måndag 25 juni 2018

Fotboll - hur viktigt kan det vara

Men hur kan det där med fotboll vara så himla viktigt? I 90 minuter kämpar vuxna, lättstötta miljonärer om samma boll. Dvs de flesta kämpar, en del divor står still och väntar på långa bollar att knuffa in i mål. Sen faller de omkull för minsta lilla stöt - rätt så skrattretande.
Om detta ska det vara en massa prat i radio och teve, timmevis både före och efter matcherna av så kallade experter.  En långdragen turnering i ett land som inte har mycket till övers för mänskliga rättigheter. Om man som jag är en flitig radiolyssnare så får man nu nöja sig med en massa repriser. Man har väldigt långa sommarlov i radion men då är det ju bara att ösa ut program som sändes för nåt år sen. Och likadant är det väl på teve - repris på repris. De enda nya är väl allsång på Skansen och allsång på Liseberg. Där kunde man ju iofs sända repriser för de programmen är ju intill förblandning lika. Nästa vecka är det ju Almedalsveckan och då ska väl alla vara där, man undrar ju varför. Dyrt verkar det ju men kanske kul för dem som gillar gratisvin i plastmugg. 
Att människor jagar bollar på gräsplaner är strålande för den individuella hälsan och ger ortopeder arbetstillfällen, nya knän på löpande band. Men vi kunde väl slippa detta allvarsamma ältande av allt och alla. Näthatet för att en kille med fel färg på skägget ställde till så det blev en frispark vore ju också skönt att slippa, för det var väl han som var hjälte när bollen gick i mål en gång i en annan match. Var lite vuxna och ta det lite lugnt, drick inte så mycket öl och böla inte över en förlust. Själv ska jag iaf fortsätta med ännu en Jane Austenbok för radion kör ju bara gamla repriser.

onsdag 6 juni 2018

Nationaldagen

Nationaldagen 2018 - svag vind, solsken, 9 grader. Helt okej väder får man väl tycka efter värmechocken vi utsattes för i maj. Men hur ska man fira och varför gjorde man den här dagen till helgdag? Jag har lite svårt för flaggviftande ovationer, pompösa tal och allmän fosterländskhet i grupp. Jag tyckte det var bra med annandagpingst, då hade man en pålitlig långhelg som jag iofs ofta använde delar av till finslipning av betygssättningen, alltid några elever som beredde extra huvudbry.
Är givetvis så tacksam över att jag lever i detta land med fred och frihet, där alla får gå i skolan, sjukvård finna för alla, det finna mat och bostäder, minimal risk för jordbävningar och absolut inga vulkanutbrott.  Förtretligheter finna ju förstås i högre och lägre grad - just nu torkan och skogsbränderna, myggplågan, bensinskatten, dåliga teveprogram, partiledardebatterna. Ja listan kan ju göras lång men på det hela taget så kan man ju inte ha det så mycket bättre än vi har det här. Jag kan fortfarande minnas min känsla av förvåning från augusti 1964 när jag kom till England för första gången och blev utfrågad av immigrationsmyndigheten. Jag skulle var au pair  under ett år och blev så snopen över att det trodde att jag skulle vilja stanna kvar där. För mig var ju fosterlandet självklart det bästa.
Så jag firar med att ställa den blågula bredvid vasen med kvistar från Elsa-Majs paradisbuske och sätter upp den lilla fasadflaggan. Sen kan jag ju göra det jag behagar, maken kappseglar och jag ska inte ut på några kollektiva jippon. Kaffe och Jane Austen i soffhörnet duger bra denna tidningslösa dag. Ha en bra dag!

