söndag 15 september 2019

Norwegian ställer in

- Det är lite illavarslande att det gått så bra. Så sa jag när vi hade lämnat hyrbilen vid flygplatsen i Palma de Mallorca. Vi har varit en vecka i Colonia de Sant Pere, en liten by vid Alcudiabukten. Att vi var där beror på att makens gamla klasskamrat Sven, med hustru Eva, har ett hus där som hans föräldrar köpte redan 1970. Så vi flög med Norwegian tillsammans med Josef, en annan av makens ungdomskamrater och Annica hans fru.
Marknaden i Aktà, katedralen i Palma, Alcudia innanför stadsmuren, stränderna vid Son Serra och Canyamel och förstås trevliga middagar på deras luftiga altan. Lite blandat väder, oftast lagom varmt men ett dramatiskt regn- och åskväder fick vi vara med om. En bra vecka alltså.
Och så skulle vi hem. Vi hade beställt en sen hemresa  men den ändrade Norwegian till avgång klockan elva. Alltså tidig avfärd till Palma. Lämna bil, checka in, fika och shoppa lite. Så står det att flyget är försenat. Det regnar, åskan går men Ryan Air,Thomas Cook, Lauda mfl plan lyfter i strid ström.Sms en halvtimme före avgång meddelade att ny info skulle komma. När den infon kom så sa den bara att flyget var inställt.
- Vad gör vi nu då? Till slut gick P och J till Norwegians infodisk i ankomsthallen. J ställer sig i den evighetslånga kön och P får på hörsägen veta att vi ska hämta ut bagaget. Efter lite irrande hittar vi våra väskor utkastade vid ett bagageband och nu är vi alltså utanför säkerhetskontrollen med handbagage. spritflaskor och resväskor. Timmarna segar sig fram, kön rör sig knappt för  en ensam dam i luckan ska tänkas hitta lösningar hundratals resenärer.
Vid femtiden är vi ombokade till Madrid, avgång 22 15. I Madrid ska vi via Norwegians info få hotellrum. Vid elva får vi gå ombord och efter ett tag så förstår vi brottstycken av vad kaptenen med kulsprutefart på bruten engelska informerar - åskan går och vi får invänta klartecken. Tiden går, vi står på plattan, en del otåliga ungdomar diskuterar med personalen och de lämnar helt sonika planet. Vid halv tre är vi i Madrid och vid halv fyra får vi veta att några hotellrum blir det inte, vad vi får är en voucher på 12 euro.(!) Inte roligt det här  och alla vi träffar från planet är ju lika upprörda över bristen på info men planet till Stockholm som ska lyfta 07 15 blir bara en kvart försenat och landar som planerat, väskorna kommer snabbt, bilen till långtidsparkeringen är på plats, bilresan hem går fint och vid 16-tiden är vi hemma efter 40 timmar på på resande fot i samma kläder och skor.
Det är ju inte så speciellt synd om oss, vi kan duscha och lägga oss i våra sängar och hur åskstormarna drar fram och dränker städer och byar i enorma vattenmassor råder ju ingen över. Men det som retar  oss är att Norwegian så fullständigt struntade i oss, att informationen uteblev, att den högra handen inte vet vad den vänstra gör.  Flygresor ter sig inte så lockande just nu men nu vet vi ju att blir det så här så vet vi ju att vi inte ska vänta oss alltför mycket hjälp av flygbolaget.
Så det var illavarslande att det gick så bra att lämna hyrbilen.


tisdag 30 juli 2019

Helt fel klädd

Mina sandaler är plaskvåta. Jag går i det blöta gräset mellan nickarboden och huset. Snickarboden har min svåger inrett till en finfin övernattning i just en gammal snickarbod och huset är mitt barndomshem i östra Värmlands bergslag. Och jag är helt fel klädd. När jag packade var det över 30 plusgrader så även om jag kollat på yr.no och det förvarnades om regn och sjunkande temperaturer så gick det liksom inte in - bara somrigt och tunt i klädväg kom med. Och både söndag och måndag så passade det ju så bra. Att sitta ute och äta middag i den varma myggfria kvällen var ju en härlig och oväntad bonus - varken knott eller mygg. På Selma spa där våra döttrar firade mig och tvillingsyrran hasar man ju runt i badrock och badtofflor mellan frukost, massage och dopp i inomhuspoolen men sen till lunchen var vi påklädda igen och då var tunna kläder var alldeles lagom. I går kväll var det fortfarande varmt men under natten tilltog vinden och på morgonsidan kom regnet. Blött gräs och tålösa skor är ingen hit, kortärmat och halvlånga byxor är inte heller så bra när det är elva grader.
Och det är inte första gången jag är helt felklädd detta år. I Tammerfors och Jyväskylä var det oväntat varmt i maj och jag var överhettad hela tiden. I början på juni hos dotra var det likadant. På Övralid med tantgänget i ösregnet frös jag hela tiden och så där har det varit - för varmt eller för kallt. Enda gången jag varit riktigt rätt klädd var i Sala silvergruva. Med mina tidigare erfarenheter från gruvbesök så lydde jag ju råden som man kan inhämta på gruvans hemsida. Det är bara två grader i gruvan och jag hade ju valt Bergmästarturen på två timmar. På den behöver man inte gå i trappor utan på fyra minuter åker man ner till 150 m i en knirkande hiss,  Lamullsknästrumpor, vinterskor och den tunna dunjackan under parkasen gjorde att jag det inte kändes kulet förrän mot slutet av rundvandringen. Till skillnad då från ett par ungdomar i tights och kippskodda sneakers - de skakade av köld mot slutet av turen.
Men nu skiner solen, jag är på hemmaplan igen och jag kan gå barfota inomhus i alldeles lagom temperatur

