söndag 19 november 2017

Det var inte bara jag....

- "Jag är ju inte värre än andra" lär han sagt den uppburne och geniförklarade. Men häpnar. En man som närmar sig sjuttio klarar inte av att stå för sina handlingar utan sjunker till att påpeka att det minsann inte bara var han. Som om det skulle ursäkta honom. Eftersom jag större delen av mitt yrkesliv undervisade på högstadiet så har jag ju hört det förut.
"Det var inte bara jag", eller "det var inte jag som började" har jag ju hört många gånger från elever och även från de egna barnen.
- "Det var ju inte bara han som var med" sa en annan mamma till mig när våra söner hade kört landbandyklubborna genom en dörr på fritids. Min son erkände men flera andra nekade. Skulle vi då gjort som den berömde så hade vi ju inte betalat för hans del av skadan.
Att få sparken är ju förstås skam och nesa och säkert ekonomisk kännbart men när man läser om del så verkar det ju som om det borde fått kicken för länge sen. "Skämmes ta mig fan" som nån sa i Robinson för åratal sen. Skärp er, uppför er som vuxna, stå för vad ni gjort, sluta med att skylla ifrån er  och uppför er som folk kulle jag vilja säga.

torsdag 16 november 2017

"Tro får man göra i kyrkan"

Sommardäck och blötsnö är ju ingen drömkombo för en gammal dam som jag. Men maken är hygglig och hjälpsam så åkte han hem från Göteborg och jobbet eftersom det var universitetssjukhuset i länshuvudstaden som skulle besökas. Min hopspikade fotled har ju spökat lite av och till och efter min egenremiss så fick jag ju till slut en kallelse och det just till i tisdags, dagen med värsta snögloppet hittills för säsongen. Snorhalt var men det gick bra och maken kunde släppa av mig utanför ingång L för att sen försöka hitta en parkeringsplats. Jag skulle åka upp en våning med hiss L2 och dit var det en riktig långpromenad. En ung och rask läkare hämtade mig redan någon minut före utsatt tid och började med en liten utfrågning om hur jag har det i livet. Hon ville väl kolla om jag är en svbk som läkarna kunde skriva i journalerna förr i världen. Hon hade läst min journal, bara en sån sak, och hon ställde bra frågor och lyssnade på min svar och verkade allmänt noggrann. Jag tror att det  är de långa skruvarna som man fixerade ledbandet med som rör lite på sig. Men det trodde inte hon och även om jag brukar säga att "tro får man göra i kyrkan" så är vi ju lite i samma båt där. Artros trodde hon på men man skulle kunna skicka remiss till röntgen. Ja tack!
- Är det bättre för dig med Karlskoga undrade hon och det är det ju, framför allt lättare att parkera.
Vid halv tolv i tisdags gick jag ut hur hennes rum och i posten på onsdag förmiddag hade jag kallelsen till röntgen. Berömvärd snabbhet! Ganska snart ska jag dit och då kanske vi får se vem som tror det rätta. Och dubbdäcken är på så nu får det blötsnöa om så skulle vara.

måndag 9 oktober 2017

Inget biter på virus.

