När man är med på en bussresa är det rätt bra gjort att få ihop 5125 steg tycker jag. Det är iaf vad jag fick ihop igår när jag deltog i en resa med seniorföreningen  på makens arbetsplats det världsomspännande svetsföretaget.  Dagen hade visst inte börjat så bra för chauffören, han hade fått byta buss till en som var större än tänkt och då blev det ju som det blev. Han hade ju googlat vägen i förväg förstås med den mindre bussen i åtanke men där hade inte den smala träbron vid Skultuna kyrka dykt upp. Där var det både vägskada och axeltryck att ta hänsyn till. med alla lösningsbenägna seniorer i bussen blev det ju ett surr av förslag men chauffören behöll lugnet och undrade stillsamt om vi kunde tänka oss att kliva ut och gå över bron. Klart att vi gjorde och bussen kom också över trots det höga axeltrycket. 

Sen var det fika, muséíbesök  och nagelfarande av de olika outletbutikerna  vid Skultuna mässingsbruk. Trevligt och klart shoppingvänligt. 

Genom vackert landskap, vida horisonter och nån enstaka skur skulle vi sen till småbåtshamnen i Västerås.Nu var ju den här bussen högre än den googlade så vi fick en oplanerad rundtur  genom stan.

Säkert tusen gånger har vi åkt förbi på E18 och förstås inte haft en aning om vilken vilken lummig och fin stad det är.  Men även detta bekymmer löste sig och vi hittade var Elba lägger till. För västeråsare betyder nog Elba badutflykter till de fina holmarna utanför stan och det är ett pålitligt gammalt flytetyg byggt 1897 i Gävle.

Innan sjöturen var det lunch och sju minuters promenad utefter kajen. Det tog längre tid för de av oss som inte går så bra längre och när vi kom fram visade det sig att lunchen var bokad till fel dag. Men krögaren bad bara om väntetid medan han fixade fram tillräckligt med mat åt oss. Hungern är den bästa kryddan brukade min mormor säga och det stämmer ju, sällan man är riktigt hungrig nu för tiden.

Tillbaka till Elba fick vi åka buss för den eminente chauffören hade tråcklat sig fram till matstället och t.o.m hittat parkering.

Vi fick välja bort besöket på Vallby friluftsmuséum till förmån för båtturen, vilket nog alla uppskattade. Att fikat på Vallby frös inne kompenserades rikligt av besöket på Glanshammars glassfabrik. Vilken god glass och såå många sorter.  

Några regnskurar, en fantastisk regnbåge och sen var vi hemma igen efter fullkomligt genomtrevlig dag.

Livet som senior har verkligen sina poänger.

 

Kultur och kommunikationer

 Kultur och kommunikationer har stått på agendan för min del de sista dagarna. Det började med regionaltåg till Enköping i måndags. Där blev det lite spännande för medan min svägerska B och jag

väntade på att bästisen B skulle komma från huvudstaden så vällde fem poliser upp på perrongen. En otrevlig gaphals som nog hade tänkt åka utan biljett  blev snabbt omhändertagen av lagens väktare och vi kunde åka till Vårfrukyrkan och Erica Cyrillius broderiutställning. Med olika stygn, material och format har hon bildsatt Jona bok, den där om valfisken. Hur man får fram 40 bilder ur den korta berättelsen, två och en halv sida i min konfirmationsbibel förstår ju inte jag men det var både intressant, välgjort och mycket vackert. 

Sen blev det buss till Bålsta och pendeltåg till Södra Station.

I tisdags  jag och B tunnelbana från Mariatorget till Ropsten och sen buss över Lidingöbron till Millesgården. Hanna Hellquists dukade bord var det som drog oss och andra tanter dit. Överdådigt, vackert med överraskande detaljer. Maten är inte så viktig när man bjuder på middag,bara det finns tillräckligt med vin och man får röka inomhus så blir det bra säger Hanna. Den gav oss idéer och  är väl värd ett besök, själva Millesgården är ju så spektakulär och kafeterian en dröm för trötta fötter. urgullig personal och goda bullar och kakor. 

Onsdagens resande inleddes med pendeltåg till Årstaberg med byte till Tvärbanan. På Stora Essingen bor vår guddotter E. Där blev det lunch och avlämnande av hunden Freja. Buss till Fridhemsplan, tunnelbana till T-centralen där min resväska skulle vara medan vi var på Nationalmuseum. Där fick väskan vila furstligt och dj-vl-gt dyrt, varnar för de där förvaringsboxarna. Promenad genom Kungsträdgården och genom Ai Weiweis konstverk Arch in på utställningen Trädgården - om trädgården i konsten genom tiderna. Höjdpunkten  för B och även för mig blev den målning av Sven X:et Erixson som länge hade hängt i B:s barndomshem. Sen flanerade vi sakta genom de fina kvarteren mellan slott och departement. En mycket stilig nuvarande minister och en före detta minister såg vi. Föredettingen gick mot röd gubbe vid centralstationen, vilket vi nogsamt noterade.

