onsdag 30 november 2016

Åka ambulans.

Jaha - då har man åkt ambulans igen. Inte så långt, en liten bit bara. Maken, jag och några av hans arbetskamrater var ute och åt på en krog nära oss. Det var mycket folk, det var varmt, trångt och vi fick sitta uppspetade på höga stolar. Jag åt fish´n chips som jag brukar och tog ett glas vitt vin till det, även om jag förstås borde tagit öl eftersom stället (förstås) har ett eget mikrobryggeri. Makens arbetskamrater, som alla tillhör den främlingslegion som kom med Esabflytten av utvecklingsavdelningen, är väldigt trevliga och pratar inte bara om svetsmaskiner. Resor inom och utom Sverige, fina ställen i Göteborg, julplaner och tillståndet i den svenska skolan var på tapeten innan jag började tycka att det var så varmt, jag blev yr och jag minns att jag sa att jag känner mig konstig. Sen vet jag inget mer förrän jag hörde maken som hade 112 i telefonen säga
- Ja nu har vi kontakt med henne. Jag hängde kvar på min höga stol stöttad av trygga armar, kallsvettig och yr. Sen kom ambulansen. Och hur jag kom på båren och bars ut i ambulansen har jag bara dimmiga bilder av. Blodtryck, puls, ekg, blodsocker, kontrollfrågor om jag dag, månad, år, Sen hör jag sköterskan säga  - nu är hon tillbaka här, nu kommer ansiktsfärgen. Och sen var jag rätt pigg igen och hur gör man då?. Maken tyckte att jag skulle åka med till Sahlgrenska, men jag som redan mådde rätt bra, förstod ju att jag skulle bli lågt prioriterad och vad skulle en jäktad jourläkare säga till mig. Blodtrycksfall av någon anledning, kanske värmen. Så vi fick skjuts runt hörnet några hundra meter och jag kunde gå in själv på rätt stadiga ben, ta av min kallsvettiga kläder, dricka vatten och så småningom somna.
Idag mår jag bra även om jag förstås funderar lite över orsaken till svimningen. Ska kanske akta mig för höga barstolar. Samtidigt är jag glad och tacksam över den omtanke och hjälpsamhet som alla visade mig. Och för den lilla åkturen hem - tack ambulansen på Sahlgrenska.

torsdag 17 november 2016

Herregud - de duschar inte efter gympan

Men herregud - de duschar inte efter gympan. Detta förfärande faktum vevades i varenda nyhetssändning igår. Hu så hemskt och det måste ju lösas, helst redan för en vecka sen. Många förståsigpåare hördes lägga pannorna i djupa veck och humma över otryggheten. Men knappt några elever hördes av. Är de lika bekymrade tro?
När jag började i småskolan 1951 hade vi utedass och ingen gymnastiksal även om ämnet "gymnastik med lek och idrott" kanske fanns. När skolan renoverades byggdes ett duschrum i källaren och användes väl en gång per termin.
På Högre Allmänna Läroverket fanns först en iskall gympasal, minns inte om vi nånsin duschade där.
Sen byggdes en ny, stor och fin gymnastikhall med fina duschar men inte heller de användes så speciellt ofta. För gympakläderna hade vi egna låsbara skåp och som jag minns det tog vi varken hem de mörkblå dräkterna eller sockiplasten särskilt ofta för tvätt. Oftast var man nog inte så speciellt svett efter lektionerna. Lisa Nyström, vår lilla bastanta gympafröken, var aldrig ombytt. Hon stod vid plinten i sin snäva kjol och instruerade hopp över bock och plint och med 30 flickor i gruppen så hann man ju inte hoppa så många gånger. Och ja, det var ju flickorna för sig och pojkarna på andra sidan vikväggen.
Lärarbrist, urgamla läromedel, datasalar som inte fungerar - att fixa med pengar som inte finns och så är det plötsligt duscharna som är överst på agendan. Dagens gympalärare jobbar väl annorlunda, eleverna kanske blir svettiga och behöver kanske duscha. Och så är det ju mobilerna.
Men kan aldrig den där skolministern  sätta ner foten och ge rektorer och lärare stöd när de vill låsa in mobilerna under skoldagen. Då skulle ju den otryggheten försvinna. Men gör inte duschandet till skolans huvuduppgift.

