onsdag 22 mars 2017

Vad sorgligt - inget mer Sven-Ingvars

Vad sorgligt - inget mer Sven-Ingvars. Vi är många som är berörda, jag blev det  mycket mer än jag trott att jag skulle bli. Så mycket på P1 hela morgonen. Jag lyssnade fram till "Ring P1", då stängde jag av, plockade fram alla mina cd:n,  dammade av dem och spelade dem i kronologisk ordning. Så mycket minnen som dyker upp - Parkhallen i Filipstad, Sandgrund, Lindfors folkets park, gratiskonserterna på Sandgrundsudden,  Örebro konserthus, Bregårdsskolans aula.
Riktigt vemodigt är det, jag hostar och snorar lite och blir lite snyftig, vemodig över tidens gång. Det är för många som dör nu som man haft med sig sen ungdomen tycks det. Se sista konserterna och skivan och teveprogrammet som gjordes till 60-årsjubileet är ju så bra, låter förstås mycket bättre än de tidiga skivorna. Sorgligt är det, riktigt vemodigt. Men musiken finns ju kvar.

tisdag 21 mars 2017

Bara virus

Vilken tur man har om man får träffa en ST-läkare. Ja om man har en diffus sjukdomskänsla, lite ont i bröstkorgen och hostar som en tok sen en månad tillbaka. På den gamla goda tiden hade det väl stått SVBK i journalen. Den här ynglingen, mycket yngre än mina söner, med ett utländsk namn med många y, z  och ck i,  han var så noggrann och gullig så jag fick lust att säga:
- Om jag vore din mormor så skulle jag vara såå stolt över dig.
Jag har hostat sen sportlovet, då jag surt nog åkte 50 mil för att sen ligga och hosta och snora i stugan, inte åka skidor en meter och sen ha 50 mil hem. Först tänkte jag att det går väl över men till slut fick kontakta vårdcentralen för att få hostmedicin. Som hjälper så där kan jag säga.Att folk är sjuka förstår man av att läkartiderna i går var slut redan när vårdcentralen ringde tillbaks till mig kvart i nio.
Men idag fick jag komma, väntrummet var fullt i folk men bara fem minuter efter utsatt tid kom den här unge mannen och hämtade mig. Och han var så noga - hur mådde jag, hade jag träffat några snoriga, hade barnbarnen fått antibiotika på sistone, sen blodtryck, lyssna på lungor och hjärta, titta i halsen, skicka mig till lab för snabbsänka och halsodling.
Odlingen vet man ju inget om än men sänkan var bra så då är det väl "bara" virus. Bara att hosta på  alltså och börja lite försiktigt med motion igen. Hostmedicinen förstås, inte slarva med den. Bara att hoppas att virususchlingarna ger med sig, och att den där odlingen visar på samma sak. Så man har väl tur ändå.   



lördag 18 mars 2017

Jag skrev aldrig till Torgny Lindgern

Redan första gången när jag lästa den där novellen om när Selma Lagerlöf och Heidenstam träffas i Torgny Lindgrens "Legender" så har jag tänkt att jag skulle skriva till honom.
Det var när de båda hade drabbats av skrivkramp som de kom överens om att träffas vid Igelbäckens masugn nära Olshammar.för att "uppfinna en fälttågsplan mot tigandet och diskretionen."
Heidenstam promenerade från Övralid ner till Lenhovda brygga, där tog han av sig skorna, ställde dem på bryggan och gick ut på vattnet och gick på ytan de tre timmar som det tog honom tvärs över sjön. Selma Lagerlöf satt på en sten och väntade på honom. Hon hade åkt tåg från Mårbacka, stigit av i Hallsberg och sen åkt taxi via Askersund till träffpunkten. Och det är just det där som jag velat fråga T.L. om. Varför klev hon av i Hallsberg? På den tiden var man tvungen att byta i Laxå om man kom från Värmland och sen skulle resa med västra stambanan. Det var först på 1960-talet som den där svängen norr om Laxå byggdes och stockholmsresorna för värmlänningarna blev snabbare.
Men det hade förstås bara varit ett besservissrigt påpekande som inte har ett dugg med novellens budskap att göra.
Att jag ändå kunde ha gjort beror på att jag tycker att att vi kände varandra. Läsåret 1966-67 hade jag ett vikariat som folkskollärare på Centralskolan i Storfors där Torgny Lindgren och hans fru Stina var högstadielärare. Mycket roligt hade vi allihopa , spelade volleyboll i gympasalen på fredagskvällarna, fikade hemma hos varandra och hade förstås kafferaster ihop på jobbet när alla bolmade på cigaretter eller pipa och ickerökarna  fick sitta och gnälla i en skrubb.
Sen träffade jag honom en gång när jag var på fortbildning Uppsala och vi talade om Storfors och den gamla tiden. Han och familjen hade flyttat till Vimmerby när hans bror Rolf kom som rektor till Storfors. "Man kan ju inte ha sin bror som chef" sa han.
När "Minnen" hade kommit ut 2010 och han var på Bokmässan så fixade min tvillingsyster en dedikation i boken till mig - "Till Ann från kollegan Torgny Lindgren" står det. på försättsbladet Och sen en gång så var jag och Barbro Li på inspelningen av Babel när han medverkade där men då ville jag inte tränga mig på.
Och nu är han borta, ska nog läsa om den där historien om Selma och Heidenstam och fundera över vad den egentligen vill säga  och inte bara över det där med järnvägsstationer.
 

