Novembers milda dis

Det var i måndags som jag bestämde mig för att sluta klaga på novembervädret. På minnena på facebook har ju mitt novembergnäll kommit fram säkert som amen i kyrkan och jag har oftast skyllt mina dippar på mörkret och väderleken. Nu har jag iofs redan haft en höstdipp som har sin förklaring i sviterna efter min höftledsoperation men nu börjar jag känna mig ganska normal igen. Jag har ju inte släppt kryckorna än men psykiskt känner jag igen mig. 

I min morgontidning kåserar numera ett antal kändisar som får breda ut sig om ditt och datt och på måndagarna så är det en landets värsta mobbare och tillika kappvändare. och nu utgjöt han sig över  denna stackars månad. Så jag bestämde mig på direkten att hans gäng vill jag verkligen inte höra till. Istället ska jag njuta av diset och det skonsamma ljuset, de tidiga skymningarna, att dammet på golven och spindelvävarna i taket inte syns, att man kan sitta inne och läsa istället för att behöva gå ut, att ta en liten lur på eftermiddan, att unna sig nåt extra till kaffet osv. Vi i Novemberdisets vänner har en strålande tid framför oss.

Annars finns det ju mycket i världen att förskräckas över. Ukraina, Gaza, valet i USA och regeringskrisen i Tyskland. I familjen har vi också haft lite förtretligheter. Maken körde först over sin mobil, inte en gång utan två, med en fem tons hjullastare när han var jourhavande båtupptagare. När han sen utan mobil skulle köra hem från det stora innanhavet så behagade hans arbetshäst till bil att kavla av sig  kamremmen. Inte så kul  i mörkret mellan Degerfors och Svartå. Sen har O också bekymmer med sin bil, Så från en bortskämd tillvaro med tre bilar på tre personer så var det bara en bil och ett invecklat planerande tog vid.

Nu är pickupen på verkstad, dyr nota väntas, sonens bil på verkstad och han har köpt en högljudd golf för 5000. 

Vi har ju förstås vant oss vid att ha två bilar men den som i nuläget oftast har dragit det kortaste strået är ju jag. Maken har ju så mycket segelbåtsförknippat för sig, bryggupptagning, båtupptagningar, möten och årsmöten i flera föreningar. Viktiga saker får man förstå men det viktigaste är att vara domare i tävlingar med vad jag kallar leksaksbåtar, dvs radiostyrda, halvmeterlånga segelbåtar. Givetvis är det ingen lek för de som tävlar, utan blodigt allvar för seglare som bytt till mer lätthanterliga grejer. Det ordnas tom VM-seglingar så det är ju inget att skoja om.

Och jag ska ju inte klaga, idag är det årsmöte i Värmland-Västergötlands Seglarförbund, men jag ska njuta av novembers milda dis, ta en middagslur och unna mig lite godis till kaffet.

Ny höftled

 Jaha , nu är det gjort, nu har jag fått min nya höftled. Det ortopediska är mycket lyckat, jag är av med smärtan som förmörkade min tillvaro. Ortopeden som skurit, sågat, brotchat, borrat, cementerat och till slut sytt ihop har gjort ett jättebra jobb men sen hängde min gamla kropp inte riktigt med. En del komplikationer tillstötte  med njursvikt, en s k episod med hjärtflimmer och svimning som följd, ihållande illamående, jag tappade aptiten, och lite annat onämnbart inträffade. Så istället för två dygn på det eminenta lasarettet så blev det en vecka.

Där blir man mycket bra omskött, personalen är fantastisk, omtänksam, omhuldande och uppmuntrande.

De övervakade mig när jag klev upp, räddade mig när svimmade  och talade övertygande med mig när jag inte kunde förmå mig att äta.

Och tänkte mycket på min tid som semestervikarierande sjukvårdsbiträde på 1960-talet. Vilken skillnad det är. Då, när vi biträden hade blåa klänningar. stela kragar, brosch och förkläden som skulle sluta ett exakt antal centimetrar ovanför kjolfållen, då såg man skillnad på folk. Sköterskorna kallades syster och hade fina små mössor, olika från varje sköterskeskola, finast var Sophiahemmets. När läkarna som svepte in på ronden med sin rockar med uppfälld krage så gällde det att vi i fotfolket hade ordnat allt med patienterna som helst skulle ligga i givakt i de hårt bäddade sängarna. Som jag minns det var vi  osynliga och patienterna inte det minsta påståsamma utan fyllda av vördnad. 

