tisdag 11 december 2018

Hemligt

"Vet att du har hemligheter som du inte vill att någon ska veta" - ett utdrag ur ett meddelande som
landat i min digitala brevlåda. Avsändare är Anonymus hackers och brevet har rätt mycket Google translation över sig. Via en app som jag ska ha laddat ner så ska brevskrivaren ha till gång till all min information bl a  alla vadssamtal , vad nu det kan vara.
Därför, fortsätter brevet,"så kommer jag att fråga dig en liten summa för dig.Jag tror att 360  dollar räcker för att jag kan radera all din information. Jag har många offer och du är inte den enda som laddat ner ansökan."
Så där håller det på och sen ett förslag om hur jag ska betala till skrivarens bitcoinplånbok och hur mina hemligheter raderas när jag betalat.Avslutas med "Mina bästa önskningar."
Hemligheter som man vill att ingen ska veta lägger man kanske inte ut i mobilen lika lite som man loggar in med bank-id eller går vidare med vinsterna på ens e-postadress.
Eller gör folk det? Några stackare kanske gör det för annars skulle de väl inte hålla på.
Nigeriabrev var det ju iaf länge sen man fick.


onsdag 21 november 2018

Kalas

I lördags var jag på kalas. Egentligen var jag bara medföljande för det var en ungdomskamrat till maken som jubilerade. Det var en blandning av oss som härstammar från bruksorterna och småstäderna i östra Värmland och jubilarens nyare vänner från ett yrkesliv i Skåne. Mycket välordnat, bordsplacering, riklig och god catering och bra med vin. Jag hade väldigt trevligt vid bordet där jag satt mellan två män från Finland. Väldigt pratsamma var de, de teg inte på två språk som en finsk kollega till mig brukade säga. Men det uppstod en liten tävling mellan oss om vem som hade haft fattigast barndom. Den förlorade jag för jag hade för få syskon, aldrig varit med om vattenhinken frusit under natten och givetvis inte behövt utvandra från fäderneslandet. Utedass, några kor i lagårn och lång väg att traska till skolan - där låg vi lika. Att flytta undan ryssarna och se syskon skickas som krigsbarn är ju också svårt att konkurrera med.
När vi efter tårtan skulle mingla så började M och jag prata. Vi upptäckte att vi hade gått i samma läroverk, jag kände hennes bror, vi har flera gemensamma bekanta, flera gamla lärare att häckla eller tala om med aktning. Plötsligt var det dags att gå till vagnen som göteborgarna säger och då hade jag missat alla de andra, de från Skåne och Blekinge.
Nu sitter jag i vår lilla övernattningslägenhet, trött i benen efter turistande i Botaniska och inte minst i Haga och kraftprovet att gå alla 193 trappstegen upp till Skansen Kronan. Och sen ner igen! Om man är ute med småländska Monica och klockan gått förbi gratistiden för göteborgspensionärer då blir det också promenad till Stenpiren och gratisbåten till Lindholmen.  Till norra Älvstranden som trendkänsliga göteborgare säger, de som tycker att det det låter bättre än att de bor på Hisingen.
Räkor från Feskebröderna till middag och i morgon åker jag till baka till min lilla hemkommun i kanten av de stora skogen,

tisdag 6 november 2018

Men vad håller de på med

Vad håller de på med på Nordea? Jag som är kassör i Vänerkretsen av geografilärarnas förening har iaf problem med dem. Vid årets enda träff, exkursionen till Lugnås och Varnhem, hade vi en mycket kunnig guide som givetvis ville ha betalt. En del av kostnaden tog vi ut från deltagarna men sen skulle vi ta de1000 kr från kontot, en summa som jag lade ut . På kontot skulle det sen vara lite drygt 700 kr kvar.
 Jag gjorde som jag gjort alla år sen 1989 när jag valdes till kassör. In med justerat protokollsutdrag och sen får man pengarna. Det har min personliga bankman fixat.
Med den tilltagande digitaliseringen och nedläggningen av bankkontor så har det ju gått lätt som en plätt. Men inte nu längre. Vi har ju fel typ av konto, inga pengar kan föras över till mig digitalt. Kontot har funnits sen 1941 när föreningen bildades när man hade den lilla gröna bankboken men som tjejen i kundtjänst sa:
- Nordea går mer och mer mot digitalisering.
Sen har vi förstås fel organisationsnummer också och ett nytt skulle vi ju kunna söka hos skatteverket. Det skulle vi givetvis också ha kollat upp. Som kund måste man ju självklart hänga med i svängarna när bankerna organiserar om.
För att få ut de där pengarna kan jag givetvis besöka ett bankkontor (!) Det närmaste för mig ligger i Örebro, fem mil enkel resa.
Det bästa blir att avsluta kontot och förvara pengarna i madrassen. Om jag nu kan förse dem med tillräckligt med vidimerade protokoll, kopierade och vidimerade identitetshandlingar, vidimerad namnteckning och kanske något mer.
Visst är det konstigt att det hänt så mycket mysko med Nordea i Ryssland och Baltikum nu när de är så himla noga.