tisdag 23 juli 2019

Så sorgligt och tragiskt

När lokalradion talade om ett grovt våldsbrott i södra Örebro län började förstås tankarna mala. Är det nåt i vår kommun? Sen nämndes att det var nära en lanthandel. Hur många kan det finnas? Tived förstås men Olshammar har kanske en affär fortfarande, Hjortkvarn, Zinkgruvan, Mariedamm. Det finns ju många småorter i våra skogiga trakter. Sen dök det upp på nätet att det rörde sig om Laxå kommun och då grep ju oron en på en gång. Då kan det ju bara gälla den fina lilla byn kring Tiveds kyrka. Vi har goda vänner i trakterna och vissa människor träffar man ju på möten och kalas. Kunde det vara någon man känner och vad är det som har hänt? Oron gnager och när jag går in Nerikes Allehandas hemsida så finns där en massa bilder. Huset närmast lanthandeln känner jag ju igen och vet vilka som bor där. Skulle de vara de drabbade? Polisen letar inte efter någon gärningsman skriver aftontidningarna och polisen som är mycket fåordig säger samma sak. Det är ju många turister i trakterna, nationalparkenn den välskötta campingen  och den vackra sjön drar ju mycket folk. Det kan ju vara nån utsocknes. I det längsta hoppas jag ju att det inte ska vara nån som vi känner. Men när kommunchefen meddelar att församlingshemmet öppnar, prästerna är där och personal från kommunens krisgrupp finns där också så anar vi ju. Av trådar på FB och kontakt med vänner o gamla arbetskamrater så får vi veta vilka det är och ja det är ju människor som vi känner så där lite, inte några nära vänner men ändå har träffat på olika kalas bland vänner och arbetskamrater. Senast var det på ett jättelyckat och trevligt 70-årskalas i slutet av april. Då satt vi vi samma bord och hon var precis som vanligt, trevlig och pratsam på det där sättet som gör att alla trivs och mår bra, intresserad av andra och rolig att lyssna på. Hennes make däremot var inte som han brukat. Han som varit full av roliga episoder från ett spännande arbetsliv och ofta medelpunkten i sällskap var väldigt tyst och sa inte mycket. Och nu så hände det fruktansvärda i deras egen trädgård. Varför det vet vi ju inte och får kanske aldrig veta. Ett sjukdomsbesked kanske men nu är allt försent. Så synd om människorna i den fina lilla byn  och så sorgligt och tragiskt när en människa inte ser nån annan väg än att ända en annan  människas liv och sen ta sitt eget.

måndag 8 juli 2019

Att putsa fönster

Att putsa fönster - ett tråkigt företag som ska upprepas varje år. Hos oss sker det bara en gång per år, vi är ju inte så petnoga med sånt.
Förr var det av outgrundlig anledning alltid min uppgift. Maken hade ju alltid nåt viktigare för sig, båten, bilen eller nåt jätteviktigt på jobbet. Stora, kopplade fönster, först hänga ut från fönsterbrädet  och sen vingla på stege för tvätta utsidan. Putsa, granska, göra om för det var ju ofta nån fläck eller rand kvar.
 Sen när jag bröt benet bestämde jag mig för att det fick vara slut på det där vinglandet. Raska Rut kom gärna i två eller tre varianter. Med långa skaft på sina trasor och skrapor var de ofta klara med alla rutor på en timme. Inga fläckar och ränder efter dem inte.
Lite jobbigt var det ju med allt plock runt omkring, blommor, gardiner och pyngel.
Trendbrottet kom för några år sen när Kärcher la ut en bombmatta av annonser för sin mirakelmaskin. Tank vad en motor kan göra för att höja intresset för ett urtrist göra.
En sån skulle vara bra, och lägenheten i Göteborg behöver ju också putsning.
Så nu sköter maken denna syssla. Ja, när båten är sjösatt förstås.  Fast jag blir ju inblandad. Att torka karmar, fönsterbrädor och gardinstänger, byta gardiner ingår ju inte i fönstertvätt när det sker med maskin.
Lite randigt blir det ju också  men det får man vara försiktig med att nämna. Man ser inte heller några annonser för dessa mirakelapparater längre. Vad kan det bero på tro?

