söndag 29 januari 2023

Fågelräkning och vemod

 Den här helgen räknar vi småfåglar och rapporterar till Birdlife Sweden. Ja så heter faktiskt denna svenska förening. Så nu räknar vi och det är så roligt. Mellan elva och tolv på dagen ärr de som flest här hos mig. Det liksom kokar i rönnen när de svirrar runt mina två matare. Talgoxarna är förstås flest men domherrarna har blivit allt fler och bland dem känner jag igen en hona från förra vintern, hon som verkar argsint och föser med de andra. Inte så många stjärtmesar som förra årets räkning, ingen steglits men några grönfinkar, ett par nötväckor och tre koltrastar. Har bara sett hannarna. Honorna gömmer sig nog i rhododenronbuskarna.
Att räkna fåglar  och att ljuset kommer tillbaka är ju nåt att glädjas över, annars är det lite tungt just nu.
E-K min arbetskamrat i många år och kamrat i föreningsliv och kafferepsgäng somnade in på julafton. För några dagar sen var P-H som ovanpå en fysisk åkomma också fick covid vilket tippade honom över kanten. Han var extra bra med de komvuxelever som kom till oss med dåligt självförtroende. Många minns nog honom med glädje. Och sent igår kväll ringde min väninna A och då förstod redan innan jag svarat att hennes mamma gått bort. Inte så förvånande kanske för hon blev 101 år och två månader. Ända in i det sista var hon aktiv i kontakter med barn, barnbarn och barnbarnsbarn och även med barnens vänner, som med mig då. Hon var min äldsta vän på facebook och vi utbytte lite tankar ibland. Men nu är det slut med det och det känns tomt. 
Snart kommer O och A hit vi ska äta middag och kanske kan jag prångla ut lite grejer av mitt överskott i skåpen, är i ett sortera och slängaskov. Så det blir nog snart bättre.

 

fredag 20 januari 2023

Allt på en gång

Vad är det med folk nu för tiden? Svt har ju spelat in Händelser vid vatten efter Kerstin Ekmans utmärkta men rätt ruskiga roman. Den har ju lovsjungits i alla tonarter men tänka sig de som bestämmer på teve har mage att bara visa ett avsnitt i veckan. Självskadebeteende var det nån som skrev - han tycker att man måste få allt på en gång. Man kan inte vänta, omedelbart ska man kunna se alltihopa. 
Nu kommer nog inte jag att titta för jag har läst boken och jag känner på mig att den blir för otäck att se.
Men att man inte kan vänta är ju förvånande. Vad är det som går förlorat om man inte får maratontitta och vad vinner man om man får allt på en gång? Obegripligt.
Vi har inga streamingtjänster och ska inga ha heller. Men det rings t.o.m på vår fasta telefon förutom på mobilerna med erbjudanden om fler kanaler eller byte av bolag förstås med medföljande bättre villkor. En stackars kille som sa sig representera Alecta ringde på härom dagen när det blötsnöade och ville sälja flera kanaler. Blöt toppluva hade han och han frös nog om händerna och jag skulle ha tackat nej direkt men maken lät honom stå i dörren en bra stund medan de diskuterade. Lönlöst för honom, här blir det inga fler kanaler utöver det otal vi redan har. För när ska man hinna titta på allt? På nätterna kanske, om man ändå ska vara uppe tvätta på nätterna i fortsättningen.
Men om jag nu skulle titta på Händelser vid vatten så skulle jag klara att vänta på nästa avsnitt även om det tar en vecka.

tisdag 3 januari 2023

Julkorten

 Det tunnar ut i julkortshögen. Den här julen kom det bara 18 mot de 27 som jag skickade.En del har förstås gått över till mail eller sms och många facebookvänner hälsar ju den vägen. En klasskamrat från realskolan, en kollega från min lärartid, A som också jobbade på skolan, A-C som jag läste ihop med under mitt första uppsalaår - från dem kommer en troget en hälsning ibland med några personliga rader.
Men så försvinner ju en del, de lämnar jordelivet eller så tunnas kontakterna ut och man blir överhoppad i deras adressbok. Några kanske man träffar och säger god jul till. Några skickar man kanske nån grej till och då förväntar man sig kanske ett livstecken i kortform från dem. Från min gamla kollega E-B får jag alltid ett elektroniskt kort och hon glömmer aldrig heller min födelsedag, gulligt tycker jag.
Juldagen i detta hus börjar sen åratal tillbaka med att jag går upp, sätter på kaffet och tittar på julottan på teve. Det vill säga jag lyssnar på första psalmen - Var hälsad sköna morgonstund, psalm 55 i gamla psalmboken. Sen brukar jag tappa tråden lite, lyssna lite förstrött. Förr skrev jag brev till faster Inga och berättade om året som gått men hon gick bort för många år sen, alla de gamla är borta och vi är de äldsta
så nu går jag igenom julkortshögen och tänker på dem som skrev och skickade korten. En stund för eftertanke innan barn och barnbarn dyker upp och julafton utspelas en gång till. Det går ju hur bra som helst med mat och julklappar men lite vemodigt känns det allt ändå med den allt tunnare julkortshögen.

