tisdag 13 februari 2024

Allt har sin tid

Klockan var över nio och jag satt fortfarande i nattlinne och morgonrock när det bankade på dörren. Är ju inte så kvick längre så när jag tagit mig ur soffan så var grannen, frissan, halvvägs mot gatan med snöskyffeln. Efter nattens snösmocka så var det inte plogat och hon hade kört fast..Såg hur hon skottade, försökte ta sig loss, skottade igen och försökte igen och framhjulen bara spann.
Fick ju klä mig innan jag pulsade ut och försökte skjuta på men det hjälpte inte, orkar ju inte så mycket numera. Men då kom undsättningen, grannen som härstammar från vårt östra broderland kom med en skyffel grus och då vips kunde hon dra iväg, försenad till nån väntande kund. och vi gamlingar kunde beklaga oss över att det vräker ner så mycket.snö, talade om att fjolåret var så bra med bara en decimeter och mindes vintern 2009-10 när vi skottade och skottade. Vi var ju piggare då och nu blev det tal om ont i rygg och ben och en höft som kanske måste opereras. 
- Snart är vi så gamla så vi får stanna inne konstaterade grannen. När man är över 80 behöver man inte gå ut sa han som bara för några år sen gick långa promenader med den pigga hunden. Nu är hunden borta och den enda utomhussysslan är snöskottningen. 
Jag lämnar det där med skottning åt maken, gör en smal rand till brevlådan ibland, vill ju ha tidningen till morgonkaffet. För kanske fem år sen tyckte jag ju att snöfall och skidspår var så härligt. Nu är det bara besvärligt, ingen skidåkning längre för min det. Det vore förstås härligt soliga dagar i fina spår, men hur skulle jag ta mig upp om jag körde omkull. 
Nästa vecka ska vi visserligen åka till fjällen precis som vanligt men då får gåstavarna åka med. Skidgrejer både för utförsåkning och längd är på fritidsbanken och långfärdsskridskorna är bortlovade. Så i Björnrike får det bli promenader, de lagom långa till barnbacken och grillplatsen när de medelålders och de riktigt unga åkt sig sugna på korv och varm choklad.
Allt har sin tid och jag tänker på den där tiden när jag inte ville åka hem till stugan förrän liftarna stängde och är glad över att jag minns hur det kändes.
 

fredag 19 januari 2024

En tankeställare

 Nu fick vi oss en riktig tankeställare. Vi var på Seniorernas månadsmöte  för att lyssna på en erfaren brandman som skulle tala över ämnet Brandskydd i hemmet. Brandmannen i fråga har 40 år i yrket så han har förstås sett en hel del tragiskt i brand och olycksväg och vi allihopa har förstås haft brandskyddsutbildningar på våra respektive jobb. Men glömskan kan ju slå till och en påminnelse är ju inte så dumt. 
Man kan ju vara både slarvig, okunnig eller t o m dumdristig och alltid klara sig eller så slår olyckan till och det börjar brinna. Kanske ska man inte använda svärföräldrarnas träljusstakar annat än med batteriljus, alltid ha ett lock framtaget när man lagar mat med smör eller olja och inte gå ifrån levande ljus nånstans.
Det där vet man ju och har man då som vi nu med allvar påmints om att kolla brandvarnarna, kolla pulversläckaren och vet var brandfilten är så har man ju nån minut på sig att rädda sig själv och kanske huset.
Hos utbröt i vilket fall ganska stor aktivitet när vi kom hem. Jodå - brandvarnarna funkade även om den i garaget och den i källarsvalen inte kommunicerade med varandra som de enligt tillverkaren skulle. Den utanför sovrummen fungerade också men vi borde nog ha en till, kanske i sovrummet eftersom jag laddar min mobil på natten (big nono jag vet). I hallgarderoben står också både en pulver- och en skumsläckare, inköpta säkert när nån av oss hade en färsk utbildning i minnet. Men de stod i sina kartonger och på en av dem var inte slangen påskruvad och den där lilla rutan vid förseglingen var grön hade ju ingen av oss kollat. Brandfilten hängde och väl dold bakom väskor och annat pyngel på knoppbräda vid innerdörren. 
Det som oftast brinner av elgrejer i hushållet är tvättmaskiner  och de brasorna får hjälp av att vi inte kanske inte dammsuger så ofta under maskinerna. Hos oss har det nästan aldrig skett, torktumlaren har stått på samma plats sen vi flyttade in 1991och tvättmaskinen är kanske tio-tolv år och då städade jag väl troligen innan firman kom med den. Men nu är det dammsuget och skurat och man är ju glad över att ingen utomstående var med och såg hur läget var. 
Hur man ska bära sig åt vid hjärtstopp fick vi också en repetition om. Man bör orientera sig om var det finns hjärtstartare och tänka igenom hur man ska bära sig åt om olyckan är framme. 
På kafferepet med läsecirkeln i går framkom att alla hade kollat sina brandvarnare, funderat på hur de skulle orka göra kompressioner tills ambulansen kommer och om inte en sexkilos pulversläckare är tyngsta laget för en del av oss.
Nu har vi det här i färskt minne ett tag innan det bleknar lite, vi tänder våra ljus medan dammet lägger sig under maskiner och bakom kylskåp.

