måndag 8 juli 2019

Att putsa fönster

Att putsa fönster - ett tråkigt företag som ska upprepas varje år. Hos oss sker det bara en gång per år, vi är ju inte så petnoga med sånt.
Förr var det av outgrundlig anledning alltid min uppgift. Maken hade ju alltid nåt viktigare för sig, båten, bilen eller nåt jätteviktigt på jobbet. Stora, kopplade fönster, först hänga ut från fönsterbrädet  och sen vingla på stege för tvätta utsidan. Putsa, granska, göra om för det var ju ofta nån fläck eller rand kvar.
 Sen när jag bröt benet bestämde jag mig för att det fick vara slut på det där vinglandet. Raska Rut kom gärna i två eller tre varianter. Med långa skaft på sina trasor och skrapor var de ofta klara med alla rutor på en timme. Inga fläckar och ränder efter dem inte.
Lite jobbigt var det ju med allt plock runt omkring, blommor, gardiner och pyngel.
Trendbrottet kom för några år sen när Kärcher la ut en bombmatta av annonser för sin mirakelmaskin. Tank vad en motor kan göra för att höja intresset för ett urtrist göra.
En sån skulle vara bra, och lägenheten i Göteborg behöver ju också putsning.
Så nu sköter maken denna syssla. Ja, när båten är sjösatt förstås.  Fast jag blir ju inblandad. Att torka karmar, fönsterbrädor och gardinstänger, byta gardiner ingår ju inte i fönstertvätt när det sker med maskin.
Lite randigt blir det ju också  men det får man vara försiktig med att nämna. Man ser inte heller några annonser för dessa mirakelapparater längre. Vad kan det bero på tro?

söndag 23 juni 2019

Vi hörde sirenerna på avstånd

Vi hörde sirenerna på avstånd när vi satt på altanen på midsommarkvällen. Klockan började gå mot halv elva, jag och syrran hade redan börjat gäspa. Maken och svågern var förstås piggare.
- Nu brinner det nog nånstans sa svågern och sen var det ju inte mer med det för vår del.
Men sen, på midsommardagen, när vi läste nyheterna på nätet så var det ju ingen brasa som släckts. En man i femtioårsåldern hade omkommit, en tävlingsbil av nån sort, rammat ett trad och där tog det slut.
Då börjar ju tankarna mala. Kan det vara nån man känner, för min del förstås om det var nån som man haft i skolan, 50-årsåldern då bör han gått på högstadiet i början av 80-talet. På den tiden hade ju de flesta moped, många mekade ju själva och även om de allra flesta uppförde sig helt ok så begrep jag ju att de inte alltid var så fängslade av vad jag hade ett delge dem. Grammatik, medeltidshistoria och uppsatsskrivning kan ju knappast konkurrera med reservdelskataloger och motortidningar.
Ja, nu vet jag vem det är. Så sorgligt, ett ögonblick av obetänksamhet och livet blir aldrig som förr för dem som stod honom nära. Jag vet inget om hans familjesituation och kan ju bara försöka föreställa mig hur de har det idag.
Vi kör ju bil allihop, och en dag kommer att vara den sista för oss alla. Men stackars stackars hans anhöriga, måtte de ha varma armar omkring sig.

