycket noggrant och länge tuggar hon sig vad det nu är och syrran himlar med ögonen. Den lille tjocke vaknar med ett ryck och börjar med nåt spel som pyser ut ur mobilen. Gode tid så mycket det finns att reta sig på.
Annars har vår lilla tur varit mycket lyckad. Vi hann med Röhsska, lyckad shopping på Massai och färska räkor dag ett. Dag två var vi på Cinnamon, favoritbutik för skor, och Botaniska innan vi gick på Port Arthur och åt fish and chips.
Dag tre, hemresedag, i regn åkte vi till Konstmuseet och såg  bl.a min favorit Claude Monet. Räksallad från Feskebröderna blev lunchen och sen tåget hem, där nu det värsta matoset lagt sig och den lille tjocke åter snarkar  med öppen mun.
Snart är vi hemma så jag ska kanske sluta reta mig då folk.




1 kommentar:

skepparn sa...

En risk man får taga i land!
Minns ju mina späda ungdomsår.
Huddinge till Stockholm t.o.r var eviga dag.
På det viset höll det på under 12 år och 3,5 månader!
Tacka f-n man blev som man blev.
Men desto bättre mådde man under eviga stjärnor till havs!