Irritationen kokar i mig. Egentligen skulle jag inte bry mig för det gäller maken och hans tandläkarbesök. Eftersom man aldrig vet hur lång tid det tar hos specialisttandvården i residensstaden så tog han till parkeringstiden ordentligt och jag följde med upp till väntrummet eftersom Myrorna inte hade öppnat.
Det var tyst som i graven, receptionen var obemannad, en skylt uppmanade den med beställd tid att sitta ner annars skulle man vända sig till huvudreceptionen tre trappor ner. (det finns hiss). Nerikes Allehanda låg där så någon levande hade ändå varit där och då jag sagt upp NA i kölvattnet av pepparkaksgubbehistorien så kunde man ju ögna igenom den. Det gick fort kan jag säga. Två små notiser lokala från min fattiga hemkommun - en olovlig körning och ett inbrottsförsök. Artiklar från Spectra, dödsannonserna, insändarna, ledaren. Det klarar man ledigt på en kvart och fortfarande är det alldeles tyst i korridorer och väntrum
Då börja maken, som är betydligt mer tolerant till sena ankomster än jag, ändå undra. Han går en tur i korridoren och hans vanliga tandläkare kommer ut från ett kontor, (han vars cykel blev stulen så han var tvungen att vänta på bussen).
Han tror nog att övertandläkaren ska komma snart så det är bara att sitta och vänta. Och det dröjer faktiskt bara fem minuter och sen kommer både sköterskor och tandläkare från hissen. Jag missunnar ingen en kafferast men tycker att de kan fika färdigt innan de har patienter sittande i väntrummet.
Så dags har Myrorna öppnat så jag går dit med lite utsorterat, felköp och sällan använt. Letar efter "Katten Jumjum" på bokavdelningen. Spankulerar runt i deras husgerådsavdelning där det är så snyggt utställt nu för tiden. Lyckas låta bli att köpa något, tar en tur till Järntorget.
Går tillbaka till tandläkarhuset, läser flera nummer av ICA-kuriren, väntar, tittar på klockan och går för säkerhets skull och kollar parkeringsbiljetten. Tiden är ute och parkeringsvakten är på gång, köper en ny biljett och får stå där i duggregnet för jag har ju inte bilnycklarna. Det är nog många som åker dit denna dag för maken hinner komma innan vakten är tillbaka hos oss. Bilen bredvid oss blir säkert lappad, säkert en tandläkarbesökare där också. 400 kr kostar det att stå där över tiden och det räcker med 5 minuter, det vet maken av erfarenhet. (Tandläkaren sen då också)
Så på parkeringen är det noga med minuterna, önskar att tandläkarna vore lika noga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Håller med, har alltid tyckt att det är synnerligen nonchalant att inte respektera andra människors tid. Oavsett om det är privata möten eller hos tandläkare/läkare/ myndigheter etc.
Man kan ju förstå om det blir förseningar på grund av akuta besök eller liknande men fikaraster hör inte dit. Som patient får man ju betala om man uteblir, kanske att tandläkarna skulle dra av på priset om dom blir försenade.
Sen borde alla parkeringar ha det där systemet att man betalar i efterhand för den tid man stått där, mycket smidigt och bra eftersom man använder kort och inte behöver tänka på att ha parkeringsmynt.
Min tandläkare är en skön och härlig människa. Blev tipsad att ringa honom av en arbetskompis som gått till honom flera år. Jag ringde och bokade en tid, (är stamkund där sen 10 år) när jag klev in på mottagningen sa han Tjäna, du känner ju Anne Sofie, kom med här! så satte jag mig i stolen och satte han igång med att behandla mig. Varje besök går bara på några minuter. Han jobbar fort men grundligt. Tandläkaren L är drygt 60, han jobbar numera bara tre dagar i veckan och längtar efter att få pensionera sig. Han är från Polen, en härlig man. Ofta efter min undersökning står vi i kassan och pratar om hans älgjakt eller vildsvinsjakt i Polen. Behandlingen tar bara runt 5 minuter, men vi står nog i kassan i 10 eller kanske en kvart därefter istället. Mottagningen ligger bara på 5 minuters promenad från jobbet, väldigt behändigt.
Jag åkte förbi dina trakter på nyårsdagen tror jag. När jag körde hemåt från Uppsala och körde förbi Mariebergs köpcentrum svängde jag av vid Hallsbergsavfarten mot Jönköping, genom Askersund och Borås. Jag körde ofta där för 25 år sen, vägen är lika trist och kurvig nu som då upptäckte jag. In genom hela Motala och Vadsena, hålla 50 och 80, plus alla fartkamerorna, det gör mig knäpp! Jag gasade på friskt ändå, det var ju ljust då, vilket innebar att V70:n jag hade slängde och studsade ordentligt på vägen varje gång jag behövde bromsa vid varje kamera. (jag håller oftast 130 eller 140 när jag kör, oavsett väg... tyvärr) Men jag tycker faktiskt också att det är skoj att rulla på ratten så det gör/håller mig vaken. Har jag nämnt att jag bara håller i ratten med högra handen då jag kör bil? Bilen jag hade var en automat så jag gjorde som vanligt, lät helt enkelt vänsterfoten vila och högerfoten jobbade som den skulle, behövde jag stanna lyfte jag bara på den, men bromsade inte, jag bromsar inte helst. Jag bara släpper foten från pedalen och så får bilen sköta resten. Att tända bromsljusen är som att förneka sig eller vad jag ska säga.
Skicka en kommentar