Jag jobbade för det mesta på en kronikeravdelning där syster Rut regerade, hon var kunnig med högt anseende, hon månade om sina patienter och kunde stå  upp mot överläkaren doktor Lind om så skulle vara.

Nu hade jag tidvis eget rum med toa  men då var det oftast tre på varje sal, oftast slagrörda som bara låg, vändes efter schema och sattes upp i rullstol några timmar om dagen. I många somrar var det samma tanter som jag var med och badade, tvättade, klädde och matade. Sitt privatliv hade de i sängbordet som vi efter syster Ruts schema städade varannan tisdag, varannan skötte vi saint paulorna som var hennes stolthet. Ingen tänkte nog i rehab eller träning utan det var omvårdnad som gällde och de flesta av mina arbetskamrater var jättesnälla och gulliga mot tanterna men inte alla och nån kunde vara extra hårdhänt. Och tanken slår mig att de var nog yngre än vad jag är idag, Blodtrycksmedicin, blodförtunnande och annan hjärtmedicin hjälper ju oss upp i åren. Att de tvingar upp oss på benen så fort som vi vaknat till ur narkosen, ser till att vi dricker och övervakar när njurarna inte riktigt vill samarbeta, kör i oss dropp och ger oss syrgas ger oss de chanser som mina tanter på 60-talet aldrig fick. 

Så det var inte bättre förr, jag var förstås bättre och jag hade kanske trott att jag skulle vara lite piggare idag men jag har blivit väldig väl omhändertagen, min aptit har återvänt även wienerbröd och hamburgare från Burger king går före nyttigare grejer så kan det ju bara gå åt rätt håll nu

Med kryckor och rullatorer

 Nu är vår födelsedagssäsong över för detta år. Mellan 16 juli och 10 augusti fyller jag, maken, dottern och en av sönerna. I år var det ju lite extra eftersom jag fyllde jämt och maken halvjämnt. trots en liten släng av ålderskris så gick det ganska bra för mig med en trevlig dambjudning med kafferepsgänget och promenadgänget på eftermiddan och barnen på kvällen. Ganska stillsamt blev det för jag är rätt så handikappad i väntan på den nya höftleden men med allt beställt och de medelålders avkommorna som skötte alltihop så blev det en strålande dag.

 Sen har sommaren flutit på med lite firande och jag haltar runt med mina rullatorer och kryckor och nu är det inte långt kvar till operationen.

I lotteriet om operationer så fick nog jag en högvinst. Från ett första läkarbesök på vårdcentralen i slutet av april, röntgen 3 maj så ska jag infinna mig i på Lindesbergs lasarett 5 september. För maken har det förstås blivit en omställning, inga veckolånga seglingar på innanhavet eftersom jag ju inte klarar av att laga mat, åka och handla, städa.

Att hämta tidningen i brevlådan är ju enkelt om man kan gå men i min situation ett företag. Utomhusrullatorn står undertak på altanen och den kan jag inte ta ner för de fem trappstegen, då blir det kryckorna, trappsteg även vid brevlådan och svårt att bära när man inte har nån hand ledig. 

Men eftersom min målbild är att jag ska gå som vanligt, utan att halta, kunna vara med i gågänget, på yogan och i träningsgruppen så kan ju allt bara bli bättre. Då ska jag nog ha ett kalas och bjuda dem som inte fick vara med på födelsedagen - et nukanjaggåigenkalas. Håll tummarna för mig på torsdag i nästa vecka.

