Med kryckor och rullatorer

 Nu är vår födelsedagssäsong över för detta år. Mellan 16 juli och 10 augusti fyller jag, maken, dottern och en av sönerna. I år var det ju lite extra eftersom jag fyllde jämt och maken halvjämnt. trots en liten släng av ålderskris så gick det ganska bra för mig med en trevlig dambjudning med kafferepsgänget och promenadgänget på eftermiddan och barnen på kvällen. Ganska stillsamt blev det för jag är rätt så handikappad i väntan på den nya höftleden men med allt beställt och de medelålders avkommorna som skötte alltihop så blev det en strålande dag.

 Sen har sommaren flutit på med lite firande och jag haltar runt med mina rullatorer och kryckor och nu är det inte långt kvar till operationen.

I lotteriet om operationer så fick nog jag en högvinst. Från ett första läkarbesök på vårdcentralen i slutet av april, röntgen 3 maj så ska jag infinna mig i på Lindesbergs lasarett 5 september. För maken har det förstås blivit en omställning, inga veckolånga seglingar på innanhavet eftersom jag ju inte klarar av att laga mat, åka och handla, städa.

Att hämta tidningen i brevlådan är ju enkelt om man kan gå men i min situation ett företag. Utomhusrullatorn står undertak på altanen och den kan jag inte ta ner för de fem trappstegen, då blir det kryckorna, trappsteg även vid brevlådan och svårt att bära när man inte har nån hand ledig. 

Men eftersom min målbild är att jag ska gå som vanligt, utan att halta, kunna vara med i gågänget, på yogan och i träningsgruppen så kan ju allt bara bli bättre. Då ska jag nog ha ett kalas och bjuda dem som inte fick vara med på födelsedagen - et nukanjaggåigenkalas. Håll tummarna för mig på torsdag i nästa vecka.

Om inte om hade varit

 Om inte om hade varit så kanske den där rävvalpen hade levat idag. Det började med att jag skulle klippa mig och eftersom jag har så svårt att gå så fick maken skjutsa mig, ända fram till dörren. Sen tog jag av mig hörapparaterna, la ner dem i den lilla asken utan att stänga av dem och ner i handväskan. Trevligt samtal med J som vanligt, klipp, klipp, föna, spraya och betala. Hörapparaterna ligger kvar i sin lilla ask. När jag ringer maken är mobilen stendöd.

- Fick du tag på honom frågar J när hon sopat upp mina testar. Du kan ju åka med mig jag ska ju hem nu. (vi bor på samma gata). Lite omständligt för mig att ta mig in bilen, det gör så ont i höften när jag ska sätta mig. Precis före macken så möter vi maken, han ser oss och vänder. 

och sen händer det - den gulliga rävungen kommer upp ur diket, J bromsar, duns under bilen.

Jag sitter kvar i bilen, maken stannar också förstås han såg ju vad som skulle hända. 

- Han lever, vad gör vi nu säger J när hon kliver ur bilen. De behöver inte göra något, bakom maken stannar en bil och där kommer en veterinär. Lyssna, hämta spruta och det är över. 

Vid samtal med 11414 får vi reda på att rävar inte är anmälningspliktiga djur, ingen markering behöver sättas upp och naturen får ha sin gång med det stackars djuret. Men åtminstone jag och J känner oss lite darriga och skakiga, maken är också berörd och vi pratar ganska mycket om hur det gick till.

Om jag hade stängt av hörapparaterna innan jag la dem i väskan, då hade jag ju hört maken svara i mobilen, J hade inte behövt vänta på att jag skulle ta mig in i hennes bil och rävstackaren hade haft en chans att få leva. 