söndag 3 juni 2018

Kinnekullebanan

Jag ligger i en badenbaden och läser mina Jane Austenböcker ännu en gång. Det är 30 grader men altanen skuggas av björkarna som jag brukar vilja att vi ska ta ner och det fläktar från väster. Väderleksrapporten talar om blötsnö i högre terräng vilket verkar väldigt avlägset. Vädret är ju mer än märkligt, så varmt och torrt har det visst aldrig varit i maj. Lite oroande är det ju med torkan, tåget som tände på vid Lindfors, skogsbränder lite här och där. I barndomen, när det gick ånglok på inlandsbanan, var ju den ständiga oron att loken skulle tända på. Jag sniffar fortfarande efter brandrök när det är torrt och nu är ju hela landet en enda torruska som kan antända hur lätt som helst.
Annars är det ju rätt så skönt att inte behöva vara i skolans värld i dessa dagar. Heta klassrum, dålig ventilation och elever som bara vill vara nån annan stans. Som pensionär har man ju friheten att göra vad man vill. Jag har åkt med den vackra Kinnekullebanan två gånger sistlidna vecka. Först var det med den promenadgruppen, nio raska tanter. Vi åkte iofs bara till Mariestad, en vacker stad vid Vänern. Här finns trevliga kaféer, matställen och affärer. Huvudsyftet är ju att göra något trevligt tillsammans men eftersom några i gruppen har svart bälte i shopping så blev det ju en hel del butiksbesök. Och det är ju både roligt och praktiskt med smakråd från så många varav de flesta inte drar sig för att vara kärleksfullt kritiska sanningssägare.
Nästa resa var med läsecirkeln och då åkte vi till Lidköping. Då får man den fina sträckan över Kinnekulle, Sveriges vackraste järnväg. Just nu blommar ramslöken, väldoften känns ända in i kupén.
Rådhuskaféet, Röstrand, Stadsparken och lunch på ett ställe vid nya stadens torg. Ingen shopping men mycket diskussioner om lövträd - vilka känner vi igen, lind, ask, alm, bok. Fyra lärarinnor får slå sina kloka huven ihop och vi tror nog att vi vet vilka som är vad. Också en jättetrevlig dag-   Lidköping är en så trevlig stad och jag måste extra framhålla personalen på Kjell o Company. Eftersom jag är den enda som har Västtrafiks app så hade jag alla biljetter i min mobil, lite nervöst om den skulle ladda ur. Men på KoC fick jag den laddad medan vi var Porslinsmuséet.
Och när andra banor har fått solkurvor så kan den här gamla rälsen  tydligen töja sig tillräckligt i värmen så  alla avgångar och ankomster var på minuten.
Som pensionär har man ju en finfin tillvaro, fast lite kan jag ju sniffa efter brandrök och oroa mig för att tåget ska tända på.

torsdag 24 maj 2018

En obotlig optimist

"Får jag bara vara frisk ska det nog bli goda dagar igen"; det sa Gustaf Dalén till sin fru när han i början på 1920-talet förlorat stora delar av sin förmögenhet, nästa smäll kom vid kreugerkraschen  men han fortsatte att vara optimist. Det värsta hade ju ändå hänt 1912 när han var för nära en gastub som exploderade rakt i ansiktet på honom och tog hans syn. Men vilken människa vara verksam! Så många patent, så mycket nytänkande. Solventilen och agaspisen var ju ungefär vad jag visste innan jag med Laxå SPF var på hemlig resa och vi landade i Stenstorp. Ibland stannar regionaltågen i Stenstorp, kanske för att bli omkörda av snabbtåg, och då ser man det gamla tingshuset som inrymmer muséet  och en agafyr, och då har jag tänkt att dit borde man åka. och det är såå värt ett besök. Lagom stort, bra guider och mycket intressant och lärorikt.
Bondson , som inte var så framgångsrik i skolan, tog över gården när syskonen studerade vidare men var mycket driftig, startade fröhandel och mejeri med osttillverkning. Och där var början till storheten - en fetthaltsmätare för mjölk. Trots att Gustaf de Laval redan hade patent på en liknande så fick han efter studier på Chalmers och Zürich anställning  hos Lavals och sen bara rullade det på med klippventil och solventil och många olika uppfinningar, hundratals patent  och ett mångsyssleri som kanske inte alltid var så lyckosamt. Men optimist var han och idag kan man kan man köpa hans optimistnål i Stenstorp. Jag köpte en och funderar över hur det i våra dagar går för bondpojkar som inte kan sitta still i skolan utan hellre hittar på grejer. Får de en bokstavsdiagnos så de blir vingklippta tro, eller kan man få va optimist och tro att de får hållas och kanske bli nya nobelpristagare i fysik.