söndag 9 juni 2019

Kanske klimatsmart

 Hur miljösmart var det här nu då? Vet inte vad förståsigpåare som säkert tjänar pengar på att snusförnuftigt uttala självklarheter i  etermedia skulle säga. Men så här var det. Min syster och svåger köpte på tidigt sjuttiotal ett gediget furubord på Asko Finncenter i Uppsala. Jag var med och jag minns att det var såå snyggt och så dyrt. På den tiden hade vi, den sedermera maken och jag enbart hopplock och containerfyndat. Bordet fraktades till Gävle där det sen stått på flera olika adresser.
Sen några år tillbaka har syrran börjat tala om att ett nytt bord men svågern har varit motvillig. Sen den eminenta seconhandbutiken Linne och Lump öppnat i Laxå med sin specialitet av danska kvalitetsmöbler i teak har syrrans önskemål blivit med precisa men det har liksom inte bitit på svågern. Förrän nu, och lite sorglighet ligger bakom för det var när svågerns mamma somnade in vid 104 års ålder och de ärvde en äkta matta. Då såg svågern att det skulle vara snyggare med teak än furu ihop med den mattan. Så det blev ett jättesnyggt pelarbord med två iläggsskivor, nästan exakt så stort som det gamla. Isärplockat och inpackat i wellpapp - lätt som en plätt in i deras Saab 9-5.
Men sen är ju bekymret vad de gör med det gamla bordet. Varken sonen eller dottern vill ha det men det är ju fortfarande ett gediget bord.
- Ska vi kanske ta det, sa jag,och ha det på altanen. Då kan vi ställa tillbaks köksbordet vi ärvde av faster Lalla till köket  och ställa undan det där gamla som jag ropade in 1965 för 20 kronor, vilket vi använt ett bra tag bara för att vi inte kommit oss för att köpa nytt. Bra lösning tyckte alla, även maken. Så nu, 556 km senare, står syrrans gamla matsalsbord hopskruvat på vår altan, faster Lallas vita köksbord står åter, efter vändanå altanen, i vårt kök och på Bragevägen i Gävle står det där ursnygga danska teakbordet  som Linne och Lump förstås hämtat i Köpenhamn.
Jag vet inte vad en klimatförståsigpåare skulle säga om det här men de brukar ju säga att man inte ska köpa nytt. Lite bilåka har det ju blivit förstås. Kanske klimatsmart ändå.

torsdag 30 maj 2019

Finland - mitt nya favoritland.

Att Finland är mitt nya favoritland har inte ett dugg att göra med att de blev världsmästare i ishockey. Det beror på att nu har vi gjort resan till Kinkomaa. Det började ju med de där anteckningarna i min svärmors snirkliga skrivstil vilka jag skrev rent och vi blev så berörda av.  Så i mitten av maj gled vi iväg i svågerns nya laddhybrid av märket Mitsubishi. Färjan till Åbo anlöper hamn redan strax efter klockan sex så för att hinna äta frukost var det upp redan kl.fem. Sen rullade vi på i 30 mil mot Jyväskylä med stopp i Tammerfors. Där hittade vi, tack vare en hjälpsam finska som rådbråkade sin svenska, museet Vaprikki. Där finns förutom ett bra fik en mycket intressant utställning om Finland 1918. Lyckligtvis så finns audioguide på engelska annars hade vi ju varit lost i translation.
Ju närmare  Jyväskylä vi kom desto mer kunde man tänka på bonden Paavo och hans Sarijärvis moar
för det är så vackert med sjöar, tall- och björkskog. Otroligt vackert var det också i Kinkomaa. Där ligger det sanatorium där min svärmor Karin var från februari till maj 1940. Då var sanatoriet krigssjukhus, bomberna föll och det var ovanligt kallt. Hon skriver inget om omgivningarna men de hade ju annat tänka på än att beundra naturen. En hjälpsam man fick sin morgonpromenad avbruten av oss och på engelska kunde han förklara att huset numera används som kontor och att det inte får ändras exteriört. Fem våningar, många fönster, mycket välhållet. Idag är det så lugnt och bedövande vackert  vid sjön med höga tallar och ljusgröna björkar. Påminner så om min barndoms östra Värmland. Jag blev så rörd och många minnen väcktes.
Alvar Aalto är ju en traktens söner och Säynätsalo finns hans tjusiga kommunhus, det används inte längre i administrationen men där finns ett trevligt kafe med eget bageri och kaffet serverat i marimekkoporslin.
Vi har läst mycket om nationalhjälten Mannerheim så sen åkte vi till Mikkeli där Högkvartersmuseet är beläget. Där kunde man verkligen känna historiens vingslag susa, där fanns både jordgloben och den uppstoppade fågeln. Museet är restaurerat till krigstida skick och en omfattande handledning finns på svenska. Vid stationen i Mikkeli står även Mannerheims järnvägsvagn. Den får man gå in i 4 juni varje år men det går bra att kika in genom rutorna.
Fina fika- och matställen i sjönära lägen med god och prisvärd mat, hjälpsamma människor som översåg med våra bristfälliga språkkunskaper, den vackra naturen och stadsbebyggelsen både i Tammerfors och Jyväskylä och att det är välstädat överallt har verkligen gett mig mersmak på Finland. Det enda som man nog kan hoppa över är Turkun Linna (Åbo slott) som i princip bara visar tomma slottsgemak i en evighetslång rundvandring.
Nu vill jag så fort som möjligt åka till Helsingfors, det nya biblioteket, salutorget och marimekkobutiken lockar.

onsdag 15 maj 2019

Redan sommarlov

Redan sommarlov på Svt? Är inte det lite tidigt? Gokväll, Vem bor här, Trädgårdstisdag har kört sina sista bidrag för säsongen. Och vad får vi istället - lite skåpmat och reaprodukter från botten av nån låda. Nu är det förstås ishockey med förståsigpåare som tvärsäkert uttalar sig om det mesta med uppsnack inför såna högintressanta matcher som Schweiz - Österrike eller Norge - Italien. Om man nu inte är intresserad av hockey och bara har det en systerson kallar stalinpaketet (kanalerna 1,2, 4)
då har man ju iaf nyheterna, Dem får man ju serverade i både ettan och tvåan av olika redaktioner med sk nyhetsankare men oftast med samma innehåll och samma bilder. Varför man har två olika redaktioner när de numera är intill förblandning lika övergår mitt kanske för klena förstånd.
    Men nu ska jag inte bry mig deras tidiga och låånga lov för jag ska ut och resa. Vi. maken, svägerskan och svågern ska resa i svärmors fotspår till Kinkomaa, en mil från Jyväskylä, där hon var från februari till maj 1940. Vår resa kommer ju inte att avbrytas av bombplan och vi kommer inte att behöva åka tåg på natten förbi stationer med namnen förspikade. Vi kommer att glida fram i svågerns nya laddhybrid och bo på bekväma hotell men vi  kommer ju att få fortsätt att undra över varför vi aldrig pratade med henne om den här tiden. Hur kom det sig att hon och hennes kompis Sigrid gav sig iväg, livsfarligt, kallt, arbetsamt. Vi var ju på ungdomars vis så där odrägligt självupptagna  och nu är det ju sen länge försent att fråga.  Stor okunnighet om vårt nära grannland i öster har vi också insett att vi har men nu vet vi mycket mer. Och jag är troligen familjens expert på Mannerheim för jag har läst vad Dag Sebastian Ahlander, Herman Lindqvist och Henrik Meinander har skrivit om honom. Den läsningen har gett mig en annan bild av nationalhjälten och den som räddade  landet undan jätten Glufsglufs i öster än den jag fick när jag läste historia i Uppsala 1968.
Att bo på hotell, äta på krog, se nya miljöer, museer och kanske få shoppa lite är ju också så uppiggande så man kan fullständigt strunta att de redan tagit ledigt på Svt.

torsdag 9 maj 2019

Man kan ju reta sig på folk

Alltså, vad mycket det finns att reta sig på. Som på medresenärer till exempel. Jag och min tvillingsyster tog oss en tur till Göteborg nu i dagarna. Kultur och shopping var tanken med resan. Eftersom jag brukar prisa SJ i många tonarter så tog vi regionaltåg eftersom det också  har vänligheten att stanna vid den före detta järnvägsknut som är mitt hörn av tillvaron. Bokar man i tid så kostar det 89 kr från södra Närke till rikets andra stad. Man får förstårs lägga till 50 kr för sittplats men det är  ju ändå oslagbart billigt.
När vi klev på i Laxå så var vi ensamma i en liten kupé, inget att klaga på men i Skövde klev det på en liten tjockis som snart somnade och snarkade med öppen mun och i Falköping kom en mycket stor man in fullkomligt stinkande av nikotin. Det blev en väldigt förtätad atmosfär i den lilla kupén.
Och nu på hemvägen får vi samma lilla kupé och samma lilla tjockis kommer in och nu klämmer han ner sig bredvid syrran. En smal tjej som kliver av redan i Alingsås sitter bredvid mig och henne har vi inga synpunkter på. Men tvärs över gången sitter en dam som hade mycket bagage och pyngel i påsar och väskor. Hon plockar upp en låda med en fullkomligt bedövande doftrik mat. Troligen nåt vegetariskt och de två karlarna bredvid som talar kumlamål ser svimfärdiga ut. Mycket noggrant och länge tuggar hon sig vad det nu är och syrran himlar med ögonen. Den lille tjocke vaknar med ett ryck och börjar med nåt spel som pyser ut ur mobilen. Gode tid så mycket det finns att reta sig på.
Annars har vår lilla tur varit mycket lyckad. Vi hann med Röhsska, lyckad shopping på Massai och färska räkor dag ett. Dag två var vi på Cinnamon, favoritbutik för skor, och Botaniska innan vi gick på Port Arthur och åt fish and chips.
Dag tre, hemresedag, i regn åkte vi till Konstmuseet och såg  bl.a min favorit Claude Monet. Räksallad från Feskebröderna blev lunchen och sen tåget hem, där nu det värsta matoset lagt sig och den lille tjocke åter snarkar  med öppen mun.
Snart är vi hemma så jag ska kanske sluta reta mig då folk.




måndag 22 april 2019

Hur mycket tårta?

Hur mycket tårta går det åt om man är tolv personer? Sveas bageri i Kumla tycker att man ska räkna på en ochenhalv bit.  Så då beställde vi två tiobitars - Wilma, en frisk tårta med hela hallon under vit chokladtryffel och William, mousse av williamspäron under mörk chokladtryffel.
För övrigt så var det ju det vanliga inför en helg när folk ska övernatta. Lite grundligare städning och mer omfattande planering av matinköpen. Ägg, sill, prinskorv, köttbullar, grillkorv, korvbröd.
På påsk vi ju alltid fällt ett träd, eldat rishögen och grillat korv vid brasan.
Men så började vi fundera - det är ju redan knastertorrt i i markerna, den där björken som börjat skava av sig bark står ju inte så bra till. Sonen med motorsågskörkort ser lite olika möjligheter men bäst vore nog  att fälla över gatan in mot fotbollsplanen. Kan man göra det undrar jag och tvillingsystern hävdar bestämt att då måste man ha tillstånd. Osäkert från vem men ändå.
Sen ringer dottern och meddelar att magsjukan tagit omtag och då är ju skaran decimerad och ytterligare en som jag trodde skulle komma har andra planer. Lite dålig kommunikation där bara.
Vi fällde ingen björk, vi eldade inget ris men vi grillade  på altanen där vi kunde sitta i välbehövlig skugga och även äta upp nästan hela den ena tårtan. På kvällen blev det det vanlig smörgåsbordet men ingen orkade äta påskgodiset. Och det blev förstås mycket mat över.
På  påskdagen klättrade Anders upp i rönnen, utan motorsåg men med diverse handverktyg så nu ser den efter mina önskemål ut som ett spökträd igen. Vi som slutat klättra i träd drog ris och byggde på högen som kanske kan eldas bort i november.
Både  grillkorv och tårta smakade bra efter de övningarna, sen åkte alla till sitt och medan jag satt med näsan i Dag Sebastian Ahlanders biografi över Mannerheim  så slog björkarna ut och i kylskåpet  har vi en halv tårta.