Jag önskar mig en husa

Det börjar ta slut på toppar och blusar, strykhögen växer, pelargonbladen gulnar, ur amplarna sticker vissna tovor av fjolårets hänglobelia upp, dammet lägger sig överallt, fönstren är inte putsade och inga gardiner är bytta. Inte så roligt men det har ju sin förklaring. Jag kan inte längre gå utan kryckor eller rullator. Vänster höft och ben sviker mig å det grövsta, kan inte stödja på det. Enligt röntgen så har jag bilateral höftledsartros med tydligt sänkt ledspringehöjd. Det betyder vad jag förstod av ortopeden att det är slut på brosk i lederna men konstigt nog känner jag inte av den högra. 

Jag har haft ont ganska länge men tänkt att man får väl bita ihop, fortsatt att promenera i tantgruppen, yogat och gått på styrketräning. Till slut fick jag ju ge upp, söka vård, först till fysioteapeut och efter några om och men fick jag en läkartid. Och sen gick det ganska fort med röntgen och remiss till ortopedin så nu står jag i operationskö vilket ju känns bra men jag har dj-vl-gt ont. Och allt det där man  gör i förbifarten, plockar undan, ställer tillbaka grejer, gör en kopp kaffe, hämtar tidningen, torkar av och håller ordning är ju ganska svårt eller omöjligt när man inte kan lit på båda benen. Mycket jobb för maken blir det ju förstås, att sköta tvätten tex och all matlagning. 

Av den unga och effektiva ortopeden fick jag veta att operation kan tidigast ske i september så det blir en konstig sommar, en vit sommar eftersom jag för att stå ut äter morfintabletter och det blandar man ju inte med rödvin. Nu har jag ju sagt att jag kan komma med kort varsel så även om det vore på min höga och jämna födelsedag så skulle jag ju tacka ja. 

Och när jag sitter här i mitt soffhörn med mina pillerburkar så tänker jag att det jag skulle behöva är en husa som skulle kunna göra allt det där som inte blir gjort. En husa som ser vad som behöver göras och gör det efter mina instruktioner, alltså nån som är som jag var innan värken tog ner mig. 

Men varför är det så här

 Jag är på ortopedmottagningen på det lasarett där jag ska få min nya höftled, kanske om jag har tur i september. Jag har förstås väldigt ont, släpar mig fram med två kryckor och fulldos av värktabletter. Får diverse instruktioner inför operationen, dusch, medicinering och vad som kan vara bra att tänka på. Inte röka - slutade för snart 50  år sen, inget vin - självklart det blandar man ju inte med morfintabletter. En rullator vore bra och en toastolsförhöjare. För att få tag på dessa ska man ringa sin  kommuns arbetsterapeut. Så bra verkar ju vara lätt fixat. Har iofs värjt mig för tanken på rullator men det vore nog bra att kunna få med sig grejer när man hasar runt i huset.

Ringer kommunen, framför mitt ärende, blir kopplad vidare, möts av telefonsvarare, lämnar meddelande.

Väntar förstås på återkoppling, väntar ett par dagar, ringer igen, ingen hör av sig.

Idag, när jag berättar att ingen hört av sig, blir jag kopplad till nån annan. 

Hon kan berätta att den arbetsterapeuten som har hand om min område är sjukskriven. Det vet inte växeln om och det andas inte ett ljud om det i telefonsvararen. 

Men rullatorer det är inte kommunens ansvar fick jag precis reda på, det är fysioterapeuterna i regionen som fixar det. Toastolsgrejen kommer de ut och ställer in på rätt höjd säger arbetsterapeuten med sin vänliga stämma. Hon kommer på tisdag. 

Nytt samtal till vårdcentralen, automatrösten säger att sjukgymnasten kan ringa mig cirka 11 35. 

Så det ordnar sig nog men jag undrar ju hur det kommer sig att regionen säger en sak och kommunen något annat och varför den högra handen inte vet vad den vänstra gör. Hur kan det vara att växeln i vår lilla kommun inte känner till/får veta när folk inte är på plats. Jag som bara sitter i mitt soffhörn har ju förstås all tid i världen att ringa åt alla möjliga håll men tar mig friheten att säga att det borde fungera bättre i dessa tider med alla möjligheter till kommunikation.