Nästan 12000 steg hade vi gått, något att dricka och sen for B hem till Södermalm och jag satte mig på snabbtåget till Hallsberg bytte till regionaltåg och var hemma i vår avlövade järnvägsknut exakt på minuten efter tidtabell.

Ingen statyett till den här heller

 Jaha, då har jag sett ytterligare en oscarsnominerad film. Och vad ska man säga om den då? Två och en halv timme lång är den och det känns alldeles för långt. Sitter och småfnittrar lite för mig själv över de obekväma och satiriska situationerna där alla får en släng av regissörens stora slev.

I första akten är det  ett ungt par som grälar om könsrollerna i modevärlden och vem som ska betala notan. De är båda modeller och hon tjänar ju mycket mer än han.

 I den andra förstår man att det unga paret är s.k. influencers som på en lyxkryssare får umgås med en appmiljardär, en oligark och en vapenhandlare och några  kvinnliga bihang. Personalen sliter, passar upp och håller god min medan kaptenen låser in sig med sina politiska skrifter. Kaptensmiddan hålls under en sjösjukeframkallande storm eller så är det dåliga ostron.som ställer till det och här kommer också de spektakulära spyorna och de utdragna scenerna med bajsöversvämningar. 

I del tre, efter skeppsbrottet visar sig det  vad som behövs för överlevnad. Då betyder alla rikedomar inget mot förmågan att göra upp eld och fiska. Då får toalettstäderskan ett övertag i kampen om maten.

Så man kan ju se den som en drift med kapitalismen västvärlden och det absurda i den har så mycket makt men det verkar ju inte finnas några alternativ. Att äta eller ätas är det som driver människan. 

Men Man kan säkert se den här filmen på många sätt. Det är ju roligt med satir men här är så många alltför obekväma scener och den är alldeles för lång.  Det var väldig få skratt i salongen och när ljuset tändes var det många rynkade pannor, a triangle of sadness kanske, och frågan vad var meningen med den här hängde i luften. Gör en lite kortare och kanske inte så ilsken film nästa gång är mitt råd.

Vem får en Oscar

 Vad är det som gör att en film kan få en massa Oscars? Ingen aning kan jag säga. Igår gick jag och G på vår lokala biograf tillsammans med fem andra i salongen och såg Tár, och förstod kanske inte så mycket. Den börjar med en evighetslång presentation av eftertexterna, avlägsna ljud av musik, smsmeddelanden som rullar förbi på oläsligt sätt. En intervju med huvudpersonen, dirigenten, inför publik och sen kommer filmen till slut igång när det repeteras med den stora orkestern. Mycket springande i mörka prång och korridorer, många hårda ord till orkestermedlemmar. Svårt att veta vad som är sant eller osant.Men man börjar förstå att människor, främst unga kvinnor, utnyttjas och att äldre musikanter som anses inte hålla måttet avspisas. De flesta verkar finna sig i detta utom möjligen en ung man på audition i början av filmen som inte vill spela Bach av moraliska skäl. Som jag förstår det så är musiken det viktiga för Tàr, att människor offras på vägen hör till spelet. Det slutar förstås med en krasch, verkligheten hinner ifatt henne så karriären i Berlin avslutas abrupt men hon börjar en ny på andra sidan jorden. Slutscenerna förstod jag inte mycket av kanske för att jag efter två timmar och förti minuter hunnit bli lite avtrubbad. Det finns säkert många olika sätt att förstå den här filmen, jag tänker ju på den fortfarande och kanske är den värd sex Oscars.

På onsdag ska jag gå och se A triangle of sadness. Den verkar ju rätt spektakulär med alla spyorna, hoppas att de inte skymmer budskapet. Men beröm till vår biografförening som gör sitt bästa för att hålla oss à jour med filmvärlden och oscarsutdelningarna.

Lättförtjänta pluspoäng

 - Han får en prick i himmel stor sôm en kôlbôtten brukade min mormor Alma säga om någon som gjort nåt bra och uppskattat. Och det är nog vad vi fick igår, jag och maken, eftersom vi gick på den där begravningen. En arbetskamrat till maken som varit uppskattad som arbetskamrat och jättetrevlig i största allmänhet. Men det var ju länge sen, inte så många kvar på företaget som minns honom och han har haft sitt sociala liv till stor del på annat håll. Då blir det lite glest i kyrkan. Familjen förstås, hustrun, de utflugna döttrarna med familjer, en syster och en kusin från hans hemland i södra Europa, en skara allvarliga äldre män som jag inte kände

Den lilla runda prästen bläddrade i sin bok, talade på både svenska och italienska, stänkte vigvatten och var allmänt tröstande. Organisten gjorde sitt bästa med O sole mio. Efter den sista psalmen förde de allvarliga männen, nu iförda svarta baskrar, ut kistan till likbilen.