 
 

måndag 15 januari 2024

Titta det snöar

Nu har det snöat igen. Konstigt egentligen att alla, även jag, är förvånade. Kanske beroende på att det snöat så lite under de senaste åren. Visserligen har det ju kommit en och annan snösmocka  fram i april men annars har ju jul och midsommar kunnat ha samma väder. Men i natt snöade det igen, gul varning skickades ut igår men man har ju slutat ta de där varningarna riktigt på allvar eftersom SMHI har ropat att vargen kommer så ofta. 
Måndag- och onsdagsmornar är det ju promenad i tantgänget som gäller så jag gick upp halv sju som vanligt men redan på verandan så förstod jag ju, snö hade drivit in så hela golvet var snötäckt. Jag sopade lite på trappen men gav upp ganska snart för jag såg ju att  nattlinnet skulle släpat i snön och tidningen hade ju mest troligt inte kommit. Kaffe, ögna nyheter på nätet och snart ringde Gunilla som är spindeln i nätet i tantgruppen och vi ställde in. 
Hur gör man sen då, maken skottar gången men bilen är ju fortsatt insnöad och jag har ju yogan på eftermiddan. Medan jag rådbråkar mitt samvete om huruvida jag ska dra en nödlögn om nån mindre krämpa för att kunna skolka så kommer ett sms från yogaledaren att hon har blivit sjuk så det är inställt. Synd om henne (och arbetsledarna i hemtjänsten som måste hitta ersättare) men jag kan ju fortsätta att scrolla instagram och dricka kaffe. 
Bilen är fortfarande insnöad men jag har skottat så pass så att jag kunde fylla på fågelfrön för snart ska ju småfåglarna räknas och jag vill ju inte att de ska överge mig. Talgoxarna, blåmesarna, stjärtmesarna, en koltrast och hackspett kommer troget men i år har jag inga domherrar. Varför domherrarna lyser med sin frånvaro vet jag ju inte, jag bjuder ju ändå på solrosfrön, jordnötter och talgbollar.
Vintrarna 2009 och 2010 minns jag som väldigt snörika, jag hade precis gått i pension, maken veckopendlade till Göteborg och jag skottade så mycket snö. Då åkte jag fortfarande skidor och tyckte det var allmänt jätteroligt med snö. Tänk vad man kan ändra dig, tycker bara att det är besvärligt.
Nu står mina nästan oanvända slalompjäxor i hallen, de ska åka till Fritidsbanken så snart som någon skottat fram bilen. 
 