Om inte om hade varit

 Om inte om hade varit så kanske den där rävvalpen hade levat idag. Det började med att jag skulle klippa mig och eftersom jag har så svårt att gå så fick maken skjutsa mig, ända fram till dörren. Sen tog jag av mig hörapparaterna, la ner dem i den lilla asken utan att stänga av dem och ner i handväskan. Trevligt samtal med J som vanligt, klipp, klipp, föna, spraya och betala. Hörapparaterna ligger kvar i sin lilla ask. När jag ringer maken är mobilen stendöd.

- Fick du tag på honom frågar J när hon sopat upp mina testar. Du kan ju åka med mig jag ska ju hem nu. (vi bor på samma gata). Lite omständligt för mig att ta mig in bilen, det gör så ont i höften när jag ska sätta mig. Precis före macken så möter vi maken, han ser oss och vänder. 

och sen händer det - den gulliga rävungen kommer upp ur diket, J bromsar, duns under bilen.

Jag sitter kvar i bilen, maken stannar också förstås han såg ju vad som skulle hända. 

- Han lever, vad gör vi nu säger J när hon kliver ur bilen. De behöver inte göra något, bakom maken stannar en bil och där kommer en veterinär. Lyssna, hämta spruta och det är över. 

Vid samtal med 11414 får vi reda på att rävar inte är anmälningspliktiga djur, ingen markering behöver sättas upp och naturen får ha sin gång med det stackars djuret. Men åtminstone jag och J känner oss lite darriga och skakiga, maken är också berörd och vi pratar ganska mycket om hur det gick till.

Om jag hade stängt av hörapparaterna innan jag la dem i väskan, då hade jag ju hört maken svara i mobilen, J hade inte behövt vänta på att jag skulle ta mig in i hennes bil och rävstackaren hade haft en chans att få leva. 

Jag önskar mig en husa

Det börjar ta slut på toppar och blusar, strykhögen växer, pelargonbladen gulnar, ur amplarna sticker vissna tovor av fjolårets hänglobelia upp, dammet lägger sig överallt, fönstren är inte putsade och inga gardiner är bytta. Inte så roligt men det har ju sin förklaring. Jag kan inte längre gå utan kryckor eller rullator. Vänster höft och ben sviker mig å det grövsta, kan inte stödja på det. Enligt röntgen så har jag bilateral höftledsartros med tydligt sänkt ledspringehöjd. Det betyder vad jag förstod av ortopeden att det är slut på brosk i lederna men konstigt nog känner jag inte av den högra. 

Jag har haft ont ganska länge men tänkt att man får väl bita ihop, fortsatt att promenera i tantgruppen, yogat och gått på styrketräning. Till slut fick jag ju ge upp, söka vård, först till fysioteapeut och efter några om och men fick jag en läkartid. Och sen gick det ganska fort med röntgen och remiss till ortopedin så nu står jag i operationskö vilket ju känns bra men jag har dj-vl-gt ont. Och allt det där man  gör i förbifarten, plockar undan, ställer tillbaka grejer, gör en kopp kaffe, hämtar tidningen, torkar av och håller ordning är ju ganska svårt eller omöjligt när man inte kan lit på båda benen. Mycket jobb för maken blir det ju förstås, att sköta tvätten tex och all matlagning. 

Av den unga och effektiva ortopeden fick jag veta att operation kan tidigast ske i september så det blir en konstig sommar, en vit sommar eftersom jag för att stå ut äter morfintabletter och det blandar man ju inte med rödvin. Nu har jag ju sagt att jag kan komma med kort varsel så även om det vore på min höga och jämna födelsedag så skulle jag ju tacka ja. 

Och när jag sitter här i mitt soffhörn med mina pillerburkar så tänker jag att det jag skulle behöva är en husa som skulle kunna göra allt det där som inte blir gjort. En husa som ser vad som behöver göras och gör det efter mina instruktioner, alltså nån som är som jag var innan värken tog ner mig. 

Men varför är det så här

 Jag är på ortopedmottagningen på det lasarett där jag ska få min nya höftled, kanske om jag har tur i september. Jag har förstås väldigt ont, släpar mig fram med två kryckor och fulldos av värktabletter. Får diverse instruktioner inför operationen, dusch, medicinering och vad som kan vara bra att tänka på. Inte röka - slutade för snart 50  år sen, inget vin - självklart det blandar man ju inte med morfintabletter. En rullator vore bra och en toastolsförhöjare. För att få tag på dessa ska man ringa sin  kommuns arbetsterapeut. Så bra verkar ju vara lätt fixat. Har iofs värjt mig för tanken på rullator men det vore nog bra att kunna få med sig grejer när man hasar runt i huset.