tisdag 15 november 2016

Inga nyheter är goda nyheter

Jag vet ju att inga nyheter är goda nyheter. Men ändå när jag hörde lokalradion lite svagt från köket så körde hjärtat igång oron - 34-årig länsbo omkommit i en singelolycka vid Vallby. precis min sons hemtrakter.  Det hade hänt mitt i natten, han var på annan ort vid tillfället - men ändå. Hjärtat rusar och oron stiger. Men sen börjar man ju fundera, nån jämngammal i den trakten. I natt har några fått ett besked som gör att livet aldrig blir sig likt igen, och ja min första tanke är att jag hoppas att det inte ska vara någon av hans kompisar.
Nej han har inget hört  säger han när jag hör med honom, han ringer runt men det är ingen av de närmaste vännerna. Det är väl så där vi reagerar, det är en hemsk olycka men vi kan dra en lättnadens suck, hjärtat kan gå ner på normalläge och livet gå vidare som om inget hade hänt.
- Du har då alltid nåt att oroa dig för säger maken och det stämmer ju. Det går väl aldrig över, alltid är det nåt.
På eftermiddan på fars dag så kom de hit, sonen och lilla barnbarnet och där i lekparken med rutschkana och gungor kunde jag känna mig alldeles lugn. Inget okontrollerat inträffade, inga nyheter vare sig hemska eller goda, kom oss till del. En vanlig söndag i november.

fredag 11 november 2016

Vinter i fosterlandet.

Det där om feministisk snöröjning kan det va sant?  Såg lite antydningar om det på FB innan jag halkade in på en film om snöstormen i Gävle 1998 - en och en halv meter på två dygn. Det var nåt det.
Vi i den så kallade glesbygden gör oss ju gärna  lite lustiga över stockholmare och deras förmåga att köra bil i vinterväglag. Och nu kan vi ju skratta ordentligt. 30 centimeter och totalt kaos för biltrafiken eftersom man tydligen istf att ploga körbanor börjat med gång- och cykelbanor.  Sommardäck eller odubbade vinterdäck, tvåhjulsdrift, lastbilar och bussar med  fläsksvålar i stället för riktiga däck. Kanske också ovana vid vinterväglag men det är ju en känsligt att ifrågasätta folks körförmåga.
Här i mitt skogsbryn är det väl så där en decimeter, jag kör med dubbdäck och om snön vräker ner så väntar jag på plogbilen, feministisk eller ej. Men nog är det kul det där med jämställd snöröjning.

måndag 7 november 2016

Va, är glöggen slut?

Har alla börjat dricka glögg för tidigt i år? Svärdottern instagrammade om det förra veckan och idag när jag gått i den isande vinden till Eriksbergs köpcentrum så var det väldigt tomt i glögghyllorna. Årets glögg är gjord på kråkbär, ett bär som man ju passade sig väldigt noga för när man plockade blåbär. Provade en slurk igår när vi var i Linköping hos avkomman. Lite sträv sådär som moderbären är men också lite tunn - som saft med sprit i. Men i Eriksberg var den slut, hade nog tagit den ändå för flaskan är så snygg, så istället tog jag Vinfabrikens äppelglögg. Efter promenaden hem över den vindpinade viadukten så tyckte jag var värd en liten slurk tillsammans med Annas pepparkakor från Ica, Den har vacker färg och är lagom fyllig och söt.
Att man längtar efter glögg beror väl på snön. Här på Hisingen är det ju inte snöhinder direkt men över västgötaslätten var det rätt mycket på sina håll kring Skövde och Falköping.
Och det har ju varnats för snökaos. Alltså det kommer ju snö nästan varenda vinter så det kan ju inte va nån överraskning. Ovanligt tididgt i år förstås.
Skulle vi våga oss in i Östergötlands län igår? Där var det klass2varning. Maken som aldrig tycker att något väglag är besvärligt fick sin vilja igenom och vi åkte från vår snöfria skogskant.
- Jag kör tills det börjar snöa sa jag och vi såg knappt en flinga på hela resan. Längre söderut i länet var det förstås besvärligt med både blötsnö och blåst  men nog ropar SMHI att vargen kommer lite väl ofta.
Och i morse åkte vi med stackars utskällda SJ. Vi åker tvåvånings regionaltåg som har den goda smaken att stanna vid vår avlövade järnvägsknut. De går norra vägen från huvudstaden så  att vi idag var en kvart sena berodde på ett växelfel in till Göteborg. Snabbtågen som går södra vägen har det förstås besvärligt när bara ett spår är öppet.
Bilar halkar in i varann, lastbilar tippar i diket och tåg ställs in - inte kul för de drabbade men jag kan sitta i mitt soffhörn och lukta på den goda äppelglöggen. Nu har det börjat snöa här också så man kanske ska ta sig ytterligare ett lite smakprov.