onsdag 2 maj 2018

Anteckningar från finska vinterkriget

Min svärmor Karin var sjuksköterska och visst hörde jag talas om att hon varit i Finland under vinterkriget. Det fanns ju en lottapäls som kunde komma fram i jultider. Men varken jag eller nån annan i familjen frågade ju något om den där tiden. I november 1940 hade Sovjet gått till angrepp på Finland och nog tänkt sig att det skulle vara en liten munsbit bara. Men den iskalla vintern, finnarnas vintervana och finsk sisu gjorde att landet kunde behålla sin självständighet men fick göra stora landavträdelser när de tvingades till fredsuppgörelsen 13 mars 1940.
Frivilliga, både militärer och sjukvårdspersonal, från Sverige deltog som frivilliga. Drygt 200 läkare och sjuksköterskor ska ha deltagit under både vinterkriget och fortsättningskriget.
I efterlämnade papper efter svärföräldrarna låg några blad skrivna med hennes stenogramliknande skrivstil. Inte så lätt att tyda men efter mig kommer nog ingen som kan läsa skrivstil så nu har jag skrivit, läst, grubblat försökt tyda.och skrivit igen.
Och frågorna hopar sig. Hon var 26 år när hon åkte, hur kommer det sig att hon gav sig iväg på detta livsfarliga uppdrag? Vem var Sigrid, den kamrat också sjuksköterska som hon reste med?
Jag känner mig väldigt gripen av hela historien om hårt arbete i kyliga sjuksalar i sanatoriet utanför Jyväskylä. De ideliga flyglarmen vid klart väder och månsken, Molotovvädret. Omhändertagandet av smutsiga och sårade patienter som kom direkt från fronten då kanske 100 på en gång med samma tåg, tågen som alltid kom nattetid. Bristen på instrument och material, gips var så dyrt att man inte kunde använda det så mycket som man ville. Splitterskadorna, de infekterade såren, halmmadrasserna, språksvårigheterna.  Hur var det att komma tillbaka? En tid jobbade hon på Centrallasarettet i Eskilstuna, hur togs hennes erfarenheter emot där?              
Men varför var jag inte intresserad och varför var inte hennes barn intresserade. För min man , som inte är så haj på skrivstil, så är detta också nyheter.När man är ung så är man förstås mest intresserad av sig själv och hon gick bort redan 1973 så vi fick bara några några år att lära känna varandra.Men ändå - sorgligt att vi var så uppe i oss själva då. Nu känner jag mig riktigt tagen av hennes historia, tyvärr alldeles för sent.

söndag 29 april 2018

Men alltså - den där akademien

Svenska akademien alltså - nog är man häpen och förvånad. Jag har ju alltid trott att de som sitter där på sina stolar är aningen mer bildade än vi andra vanliga människor. Selma Lagerlöf , som jag har höga tankar om, satt ju där och Torgny Lindgren, min kollega på högstadiet i Storfors satt ju på sina stolar och skrev mängder av läsvärda böcker. De andra har man ju inte haft nån uppfattning om men ändå trott att de tjänat sin brödföda på forskning eller författande och att uppdraget i Akademien varit ett hedersuppdrag.
Men där trodde jag tydligen helt fel. Stora förmåner i fråga om bostäder och arvoden och inte heller den personliga resning och bildning som åtminstone jag förväntat mig av dem.
Från att allt som sägs på deras hemliga möten inte kan bli offentligt så brister alla dammluckor, otidigheter och förolämpningar avlöser varandra.
En utredning kommer fram till att det förekommit jäv och andra ekonomiska oegentligheter och man sopar det under mattan. Samma utredning kommer fram till att det förekommit "oönskad intimitet" från en akademien tydligen mycket närstående sk kulturpersonlighet och ett brev som varnar för denne viftas bort som inte så viktigt.
Nu är de bara tio och kan inte fatta några beslut om inval om nu stadgarna ska följas. men det kanske inte är så noga med det, man har brutit mot stadgarna i många år med utbetalningar till den där klubben som vi vanliga inte hört talas om, den som i en fd ständig sekreterares ögon lär vara så omistlig för svenskt kulturliv.
Och vem vill vara med nu? Vem vill sitta där med de där stofilerna som inbillat sig att svensk lag inte gäller dem och visa sån arrogans mot anständigt uppförande och bemötande av medmänniskan. Mer än förvånad hörde jag den tidigare ständige säga att det enda han ångrar är att han inte lyckades avstyra advokatutredningen och att han nog inte kunnat handla på annat sätt än han gjort. Mitt tips är att han inte skulle skrivit att den nu avgångna ständige är den sämsta av alla. De finns ju de som tycker att han kanske ligger bra till i en tävlingen.
Och vem vill ha det där priset? Det är ju många miljoner men om man bedöms som bäst i världen av den där klubben hur ska man då se på sig själv?
Gör om stadgarna, upplös hela akademien, gör det offentligt på vilka grunder man blir invald så det inte bara blir kompisar som väljs in, sätt den åldersgräns som redan Selma Lagerlöf föreslog  och låt inte de invalda inbilla sig att de står utanför lagen. För så här kan det ju inte få fortsätta.