lördag 24 december 2016

Vad ska jag tro

Men vad ska jag tro nu? Kan jag lita på Ernst? Receptet på saffranskakan med granatäpplen som han vispade till i sitt fina kök i herrgårdsflygeln i Kristinehamn var ju mer än frestande och verkade ju rätt enkelt. Enda svårigheten, tänkte jag, var att hitta granatäpplesirapen. Maken som gjorde en vända till det stora köpcentret svirrade runt på Coop i trängseln utan resultat men den hittades lätt i invandrarbutiken i vår nya galleria.
Man börjar med mannagrynsgröt som blir jättegod med grädde och vaniljsocker. Sen är det i  med mer grädde, ägg sultanrussin och förstås saffran. Häll i springform bottnad med bakplåtspapper och 30 minuter i ugnen. Efter 30 minuter flöt kakan som gröt, efter 50 min började det läcka vätska och efter ungefär 90 när jag tog ut den så läckte formen som ett såll. Med stort besvär. palett, stekspade och fyra händer fick vi över den på ett lämpligt fat och sen bara torka lite klet. Trodde jag tills det var dags att sätta på ugnen för lutfisken. Eftersom vår barn firar julafton med sina  svärföräldrar så passar vi på att äta lutfisk nära inga barnanäsor behöver rynkas.
Så på med ugnen igen och snart spred sig bränd lukt och osande rök, stänga av låta svalna och sen stor ungsrengöring. Inte klokt så mycket det var att torka. Men det gick bra, lutfisken var god, vi hann äta före Karl-Bertil, en av julhelgens måsten.
Hoppas nu bara att kakan smakar lika bra som smeten lovade, att den inte är en torr och smulig historia, och att vi inte jagat granatäpplesirapen förgäves.
I kväll kommer jag att veta hur den blev men aldrig att jag bakar den i springform igen. Och Ernst vad ska jag tro? De picklade äpplena verkar iaf vara lyckade så jag fortsätter väl lita på dig.

onsdag 30 november 2016

Åka ambulans.

Jaha - då har man åkt ambulans igen. Inte så långt, en liten bit bara. Maken, jag och några av hans arbetskamrater var ute och åt på en krog nära oss. Det var mycket folk, det var varmt, trångt och vi fick sitta uppspetade på höga stolar. Jag åt fish´n chips som jag brukar och tog ett glas vitt vin till det, även om jag förstås borde tagit öl eftersom stället (förstås) har ett eget mikrobryggeri. Makens arbetskamrater, som alla tillhör den främlingslegion som kom med Esabflytten av utvecklingsavdelningen, är väldigt trevliga och pratar inte bara om svetsmaskiner. Resor inom och utom Sverige, fina ställen i Göteborg, julplaner och tillståndet i den svenska skolan var på tapeten innan jag började tycka att det var så varmt, jag blev yr och jag minns att jag sa att jag känner mig konstig. Sen vet jag inget mer förrän jag hörde maken som hade 112 i telefonen säga
- Ja nu har vi kontakt med henne. Jag hängde kvar på min höga stol stöttad av trygga armar, kallsvettig och yr. Sen kom ambulansen. Och hur jag kom på båren och bars ut i ambulansen har jag bara dimmiga bilder av. Blodtryck, puls, ekg, blodsocker, kontrollfrågor om jag dag, månad, år, Sen hör jag sköterskan säga  - nu är hon tillbaka här, nu kommer ansiktsfärgen. Och sen var jag rätt pigg igen och hur gör man då?. Maken tyckte att jag skulle åka med till Sahlgrenska, men jag som redan mådde rätt bra, förstod ju att jag skulle bli lågt prioriterad och vad skulle en jäktad jourläkare säga till mig. Blodtrycksfall av någon anledning, kanske värmen. Så vi fick skjuts runt hörnet några hundra meter och jag kunde gå in själv på rätt stadiga ben, ta av min kallsvettiga kläder, dricka vatten och så småningom somna.
Idag mår jag bra även om jag förstås funderar lite över orsaken till svimningen. Ska kanske akta mig för höga barstolar. Samtidigt är jag glad och tacksam över den omtanke och hjälpsamhet som alla visade mig. Och för den lilla åkturen hem - tack ambulansen på Sahlgrenska.