Solen sken över Skogskyrkogården när vi tågade efter kistan till graven. Prästen, nu iförd täckjacka läste och välsignade, vi lade våra rosor på kistan och sen sänktes den ner i graven.

Sen blev det ju som det brukar vid samlingen efteråt. När den eleganta italienska systern hade rökt sin cigarett gick vi in till landgången och prinsesstårtan och samtalen kom igång. Trevligt att prata med döttrarna som jag inte sett sen de gick på högstadiet

Men det går fort att bli bortglömd, efter 25 år så är det nästan ingen som minns en på den gamla arbetsplatsen. Odlar man inte umgänget med sina grannar så kommer de inte på ens begravning. Nu fick ju vi sola oss i den stora tacksamheten som de uttryckte över att vi kommit.

- Lättförtjänta pluspoäng fick ju sa maken när vi åkte hem och då menade han nog att vi fått en prick stor som en kolbotten nånstans i den vida rymden.

 

Det är så sorgligt

 När det ringer på dörren strax efter klockan åtta en måndagsmorgon så undrar man ju förstås vad det kan vara. Att jag är hemma beror på att det är så kallt, minus tio bistra grader, brukar ju vara på promenad så dags på morgnarna. Utanför står en kvinna som jag ju känner igen från mitt jobb i vuxenutbildningen, vi bor i samma område och hennes make  har varit arbetskamrat med min man för länge sen  i det stora företaget. Många år sen han gick i pension, närmade sig nittio år och nu har han gått bort.

Vi har ju inte längre pappersvarianten av lokaltidningen men jag loggar in ibland och på lördagarna brukar jag kolla dödsannonserna. Missade dem när vi var i fjällen under vecka åtta och nu vill hon tala om att det är begravning på fredag.

Om vi inte missat annonsen skulle vi sannolikt skickat en summa till Läkare utan gränser, det brukar vi göra om det inte står något speciellt önskemål. Men nu känns det ju som en inbjudan om att vi ska komma till kyrkan och samlingen efteråt.

Så jag kollar våra kalendrar, anmäler oss till begravningsbyrån och swishar en summa till vår favoritorganisation.  

Men så sorgligt det känns. Här på vårt område bodde en gång bara ingenjörer på det stora svetsföretaget, det byggdes en gång för deras skull och nu är det inte ens en handfull kvar. Det glesnar i ens bekantskapskrets, man går på många begravningar, det är så sorgligt. Hoppas ändå att vi blir en skaplig skara i kyrkan.

Lättlurade tanter över 70

 Är det bara tanterna över 70 som är lättlurade? Jag har iaf fått ett gulligt och omtänksamt kort från polisen, adresserat enbart till mig. Jag har hört mig för lite bland mina väninnor och det är lika dant för alla, tanterna får korten, inget till karlarna. 

Nu är det ju snällt tänkt så vem är jag att klaga. De vill ju hjälpa oss med hur vi ska klara oss ifrån telefonbedrägerier och de ger oss råd. Vi ska lägga på luren om vi känner oss osäkra när nån ringer upp. Om man nu har en lur att lägga på, vem har det nu för tiden? Vi ska inte logga in med bank-id heller och förstås inte lämna ut koder, har ni hört det förut? Och vi ska inte lita på den som ringer - gulligt av dem att tala om det för oss godtrogna gamlingar. För att vi inte ska glömma detta viktiga budskap så ska vi spara  kortet, gärna på kylskåpet eller där man brukar tala i telefon - ja det är väl där den fasta telefonen sitter fast i jacket. Det är också bra att förbereda sig  på vad man ska säga för att avsluta samtalet  och kanske också prata med nån i sin närhet om bedrägerier och hus man skyddar sig. Efter alla de goda råden så sak vi väl klara oss men nu kanske män över 70 åker dit,

 de har ju inte fått nåt vykort. 

Förut när man blev uppringd och på indisk engelska blev upplyst om att man hade ett allvarligt fel på sin computer så brukade jag fråga:does your mother know that you are trying to fool old ladies me, då brukade det vara slut på samtalet. Att jag inte fann mig till ett dräpande svar när en lurendrejare sa sig vara från Ikanobanken är ju lite synd. Han hade mitt personnummer och att han just höll på med min låneansökan på 30 000 och nu behövde han lite uppgifter, min bank och mina koder. Jag skulle förstås frågat varför han trodde jag skulle låna en sån struntsumma men det kom jag inte på förrän efteråt. Hoppas nån ringer igen om det. Man får ju vara hur oförskämd som helst mot såna typer. De där stackarna som ringer föra att sälja in ditt och datt brukar jag visserligen snoppa av men på ett trevligare sätt. 

Men nu det här med polisens vykort - visst är det gulligt att vi tanter  ska skyddas.