Jaha då vet jag - antibiotikakuren åt jag alldeles i onödan. Jag har varit på vårdcentralen igen. Sköterskorna jag talat med på telefon har ju uttryckt förvåning över den där kuren.
- Tog han inte ens en snabbsänka frågad syster Ch när jag ringde igen i morse. Jag har ju hostat mig igenom en minisemester norra Tyskland. Hostat på färjan, i bilen, på kafeer och i hotellmatsalar. Hostat i kulingvindar och ösregn. Det är intressant, det tyska landskapet vid nordsjökusten. Platt, rikt på kanaler och vattendrag och med höga vallar mot havet. Översvämmat mer än en gång senaste seklet. Nu var ju vi där när stormen drog fram så vi fick vår beskärda del av blåsväder och regn men vi var ju ute mellan de värsta skurarna. Cuxhaven, vid Elbes mynning och Nordstrand, utanför Husum skulle jag gärna besöka igen vid en mildare årstid. Badat blev det ju inte, inte ens min badtokiga svägerska funderade på att ge sig i det kulingpiskade vattnet. Vi roade oss mest med att äta, stora tyska portioner av plattfisk med remouladsås i Cuxhaven och schnitsel  mit bratkartoffel  i Nordstrand. Apfelkuchen i Bremerhafen och Wischhafen, wienerbröd i Bremen och Flensburg. Och jag hostade och hostade.
Så idag har jag träffat en ny läkare, lång och stilig, som tar sig tid lyssnar, tittar i hals och öron och förklarar vad han ser. Lungor och hjärta låter bra, irriterat i öronen - låt bli topsen,  halsen lite röd men inga baciller. Så då är det bronkit. Hostdämpande på flaska och kanske, kanske undvika snoriga barnbarn. Där får man ju göra ett val.
Känner mig lyssnad på, fått svar på frågor och ingen antibiotika. För virus finns det ju inget som biter på.

söndag 1 oktober 2017

Som i en bubbla

Jag är som i en bubbla. Varje morgon sen 14 dar tillbaka har jag hoppats på att locken i mina öron ska ha släppt. Det är både otrevligt och besvärande att inte höra. Jag hör inte om det ringer på dörren eller om diskmaskinen och spisfläkten är igång. Mikron hör jag lite svagt men om vattnet i äggkastrullen kokar det hör jag inte. På läsecirkeln i onsdags så hörde jag inte vad de andra sa och där upptäckte en  ovana som en del människor har - att börja prata bredvid den som har ordet. Att uppfatta vad flera säger samtidigt är omöjligt i min bubbla, har inte tänkt på det förut. Nu kan jag iaf höra vad som sägs i mobilen men radion får ju ha på så löjligt högt så jag har slutat lyssna. I stället hör jag ett ständigt sus i öronen vilket övergår till ett ekande ljud när jag hostar. När jag snyter mig piper och bubblar det i hörselgångarna. Antibiotikan, som jag ätit i tio dagar, har inte haft annan effekt än att jag blivit illamående. Syster Y som jag talat med tyckte , precis som jag. att det var märkligt att det skrevs ut utan att några prover togs, sänkan borda väl iaf ha kollats. Men nu är den kuren slut, jag packar för en liten resa, först med Stena Germanica till Kiel och sen ut till nordsjökusten. Jag tar med baddräkten sen får vi se om den blir använd. Saltvatten i öronen är kanske det som fattas mig.

torsdag 21 september 2017

Hjälper det med kåvepennin?

Jag är inte den som tjatar på doktorn om antibiotika, nästan tvärtom faktiskt. Vill inte ha om det inte är absolut nödvändigt, läxar upp väninnor som klagar över att de inte får nåt även om de vet att det är virus, tycker att man ska vänta och se om det inte går över av sig självt.
Men nu sitter jag här med en tiodagars kur kåvepennin.
Jag hade en lång period av äcklig slemhosta i våras, kraxade i sex veckor ungefär och sen har jag haft en hostfri period över sommaren. men så för en dryg vecka sen så kom det halsont, huvudvärk, snuva, hosta. Ett öga är lysande rött och rinner och jag hör knappt nåt för det det har slagit lock i båda öronen. I måndags fick jag ögonsalva efter telefonkonsultation med vårdcentralen, hade turen att få prata med en sjuksköterska med utökad behörighet. Tack syster Y. Ögat blir bättre men allt annat blir sämre - jag hostar tills jag kräks, nätterna är en plåga, sover bara korta stunder mellan hostattackerna, det ekar i huvet när jag hostar och jag hör väldigt dåligt.
I går, när jag ännu en gång hade hostat mig till kräkning och kände mig ganska uppgiven, hade jag åter turen att få prata med syster Y. Så idag fick jag komma till doktorn.Var där i god tid, hade tänkt läsa lokaltidningen men hann inte sätta mig innan doktorn hämtade mig och vi skenade in på hans rum. Titta i halsen, klämma på halsen, lyssna på lungor, titta i öronen, tillhålla mig att inte peta i öronen med tops, konstatera att det behövs antibiotika.
Så en minut efter att jag skulle fått komma in så var jag redan klar, receptet mailat till apoteket, tack och hej!
Nu har jag tagit första tabletten, rysligt stor var den, och nu är det väl bara att vänta på att locken ska lossna ur öronen.  Om det nu är nåt som kåvepenninet biter på.