måndag 5 november 2018

I det kolsvarta stupmörkret

Jag hade nästan glömt hur kolsvart det är i skogskanten på hösten. Efter en överdådig lunch på Hennikehammars herrgårdspensionat så åkte vi till barndomshemmet i skymningen. Min tvillingsysters svärmor har gått bort 104 år. De hade minnesstund i fredags när alla kunde samlas. Svågern har tre systrar varav en bor utanför Seattle så det tar ju ett tag att samla alla. Och sen var det ju chiffonjen, den som svågern skulle ärva. Lägenhet tre trappor upp utan hiss och den måste flyttas precis nu av skilda skäl inför lägenhetsförsäljningen. Maken, som ju är mycket hjälpsam, lovade givetvis att hjälpa till när vi ändå skulle träffas på den där lunchen med barn och barnbarn.
Både syrran och jag oroade oss förstås. Svågern haltar och maken är ju trots allt snart 70. Men med hjälp av en rask son, en yngre svåger och den starke amerikanen löstes det galant.
Under tiden satt vi andra i huset i skogen. Barnbarnen och även vi gamlingar åt mängder med godis medan mörkret föll.
När transporten med möbeln anlände var det redan kolsvart ute, mulet och inget stjärneljus.
Det var precis så mörkt, som jag minns det från barndomen, stupmörkt. Nu finns det ju lampor på alla hus och uthus inte bara en ynka lampa på husknuten, vilken skulle lysa vägen till lagård, vedbod och utedass.
- Inte mycket som störde  mörkerseendet sa sonen och det kan man väl tycka är positivt. Ibland föreslår maken att vi ska köpa nåt ställe i skogen för att han ska få tillgång till ekonomibyggnader. Jag brukar svara att jag vill se gatlyktorna blänka i asfalten, att jag gjort min tid i skogen och att jag kan hjälpa honom att sätta upp gardiner om han vill flytta.
Att barndomshemmet är kvar känns ju så bra, jag åker gärna dit men det är oftast sommartid när det nästan aldrig blir riktigt mörkt för den som är lite kvällstrött. Så visst är det trevligt med korta visiter
men jag säger nej tack till att bli bofast i stupmörkret. Gärna luncher på herrgårdspensionat, svamppromenader och släktmöten med barn och barnbarn bara jag sen får återvända till bebyggda trakter.

onsdag 8 augusti 2018

Bockarna Bruse

Varför fick lilla bocken Bruse gå först över den där bron som det hemska trollet satt under. Har inte tänkt på det förut men nu när Alma, tvåochett halvt, varit här i fyra dagar och jag läst om bockarna och några andra av hennes favoritböcker många, många gånger så har jag börjat fundera.
Den som är minst och svagast skickas över bron för att komma till ängen där gräset är grönt och lockande. Samtidigt brinner det ju i skogarna och värmebölja håller i sig. 33 grader idag i södra Närke. När tåget tände på efter stambanan, samtidigt som den där mördarmisstänkte rymde på trakten så verkade man göra som bockarna, skickade lilla bocken först. Och det tog sig ju bra i den fnösketorra skogen. Både stambanan och E20 fick stängas av. Att lokalradion tror att det är motorväg väster om Laxå och kallade närmsta bebyggelse för Hampetorp istf Hansatorp är ju bara ännu ett bevis för att man bara har en aning om hur det ser ut i staan.
Men som om sagan vore ändrad så skickade man stora bocken när det härom veckan brann nära samhället. Tre brandkårer  och två vattenbombande helikoptrar kallades in direkt och det elden kunde snabbt begränsas. Bra jobbat där Nerikes brandkår.
Om nu lilla Alma skulle tänka sig en bana inom räddningstjänsten så hoppas jag att hon inte tagit för djupa intryck av sagan utan att hon skickar den stora bocken direkt, han kan stånga iväg det otäcka trollet, och då har hon chans att släcka i tid.