När det inte blir som man tänkt sig

 Till slut var jag tvungen att ta mitt förnuft tillfånga och inse att det inte skulle gå att följa med på resan.

Alltså resan som jag egentligen bokade in oss redan 17 augusti när vi satt på hotellet i Drammen med mina värkande knäckta revben. På ett hotell vid på Flåmsbanan hade jag ramlat i en för gamla tanter besvärlig trappa och fått förutom nämna revbensbrott mitt livs första hjärnskakning. Då berättade reseledaren om Rhen och Mosel i maj. Rüdesheim, Cochem och Bernkastel Kues, flodturer, vin gårdar och weinbrant. Bussresor med pensionärer i grupp har vi passat oss för men det är ju så bekvämt och den här resebyrån så omtänksam och trevlig, ägaren är reseledaren och ett par gulliga medhjälpare ser till att alla trivs. 

Jag har ju av och till haft ont i höften i ganska många år men jag har promenerat i tantgruppen, gått på yoga och styrketräning och tänkt att det ska hjälpa. Men på 50-milaresan till Björnrike på sportlovet så fick jag så ont. Efter bara nån vecka fick jag komma till en ung och trevlig fysioterapeut som ordinerade träning, som jag verkligen följde ordentligt. Men jag blev bara sämre och efter några turer på sjukgymnastiken fick jag faktiskt en läkartid. Sen blev det röntgen och i svaret stod - " bilateral höftledsartros med tydligt sänkt ledspringehöjd". Innebörden av det resulterade iaf i en ny remiss till ortopeden i Lindesberg där de opererar höftleder i vår lilla region. 

Mer och mer ont, först bara halta, sen en krycka och till slut två men ändå tro att det skulle klara det. I och ur bussen, långpromenaden ombord på kielfärjan, vingårdar,  ojämna stadsgator, ett elände att röra sig - hur envis får man vara? Tre dagar före avresan förstod jag till slut. 

Tycker förstås väldigt synd om mig själv, morfintabletterna gör mig lite dimmig,  får inte köra bil, kan eg inte göra någonting. Lite ovant för både mig och maken att jag bara sitter och väntar på frukost och fika, mat och vatten. 

Ortopeden vill träffa  mig 4 juni och vad beskedet blir då är ju omöjligt att veta. Men när jag pratade med reseledare Anders så nämnde han om planer på Kroatien med flyg så jag anmälde mig till den resan. 

Allt har sin tid

Klockan var över nio och jag satt fortfarande i nattlinne och morgonrock när det bankade på dörren. Är ju inte så kvick längre så när jag tagit mig ur soffan så var grannen, frissan, halvvägs mot gatan med snöskyffeln. Efter nattens snösmocka så var det inte plogat och hon hade kört fast..Såg hur hon skottade, försökte ta sig loss, skottade igen och försökte igen och framhjulen bara spann.

Fick ju klä mig innan jag pulsade ut och försökte skjuta på men det hjälpte inte, orkar ju inte så mycket numera. Men då kom undsättningen, grannen som härstammar från vårt östra broderland kom med en skyffel grus och då vips kunde hon dra iväg, försenad till nån väntande kund. och vi gamlingar kunde beklaga oss över att det vräker ner så mycket.snö, talade om att fjolåret var så bra med bara en decimeter och mindes vintern 2009-10 när vi skottade och skottade. Vi var ju piggare då och nu blev det tal om ont i rygg och ben och en höft som kanske måste opereras. 

- Snart är vi så gamla så vi får stanna inne konstaterade grannen. När man är över 80 behöver man inte gå ut sa han som bara för några år sen gick långa promenader med den pigga hunden. Nu är hunden borta och den enda utomhussysslan är snöskottningen. 