torsdag 29 december 2022

Sorgligt och vemodigt

Först  tänkte vi väl inte så mycket på det. Lite vanliga krämpor man kan råka ut för, krånglande mage, hosta, lite feber. Vårdcentralen tycker att det duger med alvedon när det inte ville ge sig. Men till slut så blir det ändå så att 1177 skickar ambulans och det blir inläggning. Jag och en väninna turas om att ringa uppmuntrande samtal varje dag men det blir svårare och svårare att höra vad hon säger. Det är väl syrgasmasken som hindrar. Men så en dag går signalerna fram och hon ringer inte tillbaka och sen kommer vi direkt till mobilsvaret. Allvarligt läge alltså. Och sen blir det respirator och vi hoppas förstås att det ska gå åt rätt håll. På juldagen ringer sonen.
 - Hon gick bort igår säger han.
Arbetskamrat och i styrelsen i förening under många år. Efter pensioneringen i ett kaffereps- och utflyktsgäng, medlemmar i samma läsecirkel. Sorgligt, vemodigt och konstigt.
Och en tankeställare  - vad vet ens närmaste om lösenord till både ditt och datt, har man sagt hur ens begravning skulle kunna vara utformad, har man fyllt i vita arkivet?
Efter årets många begravningar har man ju ett visst jämförelsematerial både på musik, psalmer och förtäring. Undrar om jag inte ska ha Strövtåg i hembygden med Mando Diao, landgång, bubbel och tårta.
Men sorgligt och vemodigt är det. Inte tänkte vi att de där krämporna skulle leda till slutet,
 

fredag 16 december 2022

En droppande kran

Ibland spricker planerna. Efter dividerande och ändringar av datum skulle vi varit i Stockholm hos bästisarna B och L nu. Att vi inte var där på Nobeldagen som vi brukar beror på att vi ryckte in som barnvakter när det kört ihop sig för sonen och hans ex med hemvärnsövningar julbord och nån föreställning på Conventum. Tur tyckte jag eftersom jag var lite influensig då. Sen blev jag bättre så jag var på glögg i iskalla skogen med promenadgänget och adventskaffe hos E-B.
I förrgår var jag lite ruggig men trodde att berodde på den stränga kylan men när vi var på Ch:s 80-årskaffe så började näsan droppa sen fortsatte den att rinna. 
En rinnande näsa är ju inte välkommen nånstans och vi skulle ju åka tåg så det var ju bara att ringa återbud och intala sig att de 402 kronorna bara gått upp i rök. När jag köpte biljetterna fanns ju inte på kartan att jag skulle bli sjuk så det blev varken omboknings- eller återköpsbart. 
Men på torsdagsmorgonen så smsade SJ att tåget var inställt på grund av personalbrist. De erbjöd ombokning eller återbetalning utan kostnad och då jag betalat med Swish så kom pengarna på direkten.
Till hemresan tog vi faktiskt ombokningsbara med tanke på att vi inte visste riktigt vad vi skulle göra den dagen. Har inte ombokat dem än, väntar och ser om den resan också blir inställd. Om inte har man180 dagar på sig utnyttja en ombokad resa och det ska vi nog klara. 
Näsan är röd och fnasig och nu är det mer som ett intensivt takdropp och jag tycker lite synd om mig själv.
Dumt av mig egentligen men jag hade så mycket sett fram mot att träffa dem men en väninna ligger på sjukhus med covid och är tydligen riktigt dålig för hon har slutat svara i mobilen eller ringa upp så snart hon kan vilket hon alltid gör i vanliga fall så henne är det ju synd om på riktigt. Får väl ta mig samman, torka näsan och hoppas på bättre tider för oss alla.