söndag 5 augusti 2018

Eldningsförbud

Först reagerade jag inte speciellt  på ljudet, tänkte kanske att det var brandflyget. Men det malande ljudet fortsatte och jag började tänka att det nog var en helikopter.Och på Na.s hemsida stod det att det brann och det väldigt nära tätorten. Kartan visade på Byggemarken , nära elljusspåret, vilket kanske stämmer, man vet aldrig med varken tidningen eller lokalradion, De visar ofta en monumental okunnighet om geografin utanför stadens hank och stör.
 Men det var två tyska helikoptrar och folk från tre brandstationer som snabbt fick bukt med den brasan var den nu än var.
Otäckt är det ju ned denna torka och vi får vara tacksamma över de regndroppar som faller. Igår 6 mm i vår regnmätare.
Annars har vi diskuterat eldningsförbudet rätt livligt hos oss. Maken skulle ut med sitt gubbgäng på kajakpaddling vilket ju innebär matlagning på stormkök. Mitt stillsamma påpekande om eldningsförbudet ledde både till  långa utläggningar om hur länsstyrelserna borde ha formulerat sig samt att förbudet nog gällde alla utom dem eftersom de är så ansvarsfulla. Jösses - planera för mat som inte behöver lagas över låga föreslog jag. Och så blev det också för bland de glada gubbarna finns en som har en befattning i något som maken kallade brandforsk. Inte så kul om han blivit påkommen. Så det blev burkskinka, kokt på potatis på burk och andra läckerheter. Det som var svårast var ju förstås att inte få kaffe men även detta klarade de, tydligen med stoiskt lugn.
Värmen verkar fortsätta, nu på mer normalsvensk nivå, gräsmattan behöver ingen klippning, kvällarna är ljumma och myggfria och badvattnet är inbjudande.
 Men lite skrämmande är det allt och min rädsla för torråska och skogsbrand sitter in sen barndomen, när ångloken tände på efter inlandsbanan

måndag 25 juni 2018

Fotboll - hur viktigt kan det vara

Men hur kan det där med fotboll vara så himla viktigt? I 90 minuter kämpar vuxna, lättstötta miljonärer om samma boll. Dvs de flesta kämpar, en del divor står still och väntar på långa bollar att knuffa in i mål. Sen faller de omkull för minsta lilla stöt - rätt så skrattretande.
Om detta ska det vara en massa prat i radio och teve, timmevis både före och efter matcherna av så kallade experter.  En långdragen turnering i ett land som inte har mycket till övers för mänskliga rättigheter. Om man som jag är en flitig radiolyssnare så får man nu nöja sig med en massa repriser. Man har väldigt långa sommarlov i radion men då är det ju bara att ösa ut program som sändes för nåt år sen. Och likadant är det väl på teve - repris på repris. De enda nya är väl allsång på Skansen och allsång på Liseberg. Där kunde man ju iofs sända repriser för de programmen är ju intill förblandning lika. Nästa vecka är det ju Almedalsveckan och då ska väl alla vara där, man undrar ju varför. Dyrt verkar det ju men kanske kul för dem som gillar gratisvin i plastmugg. 
Att människor jagar bollar på gräsplaner är strålande för den individuella hälsan och ger ortopeder arbetstillfällen, nya knän på löpande band. Men vi kunde väl slippa detta allvarsamma ältande av allt och alla. Näthatet för att en kille med fel färg på skägget ställde till så det blev en frispark vore ju också skönt att slippa, för det var väl han som var hjälte när bollen gick i mål en gång i en annan match. Var lite vuxna och ta det lite lugnt, drick inte så mycket öl och böla inte över en förlust. Själv ska jag iaf fortsätta med ännu en Jane Austenbok för radion kör ju bara gamla repriser.