onsdag 5 juli 2023

 När man är med på en bussresa är det rätt bra gjort att få ihop 5125 steg tycker jag. Det är iaf vad jag fick ihop igår när jag deltog i en resa med seniorföreningen  på makens arbetsplats det världsomspännande svetsföretaget.  Dagen hade visst inte börjat så bra för chauffören, han hade fått byta buss till en som var större än tänkt och då blev det ju som det blev. Han hade ju googlat vägen i förväg förstås med den mindre bussen i åtanke men där hade inte den smala träbron vid Skultuna kyrka dykt upp. Där var det både vägskada och axeltryck att ta hänsyn till. med alla lösningsbenägna seniorer i bussen blev det ju ett surr av förslag men chauffören behöll lugnet och undrade stillsamt om vi kunde tänka oss att kliva ut och gå över bron. Klart att vi gjorde och bussen kom också över trots det höga axeltrycket. 
Sen var det fika, muséíbesök  och nagelfarande av de olika outletbutikerna  vid Skultuna mässingsbruk. Trevligt och klart shoppingvänligt. 
Genom vackert landskap, vida horisonter och nån enstaka skur skulle vi sen till småbåtshamnen i Västerås.Nu var ju den här bussen högre än den googlade så vi fick en oplanerad rundtur  genom stan.
Säkert tusen gånger har vi åkt förbi på E18 och förstås inte haft en aning om vilken vilken lummig och fin stad det är.  Men även detta bekymmer löste sig och vi hittade var Elba lägger till. För västeråsare betyder nog Elba badutflykter till de fina holmarna utanför stan och det är ett pålitligt gammalt flytetyg byggt 1897 i Gävle.
Innan sjöturen var det lunch och sju minuters promenad utefter kajen. Det tog längre tid för de av oss som inte går så bra längre och när vi kom fram visade det sig att lunchen var bokad till fel dag. Men krögaren bad bara om väntetid medan han fixade fram tillräckligt med mat åt oss. Hungern är den bästa kryddan brukade min mormor säga och det stämmer ju, sällan man är riktigt hungrig nu för tiden.
Tillbaka till Elba fick vi åka buss för den eminente chauffören hade tråcklat sig fram till matstället och t.o.m hittat parkering.
Vi fick välja bort besöket på Vallby friluftsmuséum till förmån för båtturen, vilket nog alla uppskattade. Att fikat på Vallby frös inne kompenserades rikligt av besöket på Glanshammars glassfabrik. Vilken god glass och såå många sorter.  
Några regnskurar, en fantastisk regnbåge och sen var vi hemma igen efter fullkomligt genomtrevlig dag.
Livet som senior har verkligen sina poänger.
 



torsdag 23 mars 2023

Kultur och kommunikationer

 Kultur och kommunikationer har stått på agendan för min del de sista dagarna. Det började med regionaltåg till Enköping i måndags. Där blev det lite spännande för medan min svägerska B och jag
väntade på att bästisen B skulle komma från huvudstaden så vällde fem poliser upp på perrongen. En otrevlig gaphals som nog hade tänkt åka utan biljett  blev snabbt omhändertagen av lagens väktare och vi kunde åka till Vårfrukyrkan och Erica Cyrillius broderiutställning. Med olika stygn, material och format har hon bildsatt Jona bok, den där om valfisken. Hur man får fram 40 bilder ur den korta berättelsen, två och en halv sida i min konfirmationsbibel förstår ju inte jag men det var både intressant, välgjort och mycket vackert. 
Sen blev det buss till Bålsta och pendeltåg till Södra Station.
I tisdags  jag och B tunnelbana från Mariatorget till Ropsten och sen buss över Lidingöbron till Millesgården. Hanna Hellquists dukade bord var det som drog oss och andra tanter dit. Överdådigt, vackert med överraskande detaljer. Maten är inte så viktig när man bjuder på middag,bara det finns tillräckligt med vin och man får röka inomhus så blir det bra säger Hanna. Den gav oss idéer och  är väl värd ett besök, själva Millesgården är ju så spektakulär och kafeterian en dröm för trötta fötter. urgullig personal och goda bullar och kakor. 
Onsdagens resande inleddes med pendeltåg till Årstaberg med byte till Tvärbanan. På Stora Essingen bor vår guddotter E. Där blev det lunch och avlämnande av hunden Freja. Buss till Fridhemsplan, tunnelbana till T-centralen där min resväska skulle vara medan vi var på Nationalmuseum. Där fick väskan vila furstligt och dj-vl-gt dyrt, varnar för de där förvaringsboxarna. Promenad genom Kungsträdgården och genom Ai Weiweis konstverk Arch in på utställningen Trädgården - om trädgården i konsten genom tiderna. Höjdpunkten  för B och även för mig blev den målning av Sven X:et Erixson som länge hade hängt i B:s barndomshem. Sen flanerade vi sakta genom de fina kvarteren mellan slott och departement. En mycket stilig nuvarande minister och en före detta minister såg vi. Föredettingen gick mot röd gubbe vid centralstationen, vilket vi nogsamt noterade.
Nästan 12000 steg hade vi gått, något att dricka och sen for B hem till Södermalm och jag satte mig på snabbtåget till Hallsberg bytte till regionaltåg och var hemma i vår avlövade järnvägsknut exakt på minuten efter tidtabell.