Ringer kommunen, framför mitt ärende, blir kopplad vidare, möts av telefonsvarare, lämnar meddelande.

Väntar förstås på återkoppling, väntar ett par dagar, ringer igen, ingen hör av sig.

Idag, när jag berättar att ingen hört av sig, blir jag kopplad till nån annan. 

Hon kan berätta att den arbetsterapeuten som har hand om min område är sjukskriven. Det vet inte växeln om och det andas inte ett ljud om det i telefonsvararen. 

Men rullatorer det är inte kommunens ansvar fick jag precis reda på, det är fysioterapeuterna i regionen som fixar det. Toastolsgrejen kommer de ut och ställer in på rätt höjd säger arbetsterapeuten med sin vänliga stämma. Hon kommer på tisdag. 

Nytt samtal till vårdcentralen, automatrösten säger att sjukgymnasten kan ringa mig cirka 11 35. 

Så det ordnar sig nog men jag undrar ju hur det kommer sig att regionen säger en sak och kommunen något annat och varför den högra handen inte vet vad den vänstra gör. Hur kan det vara att växeln i vår lilla kommun inte känner till/får veta när folk inte är på plats. Jag som bara sitter i mitt soffhörn har ju förstås all tid i världen att ringa åt alla möjliga håll men tar mig friheten att säga att det borde fungera bättre i dessa tider med alla möjligheter till kommunikation.

När det inte blir som man tänkt sig

 Till slut var jag tvungen att ta mitt förnuft tillfånga och inse att det inte skulle gå att följa med på resan.

Alltså resan som jag egentligen bokade in oss redan 17 augusti när vi satt på hotellet i Drammen med mina värkande knäckta revben. På ett hotell vid på Flåmsbanan hade jag ramlat i en för gamla tanter besvärlig trappa och fått förutom nämna revbensbrott mitt livs första hjärnskakning. Då berättade reseledaren om Rhen och Mosel i maj. Rüdesheim, Cochem och Bernkastel Kues, flodturer, vin gårdar och weinbrant. Bussresor med pensionärer i grupp har vi passat oss för men det är ju så bekvämt och den här resebyrån så omtänksam och trevlig, ägaren är reseledaren och ett par gulliga medhjälpare ser till att alla trivs. 

Jag har ju av och till haft ont i höften i ganska många år men jag har promenerat i tantgruppen, gått på yoga och styrketräning och tänkt att det ska hjälpa. Men på 50-milaresan till Björnrike på sportlovet så fick jag så ont. Efter bara nån vecka fick jag komma till en ung och trevlig fysioterapeut som ordinerade träning, som jag verkligen följde ordentligt. Men jag blev bara sämre och efter några turer på sjukgymnastiken fick jag faktiskt en läkartid. Sen blev det röntgen och i svaret stod - " bilateral höftledsartros med tydligt sänkt ledspringehöjd". Innebörden av det resulterade iaf i en ny remiss till ortopeden i Lindesberg där de opererar höftleder i vår lilla region. 

Mer och mer ont, först bara halta, sen en krycka och till slut två men ändå tro att det skulle klara det. I och ur bussen, långpromenaden ombord på kielfärjan, vingårdar,  ojämna stadsgator, ett elände att röra sig - hur envis får man vara? Tre dagar före avresan förstod jag till slut. 

Tycker förstås väldigt synd om mig själv, morfintabletterna gör mig lite dimmig,  får inte köra bil, kan eg inte göra någonting. Lite ovant för både mig och maken att jag bara sitter och väntar på frukost och fika, mat och vatten. 

Ortopeden vill träffa  mig 4 juni och vad beskedet blir då är ju omöjligt att veta. Men när jag pratade med reseledare Anders så nämnde han om planer på Kroatien med flyg så jag anmälde mig till den resan.