tisdag 12 september 2017

Ont i foten

Jag har ont i foten eller rättare sagt fotleden. Det är troligen de där skruvarna vid fotleden som börjat röra på sig. 2011 halkade jag så förargligt vid soptunnan och sen dess har jag en platta på utsidan benet med åtta skruvar och två långa skruvar från insidan. Av och till har jag haft besvär men inte som nu för nu har jag jätteont. Mitt i sommaren så fick jag skicka ner maken i förrådet för att leta fram kryckorna, foten var svullen och smärtan svår att uthärda. På vårdcentralen ville man inte veta av mig. Sköterskan tyckte att jag kunde sitta med foten i höjdläge för det är ju vanligt att man svullnar när det är varmt. Konstigt att bara ena foten svullnar i värmen kan man ju tycka.
Hoppade på kryckor ett tag och sen verkade skruvarna lugna sig men nu är det lika illa igen. Jag kan knappt gå.
Ringde vårdcentralen igår, får en telefontid. En vänligare sköterska tycker att jag ska kontakta ortopeden på USÖ som ju skruvade ihop min fotled. Ringer dit, inga telefontider kvar. Idag fick jag en telefontid och för att jag öht ska få komma dit så ska jag skicka in en egenremiss!!
Sen vet man ju inte hur lång tid det tar innan de läst min klagovisa och om och när jag kan få komma in på undersökning.
Om den första sköterskan, i stället för att mästra mig om höjdläge och stödstrumpor, gett mig rådet att skicka en egenremiss så hade kanske sluppit ha så himla ont nu.
Vägarna in i vården verkar ju outgrundliga, ibland är det vårdcentralen som ska remittera ibland gör man det själv. Och hur ska man veta som en normalfrisk människa när inte ens vårdpersonalen tycks veta? Ska det verkligen behöva va så här?

tisdag 5 september 2017

2,6 på Richterskalan

Soffan darrade till och sen kom det ett väldigt obehagligt ljud. Som om en vägskrapa höll på att skrapa upp asfalten eller att ett ovanligt tungt godståg drog förbi på Värmlandsbanan. Vad gör grannarna eller är det nåt med värmepumpen tänkte jag när jag låg och slötittade på teve. Klockan v ar nog halv elva och då brukar jag redan sova men jag hade nog redan slumrat lite till nåt inte alltför upprörande program. Jag väljer ju ganska noga vad jag tittar på när jag är ensam hemma och maken är i Göteborg på jobb. Nån halvtimme senare när jag skannade av facebook så hade redan många lagt ut och undrade vad det var de hört. Herculesplan, meteoriten som passerade, den där dåren på andra sidan jorden son hittat på nåt nytt, krigsövningen Aurora, ett ufo eller en jordbävning.
Inget från seismografen i Uppsala och inget på radion eller i Nerikes Allehanda. Man förväntar sig ju snabb info på hemsidor  nu för tiden.
Nu på morgonen har lokalradion fått lämna sin örebrocentrering och t.o.m. varit på plats ute i buskarna, ställt frågor till folk om vad man tror och efterhand avfärdat de många teorierna. För nu  vet vi - den där kunnige islänningen i Uppsala har uttalat sig. Det var en jordbävning. 2,6 på Richterskalan epicentrum i Otterbäcken. Ovanligt kraftigt skalv för svenska förhållanden.
Vi har det ju tryggt långt inne på vår eurasiska kontinentalplatta och just jordbävningar behöver vi inte oroa oss för men om futtiga 2,6 på skalan ger ett så obehagligt ljus så undrar man ju över hur de kraftiga skalven låter. Skönt att inte veta.