fredag 30 september 2016

Stressad

Jag har känt mig lite stressad. Löjligt egentligen när man ar pensionär. När jag hör vilka verkliga bekymmer som finns bland flera av mina promenadkamrater så borde jag ju bara hålla klaffen.
Men ändå - en exkursion med Geografilärarnas förening till Finnskogen i nordvästra Värmland kräver att jag skriver en rapport till Geografiska Notiser. Det har jag gjort, en om året, i evigheter ända sen min kollega den legendariske Gunnar Odenkrants beordrade mig att skriva och honom sade man inte emot. Exkursionen var intressant om än lite strapatsrik med promenader över stock och sten i brant terräng men belöningen var motti, dvs nävgröt med stekt fläsk till lunch. Och nu är rapporten skriven.
Sen var det bouppteckningen efter min lilla tant som hängde över mig. Jag hjälpte henne att skriva ett testamente vilket tyvärr inte behagade en del av hennes släktingar, av vilka ingen enda besökt henne på alla de år som jag varit hennes gode man. Nu är det bara att vänta ett halvår och se om de tar det till tinget.
Och så är det ju alla äpplena. Dotra och mågen har kopiösa mängder med äpplen i sin trädgård och min ekorrmentalitet gör det svårt för mig att lämna dem därvid. Så mängder med äppelmos har kokats, både i Örslösa och på Hjortronstigen. Klyftade äpplen direkt in i frysen, äppelringar körda i torken, äppelkakor så snart är det inga kassar kvar på altanen.
Det kanske är lite resfeber inblandad i stressen. Om bara några dar flyger vi till Montpellier med bästisarna B och L. Frankrikes medelhavskust står på tur. Planering i guideböcker och kartor pågår och vadskamanhaförklädertankarna mal i bakhuvudet förutom då att jag ligger efter i nästa broderiprojekt Trädet. Ska ta itu med linnehandduken och börja på första rutan av tio innan jag skickar den till nästa namn i kedjan, men först mera äppelringar, äppelklyftor och en skvätt mos.Löjligt ändå ändå att vara stressad.

tisdag 16 augusti 2016

Det har varit ett flängande

Det har varit ett flängade. Hela juli och början på augsti var ett enda resande åt lika håll så nu sitter jag och pustar ut och gör i stort sett ingenting.
Först var det firande av svågern. I Veckholms gamla prästgård minglade vi och åt, helgen efter var vi hans gamla hemtrakter på strövtåg, bodde på högbrynta Gimo herrgård och såg Viraspelen i åska och ösregn. Sen var det ju Vasaloppet, turer till barnen i Lidköping, Linköping och Vretstorp, till bästisarna på Yxlan och teater i berättarladan i Rottneros. Under den tiden som sommarvärmen  inföll var maken ute och seglade med dotter, måg och barnbarn. När han sen skulle ut i  kajaken med sitt gubbgäng i så  var det Världsbroderidagen och då tog Barbro o Leif  mig med till Bohuslän. Först bodde vi på toppenstället Salt och Sill i Klädesholmen och när vi broderat klart på Skärhamn bodde på Mops och Greta, trevligt B&B.  Pilane skulpturpark på Tjörn och akvedukten i Håverud klämde vi på hemvägen.  Den årliga Värmlandsresan med syrran och vår gamla klasskamrat gick i år till Nora och Lindesberg, alltså Västmanland.
Inklämt i detta schema har varit turer till mitt barndomshem i Persberg. shopping- och loppisturer med syrran och barnvaktande i Örslösa.
Så nu sitter jag mest och glor när jag inte broderar förstås. Maken är i Chicago på jobb, nåt om patent på svetsmaskiner. Konstigt att det där stora företaget inte har nån annan än en halvtidspensionär att skicka över Atlanten. Men han tycker nog att det är både intressant och spännande och jag kan gå ner i lågenergiläge ett tag. Skönt tycker jag.