fredag 31 juli 2020

Inte bara sorg och vemod

I Stora Tuna kyrka finns 650 sittplatser. Den byggdes en gång med tanke på att den skulle vara domkyrka i "Dalarnas och Bergslagen ovan Långhedens stift" men den drog kortaste strået mot Västerås. Att den uppförts i en rik byggd är uppenbart. Det 86 meter höga tornet är klätt med kopparplåt, predikstolen glänser i guld , altartavlan likaså, valven är höga och mäktiga.
Att vi var där var av en sorglig anledning. Vår äldsta svåger har gått bort, drabbad av covid 19. Han hade en annan underliggande sjukdom men det som tippade honom över kanten var den här lömska farsoten.
Man får ju inte samlas så många i denna märkliga tid så vi fick vara 40 personer och med tanke på den stora vänkrets de har så kunde ju inte alla få vara med.  Vi fick sitta i varannan bänk och lyssna till en snäll gammal präst som på milt dalmål ledde oss genom ceremonin. Mycket musik var det också, orgel förstås men också fiol, tvärflöjt och piano och höjdpunkten - en granne och god vän spelade saxofon, välljud under de höga valven. Minnena kommer och går under en sån ceremoni och vi har många fina minnen att tänka tillbaka på, resor, släktträffar och kalas. Det har ju varit begravningar också förstås, livet består en ju med både glädje och sorg. Denna stora vackra kyrka, den fina musiken, blommorna, urnan under en ny täckelse, specialkomponerat för urnbegravningar, vilka blir allt vanligare, sorgligt, vemodig och vackert.
Samlingen efteråt var också efter folkhälsomyndighetens rekommendationer, glest mellan borden, placering familjevis, inplastat och virusfritt. även om det blev lite mingel, gamla minnen och funderingar över hur gamla alla blivit så försvann ju det tyngsta vemodet och det blev både trevligt och roligt. Så som det brukar bli när man träffar släkt och vänner.

Inga kommentarer: