fredag 7 april 2017

Var är alla, är de i säkerhet?

Var är det som händer, var är alla - första tankarna när sändningen av Spanarna avbröts och rapporteringen från Drottninggatan drog igång. Ingen i närmsta familjen är i huvudstaden, Örslösa, Linköping, södra Närke. Men syskonbarnen som jobbar i Stockholm, vår guddotter i riksdagshuset, goda vänners dotter som jobbar på Åhléns. Och alla andra man känner - kamrater från ungdomen och nya bekanta man fått.
Radion är snabbt igång med en reporter som blev ögonvittne och märkvärdigt samlat berättar om att han, tillsammans med andra, försökt rädda nån kvar i livet men misslyckats. Sätter på teven, där har de osminkade och okammade bara slängts in direktsändning utan att egentligen veta nånting men de jobbar på.
Men sen sitter man ju bara där och tittar,  kollar FB. Vilka har anmält att de är i säkerhet? En efter en rapporterar sig där. Ingen av dem fattas. Skönt man kan andas ut för egen del men för några blir livet aldrig sig likt igen. Man går på en gågata, kanske med lurar på, pratar i mobilen, funderar på nåt, uppfattar inte vad som är på gång.  Och det ska ju inte komma en lastbil i vansinnesfart där. Och så kan livet vara slut eller man är skadad och ligger där och blöder.
Jämfört med det så verkar det ju vara bagateller att folk blir inlåsta på sina jobb eller får gå långa vägar för att komma hem, inget att gnälla över. Och hjälpsamheten  blommade.
En anhållen på sannolika skäl - bra jobbat polisen.  Vi som bara är åskådare får vara väldigt tacksamma för dem, som utan att veta vad den där lastbilen kan innehålla, om den där dåren som körde kanske inte var ensam, om det fanns självmordsbombare, rycker in gör sitt jobb.
I det, iaf till synes fridfulla södra Närke rullar livet på som om inget hade hänt men vi sänder en tacksam tanke till poliskåren - bra jobbat!

onsdag 5 april 2017

Undrar hur det blir för folk

Ibland undrar man ju hur det ska gå för folk. I måndags morse när vi klev på Tågabs tidiga värmlandståg var det redan mycket mer folk än det brukar men jag kunde slå mig ner bredvid en prydlig ung man. Efter ett tag så ringer han ett samtal och förklarar att han blir försenad. Han skulle ha åkt med ett ännu tidigare SJ-tåg på västra sida om Vänern för att vara i god tid till en anställningsintervju och så ställde SJ in det tåget. Nån otäck typ hade stulit koppartråden och då kan ju inte tågen gå. Men det var nåt datajobb det gällde så han skulle nog få chans att komma in på intervjun lite senare. Om han sen får jobbet får han ju problem med var han ska bo i trängselns Göteborg. Men han hade nån möjlighet att få bo i Vänersborg om han inte hittar nåt på Blocket. Det är väl så det är för ungdomar och jag önskar honom lycka till.
I förmiddags på bussen så stormade en olycklig flicka ombord vid Nordstan. Chauffören, indisk guru till utseendet, talar i telefon och är allmänt hjälpsam och jag undrar ju ett tag vad som hänt. Rånad, förföljd av nån dåre eller vad. Men till slut framgår det att hon "glömt sin data" på en tidigare buss och guruchauffören ringer åt alla möjliga håll för att möjligen kunna spåra "datan". Hon är förstås gråtfärdig när hon kliver av vid Sahlgrenska för att kolla med mötande buss från Högsbohöjd.Stackars henne- hoppas att det gick bra.
En som man vet att det däremot gick väldigt bra för var S A Hedlund, grundare av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. På 1860-talet köpte han gården Bjurslätt på Hisingen, han lät dämma upp en myr som bildade Slätta Damm och planterade skog runt dammen. Idag är det ett fint område med vattenspeglar och trevliga promenadvägar. men det märkvärdigaste är hans gästbok - på en berghäll nära korsningen mellan Arvid Lindmansgatans södra ände och Wieselgrensgatan så finns inskriptioner med namnen på hans viktigaste gäster. En grupp med författare, Viktor Rydberg förstås men även bl.a.Ibsen och Björnsson , Karl Warburg och en WW Thomas som länge var USA:s ambassadör i Sverige, en grupp med äventyrare t.ex. Andrée.Och lite på ett hörn är kvinnorna i en egen grupp Ellen Key, Fredrika Bremer och några till. Alla namn är i guld på den branta bergväggen
verkligt imponerande. Så honom behöver man inte undra över, det gick jättebra och Hisingsborna har en fantastisk park att glädja sig åt.

tisdag 28 mars 2017

Bil med problem

 - Lova mig en sak - köp aldrig en Opel!  Det lär dotterns bästis J ha sagt en gång efter ett sommarjobb i telefon för att truga folk att komma på provkörning av detta märke. Och kanske J, en temperamentsfull ungdomsvän till maken, skulle ha lyssnat till ett sånt råd. Då hade han sluppit få en bula i skallen av den spetsigt utstickande vassa lyktan på bakluckan. Han, och vi, hade inte heller behövt åka hela vägen från Göteborg med ett tjutande larm som inte kunde stängas av.
J och A, hans fru, var på besök hos oss i vår lilla etta över helgen. A,vars farfar var en känd  bildhuggare, och jag ägnade oss åt Haga Nygata och konstmuséet medan maken och J åkte till Areoseum på Säve. När de långt om länge kom därifrån hade maken frågat om dragkroken var elektrisk. Ödesdiger fråga - något hakade upp sig och tjuvlarmet drog igång. Gick inte att stänga av.Två ingenjörer slår sina kloka huven ihop och kopplar resolut ur batteriet för att bilen inte ska stå och tjuta hela natten. Inpackning inför hemresan sker under biltjut. Under gång överröstar motorn ljudet men det finns där. På torget i Alingsås där vi stannar för fika och likaså vid lunchstoppet i Mariestad hörs det desto bättre. I den bilkö vi sitter fast i strax före Laxå där nån kört in vajerräcket  tjuter larmet, likaså när vi lastar ur vårt pick och pack och de åker vidare mot sin värmländska hemstad.
Ett gott råd är kanske, om man ändå vill köpa en Opel, är att inte fingra på den elektronik som sköter dragkroken. Iaf om ni frågar vår vän J.

onsdag 22 mars 2017

Vad sorgligt - inget mer Sven-Ingvars

Vad sorgligt - inget mer Sven-Ingvars. Vi är många som är berörda, jag blev det  mycket mer än jag trott att jag skulle bli. Så mycket på P1 hela morgonen. Jag lyssnade fram till "Ring P1", då stängde jag av, plockade fram alla mina cd:n,  dammade av dem och spelade dem i kronologisk ordning. Så mycket minnen som dyker upp - Parkhallen i Filipstad, Sandgrund, Lindfors folkets park, gratiskonserterna på Sandgrundsudden,  Örebro konserthus, Bregårdsskolans aula.
Riktigt vemodigt är det, jag hostar och snorar lite och blir lite snyftig, vemodig över tidens gång. Det är för många som dör nu som man haft med sig sen ungdomen tycks det. Se sista konserterna och skivan och teveprogrammet som gjordes till 60-årsjubileet är ju så bra, låter förstås mycket bättre än de tidiga skivorna. Sorgligt är det, riktigt vemodigt. Men musiken finns ju kvar.

tisdag 21 mars 2017

Bara virus

Vilken tur man har om man får träffa en ST-läkare. Ja om man har en diffus sjukdomskänsla, lite ont i bröstkorgen och hostar som en tok sen en månad tillbaka. På den gamla goda tiden hade det väl stått SVBK i journalen. Den här ynglingen, mycket yngre än mina söner, med ett utländsk namn med många y, z  och ck i,  han var så noggrann och gullig så jag fick lust att säga:
- Om jag vore din mormor så skulle jag vara såå stolt över dig.
Jag har hostat sen sportlovet, då jag surt nog åkte 50 mil för att sen ligga och hosta och snora i stugan, inte åka skidor en meter och sen ha 50 mil hem. Först tänkte jag att det går väl över men till slut fick kontakta vårdcentralen för att få hostmedicin. Som hjälper så där kan jag säga.Att folk är sjuka förstår man av att läkartiderna i går var slut redan när vårdcentralen ringde tillbaks till mig kvart i nio.
Men idag fick jag komma, väntrummet var fullt i folk men bara fem minuter efter utsatt tid kom den här unge mannen och hämtade mig. Och han var så noga - hur mådde jag, hade jag träffat några snoriga, hade barnbarnen fått antibiotika på sistone, sen blodtryck, lyssna på lungor och hjärta, titta i halsen, skicka mig till lab för snabbsänka och halsodling.
Odlingen vet man ju inget om än men sänkan var bra så då är det väl "bara" virus. Bara att hosta på  alltså och börja lite försiktigt med motion igen. Hostmedicinen förstås, inte slarva med den. Bara att hoppas att virususchlingarna ger med sig, och att den där odlingen visar på samma sak. Så man har väl tur ändå.   



lördag 18 mars 2017

Jag skrev aldrig till Torgny Lindgern

Redan första gången när jag lästa den där novellen om när Selma Lagerlöf och Heidenstam träffas i Torgny Lindgrens "Legender" så har jag tänkt att jag skulle skriva till honom.
Det var när de båda hade drabbats av skrivkramp som de kom överens om att träffas vid Igelbäckens masugn nära Olshammar.för att "uppfinna en fälttågsplan mot tigandet och diskretionen."
Heidenstam promenerade från Övralid ner till Lenhovda brygga, där tog han av sig skorna, ställde dem på bryggan och gick ut på vattnet och gick på ytan de tre timmar som det tog honom tvärs över sjön. Selma Lagerlöf satt på en sten och väntade på honom. Hon hade åkt tåg från Mårbacka, stigit av i Hallsberg och sen åkt taxi via Askersund till träffpunkten. Och det är just det där som jag velat fråga T.L. om. Varför klev hon av i Hallsberg? På den tiden var man tvungen att byta i Laxå om man kom från Värmland och sen skulle resa med västra stambanan. Det var först på 1960-talet som den där svängen norr om Laxå byggdes och stockholmsresorna för värmlänningarna blev snabbare.
Men det hade förstås bara varit ett besservissrigt påpekande som inte har ett dugg med novellens budskap att göra.
Att jag ändå kunde ha gjort beror på att jag tycker att att vi kände varandra. Läsåret 1966-67 hade jag ett vikariat som folkskollärare på Centralskolan i Storfors där Torgny Lindgren och hans fru Stina var högstadielärare. Mycket roligt hade vi allihopa , spelade volleyboll i gympasalen på fredagskvällarna, fikade hemma hos varandra och hade förstås kafferaster ihop på jobbet när alla bolmade på cigaretter eller pipa och ickerökarna  fick sitta och gnälla i en skrubb.
Sen träffade jag honom en gång när jag var på fortbildning Uppsala och vi talade om Storfors och den gamla tiden. Han och familjen hade flyttat till Vimmerby när hans bror Rolf kom som rektor till Storfors. "Man kan ju inte ha sin bror som chef" sa han.
När "Minnen" hade kommit ut 2010 och han var på Bokmässan så fixade min tvillingsyster en dedikation i boken till mig - "Till Ann från kollegan Torgny Lindgren" står det. på försättsbladet Och sen en gång så var jag och Barbro Li på inspelningen av Babel när han medverkade där men då ville jag inte tränga mig på.
Och nu är han borta, ska nog läsa om den där historien om Selma och Heidenstam och fundera över vad den egentligen vill säga  och inte bara över det där med järnvägsstationer.
 

lördag 24 december 2016

Vad ska jag tro

Men vad ska jag tro nu? Kan jag lita på Ernst? Receptet på saffranskakan med granatäpplen som han vispade till i sitt fina kök i herrgårdsflygeln i Kristinehamn var ju mer än frestande och verkade ju rätt enkelt. Enda svårigheten, tänkte jag, var att hitta granatäpplesirapen. Maken som gjorde en vända till det stora köpcentret svirrade runt på Coop i trängseln utan resultat men den hittades lätt i invandrarbutiken i vår nya galleria.
Man börjar med mannagrynsgröt som blir jättegod med grädde och vaniljsocker. Sen är det i  med mer grädde, ägg sultanrussin och förstås saffran. Häll i springform bottnad med bakplåtspapper och 30 minuter i ugnen. Efter 30 minuter flöt kakan som gröt, efter 50 min började det läcka vätska och efter ungefär 90 när jag tog ut den så läckte formen som ett såll. Med stort besvär. palett, stekspade och fyra händer fick vi över den på ett lämpligt fat och sen bara torka lite klet. Trodde jag tills det var dags att sätta på ugnen för lutfisken. Eftersom vår barn firar julafton med sina  svärföräldrar så passar vi på att äta lutfisk nära inga barnanäsor behöver rynkas.
Så på med ugnen igen och snart spred sig bränd lukt och osande rök, stänga av låta svalna och sen stor ungsrengöring. Inte klokt så mycket det var att torka. Men det gick bra, lutfisken var god, vi hann äta före Karl-Bertil, en av julhelgens måsten.
Hoppas nu bara att kakan smakar lika bra som smeten lovade, att den inte är en torr och smulig historia, och att vi inte jagat granatäpplesirapen förgäves.
I kväll kommer jag att veta hur den blev men aldrig att jag bakar den i springform igen. Och Ernst vad ska jag tro? De picklade äpplena verkar iaf vara lyckade så jag fortsätter väl lita på dig.