fredag 17 mars 2023

Ingen statyett till den här heller

 Jaha, då har jag sett ytterligare en oscarsnominerad film. Och vad ska man säga om den då? Två och en halv timme lång är den och det känns alldeles för långt. Sitter och småfnittrar lite för mig själv över de obekväma och satiriska situationerna där alla får en släng av regissörens stora slev.
I första akten är det  ett ungt par som grälar om könsrollerna i modevärlden och vem som ska betala notan. De är båda modeller och hon tjänar ju mycket mer än han.
 I den andra förstår man att det unga paret är s.k. influencers som på en lyxkryssare får umgås med en appmiljardär, en oligark och en vapenhandlare och några  kvinnliga bihang. Personalen sliter, passar upp och håller god min medan kaptenen låser in sig med sina politiska skrifter. Kaptensmiddan hålls under en sjösjukeframkallande storm eller så är det dåliga ostron.som ställer till det och här kommer också de spektakulära spyorna och de utdragna scenerna med bajsöversvämningar. 
I del tre, efter skeppsbrottet visar sig det  vad som behövs för överlevnad. Då betyder alla rikedomar inget mot förmågan att göra upp eld och fiska. Då får toalettstäderskan ett övertag i kampen om maten.
Så man kan ju se den som en drift med kapitalismen västvärlden och det absurda i den har så mycket makt men det verkar ju inte finnas några alternativ. Att äta eller ätas är det som driver människan. 
Men Man kan säkert se den här filmen på många sätt. Det är ju roligt med satir men här är så många alltför obekväma scener och den är alldeles för lång.  Det var väldig få skratt i salongen och när ljuset tändes var det många rynkade pannor, a triangle of sadness kanske, och frågan vad var meningen med den här hängde i luften. Gör en lite kortare och kanske inte så ilsken film nästa gång är mitt råd.

söndag 12 mars 2023

Vem får en Oscar

 Vad är det som gör att en film kan få en massa Oscars? Ingen aning kan jag säga. Igår gick jag och G på vår lokala biograf tillsammans med fem andra i salongen och såg Tár, och förstod kanske inte så mycket. Den börjar med en evighetslång presentation av eftertexterna, avlägsna ljud av musik, smsmeddelanden som rullar förbi på oläsligt sätt. En intervju med huvudpersonen, dirigenten, inför publik och sen kommer filmen till slut igång när det repeteras med den stora orkestern. Mycket springande i mörka prång och korridorer, många hårda ord till orkestermedlemmar. Svårt att veta vad som är sant eller osant.Men man börjar förstå att människor, främst unga kvinnor, utnyttjas och att äldre musikanter som anses inte hålla måttet avspisas. De flesta verkar finna sig i detta utom möjligen en ung man på audition i början av filmen som inte vill spela Bach av moraliska skäl. Som jag förstår det så är musiken det viktiga för Tàr, att människor offras på vägen hör till spelet. Det slutar förstås med en krasch, verkligheten hinner ifatt henne så karriären i Berlin avslutas abrupt men hon börjar en ny på andra sidan jorden. Slutscenerna förstod jag inte mycket av kanske för att jag efter två timmar och förti minuter hunnit bli lite avtrubbad. Det finns säkert många olika sätt att förstå den här filmen, jag tänker ju på den fortfarande och kanske är den värd sex Oscars.
På onsdag ska jag gå och se A triangle of sadness. Den verkar ju rätt spektakulär med alla spyorna, hoppas att de inte skymmer budskapet. Men beröm till vår biografförening som gör sitt bästa för att hålla oss à jour med filmvärlden och oscarsutdelningarna.