torsdag 17 november 2016

Herregud - de duschar inte efter gympan

Men herregud - de duschar inte efter gympan. Detta förfärande faktum vevades i varenda nyhetssändning igår. Hu så hemskt och det måste ju lösas, helst redan för en vecka sen. Många förståsigpåare hördes lägga pannorna i djupa veck och humma över otryggheten. Men knappt några elever hördes av. Är de lika bekymrade tro?
När jag började i småskolan 1951 hade vi utedass och ingen gymnastiksal även om ämnet "gymnastik med lek och idrott" kanske fanns. När skolan renoverades byggdes ett duschrum i källaren och användes väl en gång per termin.
På Högre Allmänna Läroverket fanns först en iskall gympasal, minns inte om vi nånsin duschade där.
Sen byggdes en ny, stor och fin gymnastikhall med fina duschar men inte heller de användes så speciellt ofta. För gympakläderna hade vi egna låsbara skåp och som jag minns det tog vi varken hem de mörkblå dräkterna eller sockiplasten särskilt ofta för tvätt. Oftast var man nog inte så speciellt svett efter lektionerna. Lisa Nyström, vår lilla bastanta gympafröken, var aldrig ombytt. Hon stod vid plinten i sin snäva kjol och instruerade hopp över bock och plint och med 30 flickor i gruppen så hann man ju inte hoppa så många gånger. Och ja, det var ju flickorna för sig och pojkarna på andra sidan vikväggen.
Lärarbrist, urgamla läromedel, datasalar som inte fungerar - att fixa med pengar som inte finns och så är det plötsligt duscharna som är överst på agendan. Dagens gympalärare jobbar väl annorlunda, eleverna kanske blir svettiga och behöver kanske duscha. Och så är det ju mobilerna.
Men kan aldrig den där skolministern  sätta ner foten och ge rektorer och lärare stöd när de vill låsa in mobilerna under skoldagen. Då skulle ju den otryggheten försvinna. Men gör inte duschandet till skolans huvuduppgift.

tisdag 15 november 2016

Inga nyheter är goda nyheter

Jag vet ju att inga nyheter är goda nyheter. Men ändå när jag hörde lokalradion lite svagt från köket så körde hjärtat igång oron - 34-årig länsbo omkommit i en singelolycka vid Vallby. precis min sons hemtrakter.  Det hade hänt mitt i natten, han var på annan ort vid tillfället - men ändå. Hjärtat rusar och oron stiger. Men sen börjar man ju fundera, nån jämngammal i den trakten. I natt har några fått ett besked som gör att livet aldrig blir sig likt igen, och ja min första tanke är att jag hoppas att det inte ska vara någon av hans kompisar.
Nej han har inget hört  säger han när jag hör med honom, han ringer runt men det är ingen av de närmaste vännerna. Det är väl så där vi reagerar, det är en hemsk olycka men vi kan dra en lättnadens suck, hjärtat kan gå ner på normalläge och livet gå vidare som om inget hade hänt.
- Du har då alltid nåt att oroa dig för säger maken och det stämmer ju. Det går väl aldrig över, alltid är det nåt.
På eftermiddan på fars dag så kom de hit, sonen och lilla barnbarnet och där i lekparken med rutschkana och gungor kunde jag känna mig alldeles lugn. Inget okontrollerat inträffade, inga nyheter vare sig hemska eller goda, kom oss till del. En vanlig söndag i november.