måndag 12 december 2022

Ruggig, frusen och allmänt eländig

 Nog är det snopet - att bli förkyld nu, eller iaf lite influensig. Har ju inte varit sjuk på flera år, men nu känner jag mig ruggig, frusen och allmänt eländig. Försöker mota det hela med honung och citroner och försöker tro på den huskuren. Har verkligen inte tid med att vara sjuk har alldeles för mycket att göra. Det är ju både glögg i skogen med promenadgänget, luciakaffe, 80-årsuppvaktning och stockholmsresa. 
Igår låg jag i tevesoffan hela dagen och slötittade på lite sport och en överdos av amerikanska julfilmer. De verkar vara gjorda efter samma manus allihopa. Alltid en singelkvinna som blivit försmådd på något sätt som återvänder till den hembygd som hon drog från så fort möjlighet gavs och där finns ju nån gammal ungdomskärlek eller nyinflyttad änkling med förnumstigt barn. Och sen är ju det lyckliga slutet givet. Ett överdåd av av julpynt och snöflingor som faller lite glest men aldrig ställer till med arbete för snöröjningen. 
I morse, sen jag släckt ner stjärnorna i nästan alla fönster för att göra som Ebba ber oss, gick jag ut  och gjorde mig populär hos småfåglarna. Då föll snön så där filmiskt amerikanskt. Riktigt julkortsvackert är det med domherrarna i flock även om talgoxarna är flest.
Får elda lite brasa i kaminen, dricka mer citronvatten och hoppas att snoret kommer av sig. För jag har 
absolut inte tid med att vara sjuk.


lördag 3 december 2022

Vällevnad

Det är möjligt att jag har fel för mig men jag tycker att november var en ovanligt mörk och grå månad. Blir lite låg i humöret och orkar inte ta mig för med särskilt mycket. Men nu är det ju december och stjärnorna lyser i alla fönster, ingen elskam här. De lyser inte dygnet runt. De står på paus en stund på dagen och ett tag på natten. 
Och nu med stjärnor, adventsljus och glögg så stiger ju både humör och verksamhetslust. 
Så nu är julkakorna klara, dvs de två sorter jag gör - skrädmjölsdrömmarna och chokladkakorna efter mormorsreceptet. Dem ska det vara 75 gram mald mandel i. Ska ju inte vara svårt att fixa. Med en mandelkvarn. OM man nu har nån som fungerar. Den gamla trotjänarmodellen var omöjlig att ta isär för diskning så den försvann på nåt sätt, vet inte, minns inte hur för nåt år sen. Köpte en ny, vilken ska sugas fast på diskbänken och där sitter den fast tills man börjar mala men sen ... både dyr och värdelös alltså. Sonen, som hört min klagolåt, gav mig en ny i julklapp en snygg röd sak som ska skruvas fast i den utdragbara skärbrädan som jag fortfarande har i mitt 60-talskök. Skruva fast går bra men sen när man ska försöka veva går det sämre. Det blir en brottningsmatch som resulterar i svordomar, svett och ojämnt mald mandel men kakorna blev goda. Godkända av mina  kafferepserfarna väninnor.
                                       I den förening vi alla är med i ordnas mycket trevligt. Vår eminenta kassör är en fena på att söka statliga bidrag med temat Lindra den ofrivilliga ensamheten. Lite blir det ju att bekosta pigga pensionärers fritid men körsång och tårtor och på äldreboenden och blommor till alla medlemmar har det blivit. Och igår var allmänheten inbjuden till vår vackra barockkyrka på glögg och körsång. Prästen verkade lite till sig över att det var så mycket folk, kanske inte varje söndag det är fullsatt och kören sjöng så vackra sånger.
När det var slut i kyrkan så var det julbord för oss i föreningen. Gott och trevligt och så där för mycket mat som det brukar vara. Tack vare statsbidraget var det ju billigt också. Ville man ha något starkare att dricka än alkoholfri öl så fick man ta med det själv.  Det gjorde inte vi och trots att maken också vann ett presentkort i lotteriet så var nog det som hände på hemvägen det han nästan gillade bäst.  Precis där man lämnar samhället för att  köra ut på riksvägen så var det blåljus och polisbilar - körkorts- och nykterhetskontroll. Nu fick han ju äntligen visa sitt dyra körkort med hela baksidan full av behörigheter. Den gulliga polisen var förstås väldigt nöjd med föraren och berömde körkortet med alla bokstäverna. Idag en mellandag - morgon födelsedagskalas för barnbarnet A och sen glöggmingel  i en vacker villa. Vällevnad och överdåd är precis vad man behöver i denna mörka tid.