torsdag 29 mars 2018

Är det makterna

Undrar om jag som Strindberg kan säga att det är makterna men vi har haft det med i-landsmått mätt lite motigt på sistone.
Det började en söndagskväll med att sonen larmade mig om att det från mitt FB.konto gått ut en massa spam till de otaliga grupper jag då var med i. Jag skulle känt mig upprymd för jag fått presentkort från det stora möbelvaruhuset. Med sonens hjälp fick jag börja rensa bland appar och grupper, byta lösenord och skicka meddelande till FB. Vilket inte hjälpte det minsta, spamet till mina grupper fortsatte och dessutom vällde det in meddelanden om att jag nu var medlen i grupper, ex vi som gillar tvåändsstickning och vi som har husbil, grupper som jag inte visste fanns öht. Gick ur grupper, bytte lösenord, skickade meddelande till FB, nya spam  och så där höll det på. Från FB kommer enbart maskinsvar så nu har jag gått ur alla grupper och inaktiverat mitt konto. Trist tycker jag för jag har gillat att följa flödet där.
Sen var det maken som på tre tågresor råkade ut 12 timmars försening. En gång var det folk som irrade på spåret så det kan ju inte SJ skyllas för. Vid de andra tillfällena så tvärstannade tågen. Som om en bil får soppatorsk så stod de bara där. Då tänker man ju att det ska komma ett bärgningslok och dra in till närmsta station men såna finns inte tydligen. Evakuering via stege till ett tåg som kom på andra banan! Lilla Ida, åtta månader, och hennes mamma som redan på Sthlm C fått hjälp med barnvagn och väskor av maken och hans raska kamrat var mycket tacksamma för att de hjälpte henne. Jag, som mest åker regionaltåg till Göteborg, brukar ju framhålla deras pålitlighet och kommer att framhärda med det, men bli mera tveksam till snabbtågen.
Den tredje motgången är också jobbig - diskmaskinen bestämde sig för att börja läcka. Dvs läckan gjorde att jordfelsbrytaren löste ut och gav oss en privat liten earth hour på lördagskvällen. Maskinen var förstås full annars kör man den ju inte. Mycket krångel med att få fram, vatten rinner ut, torka, förfasa sig över hur  det ser, hur kan det bli så mycket kladd och damm, handdiska. Antar att de flesta skulle tänkt att nu är det bara att köpa nytt men inte maken. Den soliga söndagen ägnas åt felsökning. Det är en muff som spruckit, man lär sig nya betydelser av ord hela tiden. Beställa reservdel, kökgolvet begränsat av diskmaskin som står på reglar för att det ska torka, slå i tårna, svära, handdiska. Visst har man besvärligt. Men reservdelen har kommit, ska bara hämtas på Ica när maken kommer med tåget. Om det inte blir strömlöst.