Jag lämnar det där med skottning åt maken, gör en smal rand till brevlådan ibland, vill ju ha tidningen till morgonkaffet. För kanske fem år sen tyckte jag ju att snöfall och skidspår var så härligt. Nu är det bara besvärligt, ingen skidåkning längre för min det. Det vore förstås härligt soliga dagar i fina spår, men hur skulle jag ta mig upp om jag körde omkull. 

Nästa vecka ska vi visserligen åka till fjällen precis som vanligt men då får gåstavarna åka med. Skidgrejer både för utförsåkning och längd är på fritidsbanken och långfärdsskridskorna är bortlovade. Så i Björnrike får det bli promenader, de lagom långa till barnbacken och grillplatsen när de medelålders och de riktigt unga åkt sig sugna på korv och varm choklad.

Allt har sin tid och jag tänker på den där tiden när jag inte ville åka hem till stugan förrän liftarna stängde och är glad över att jag minns hur det kändes.

 

En tankeställare

 Nu fick vi oss en riktig tankeställare. Vi var på Seniorernas månadsmöte  för att lyssna på en erfaren brandman som skulle tala över ämnet Brandskydd i hemmet. Brandmannen i fråga har 40 år i yrket så han har förstås sett en hel del tragiskt i brand och olycksväg och vi allihopa har förstås haft brandskyddsutbildningar på våra respektive jobb. Men glömskan kan ju slå till och en påminnelse är ju inte så dumt. 

Man kan ju vara både slarvig, okunnig eller t o m dumdristig och alltid klara sig eller så slår olyckan till och det börjar brinna. Kanske ska man inte använda svärföräldrarnas träljusstakar annat än med batteriljus, alltid ha ett lock framtaget när man lagar mat med smör eller olja och inte gå ifrån levande ljus nånstans.

Det där vet man ju och har man då som vi nu med allvar påmints om att kolla brandvarnarna, kolla pulversläckaren och vet var brandfilten är så har man ju nån minut på sig att rädda sig själv och kanske huset.

Hos utbröt i vilket fall ganska stor aktivitet när vi kom hem. Jodå - brandvarnarna funkade även om den i garaget och den i källarsvalen inte kommunicerade med varandra som de enligt tillverkaren skulle. Den utanför sovrummen fungerade också men vi borde nog ha en till, kanske i sovrummet eftersom jag laddar min mobil på natten (big nono jag vet). I hallgarderoben står också både en pulver- och en skumsläckare, inköpta säkert när nån av oss hade en färsk utbildning i minnet. Men de stod i sina kartonger och på en av dem var inte slangen påskruvad och den där lilla rutan vid förseglingen var grön hade ju ingen av oss kollat. Brandfilten hängde och väl dold bakom väskor och annat pyngel på knoppbräda vid innerdörren. 

Det som oftast brinner av elgrejer i hushållet är tvättmaskiner  och de brasorna får hjälp av att vi inte kanske inte dammsuger så ofta under maskinerna. Hos oss har det nästan aldrig skett, torktumlaren har stått på samma plats sen vi flyttade in 1991och tvättmaskinen är kanske tio-tolv år och då städade jag väl troligen innan firman kom med den. Men nu är det dammsuget och skurat och man är ju glad över att ingen utomstående var med och såg hur läget var. 

Hur man ska bära sig åt vid hjärtstopp fick vi också en repetition om. Man bör orientera sig om var det finns hjärtstartare och tänka igenom hur man ska bära sig åt om olyckan är framme. 

På kafferepet med läsecirkeln i går framkom att alla hade kollat sina brandvarnare, funderat på hur de skulle orka göra kompressioner tills ambulansen kommer och om inte en sexkilos pulversläckare är tyngsta laget för en del av oss.

Nu har vi det här i färskt minne ett tag innan det bleknar lite, vi tänder våra ljus medan dammet lägger sig under maskiner och bakom kylskåp.