söndag 23 juni 2019

Vi hörde sirenerna på avstånd

Vi hörde sirenerna på avstånd när vi satt på altanen på midsommarkvällen. Klockan började gå mot halv elva, jag och syrran hade redan börjat gäspa. Maken och svågern var förstås piggare.
- Nu brinner det nog nånstans sa svågern och sen var det ju inte mer med det för vår del.
Men sen, på midsommardagen, när vi läste nyheterna på nätet så var det ju ingen brasa som släckts. En man i femtioårsåldern hade omkommit, en tävlingsbil av nån sort, rammat ett trad och där tog det slut.
Då börjar ju tankarna mala. Kan det vara nån man känner, för min del förstås om det var nån som man haft i skolan, 50-årsåldern då bör han gått på högstadiet i början av 80-talet. På den tiden hade ju de flesta moped, många mekade ju själva och även om de allra flesta uppförde sig helt ok så begrep jag ju att de inte alltid var så fängslade av vad jag hade ett delge dem. Grammatik, medeltidshistoria och uppsatsskrivning kan ju knappast konkurrera med reservdelskataloger och motortidningar.
Ja, nu vet jag vem det är. Så sorgligt, ett ögonblick av obetänksamhet och livet blir aldrig som förr för dem som stod honom nära. Jag vet inget om hans familjesituation och kan ju bara försöka föreställa mig hur de har det idag.
Vi kör ju bil allihop, och en dag kommer att vara den sista för oss alla. Men stackars stackars hans anhöriga, måtte de ha varma armar omkring sig.

söndag 9 juni 2019

Kanske klimatsmart

 Hur miljösmart var det här nu då? Vet inte vad förståsigpåare som säkert tjänar pengar på att snusförnuftigt uttala självklarheter i  etermedia skulle säga. Men så här var det. Min syster och svåger köpte på tidigt sjuttiotal ett gediget furubord på Asko Finncenter i Uppsala. Jag var med och jag minns att det var såå snyggt och så dyrt. På den tiden hade vi, den sedermera maken och jag enbart hopplock och containerfyndat. Bordet fraktades till Gävle där det sen stått på flera olika adresser.
Sen några år tillbaka har syrran börjat tala om att ett nytt bord men svågern har varit motvillig. Sen den eminenta seconhandbutiken Linne och Lump öppnat i Laxå med sin specialitet av danska kvalitetsmöbler i teak har syrrans önskemål blivit med precisa men det har liksom inte bitit på svågern. Förrän nu, och lite sorglighet ligger bakom för det var när svågerns mamma somnade in vid 104 års ålder och de ärvde en äkta matta. Då såg svågern att det skulle vara snyggare med teak än furu ihop med den mattan. Så det blev ett jättesnyggt pelarbord med två iläggsskivor, nästan exakt så stort som det gamla. Isärplockat och inpackat i wellpapp - lätt som en plätt in i deras Saab 9-5.
Men sen är ju bekymret vad de gör med det gamla bordet. Varken sonen eller dottern vill ha det men det är ju fortfarande ett gediget bord.
- Ska vi kanske ta det, sa jag,och ha det på altanen. Då kan vi ställa tillbaks köksbordet vi ärvde av faster Lalla till köket  och ställa undan det där gamla som jag ropade in 1965 för 20 kronor, vilket vi använt ett bra tag bara för att vi inte kommit oss för att köpa nytt. Bra lösning tyckte alla, även maken. Så nu, 556 km senare, står syrrans gamla matsalsbord hopskruvat på vår altan, faster Lallas vita köksbord står åter, efter vändanå altanen, i vårt kök och på Bragevägen i Gävle står det där ursnygga danska teakbordet  som Linne och Lump förstås hämtat i Köpenhamn.
Jag vet inte vad en klimatförståsigpåare skulle säga om det här men de brukar ju säga att man inte ska köpa nytt. Lite bilåka har det ju blivit förstås. Kanske klimatsmart ändå.

torsdag 30 maj 2019

Finland - mitt nya favoritland.

Att Finland är mitt nya favoritland har inte ett dugg att göra med att de blev världsmästare i ishockey. Det beror på att nu har vi gjort resan till Kinkomaa. Det började ju med de där anteckningarna i min svärmors snirkliga skrivstil vilka jag skrev rent och vi blev så berörda av.  Så i mitten av maj gled vi iväg i svågerns nya laddhybrid av märket Mitsubishi. Färjan till Åbo anlöper hamn redan strax efter klockan sex så för att hinna äta frukost var det upp redan kl.fem. Sen rullade vi på i 30 mil mot Jyväskylä med stopp i Tammerfors. Där hittade vi, tack vare en hjälpsam finska som rådbråkade sin svenska, museet Vaprikki. Där finns förutom ett bra fik en mycket intressant utställning om Finland 1918. Lyckligtvis så finns audioguide på engelska annars hade vi ju varit lost i translation.
Ju närmare  Jyväskylä vi kom desto mer kunde man tänka på bonden Paavo och hans Sarijärvis moar
för det är så vackert med sjöar, tall- och björkskog. Otroligt vackert var det också i Kinkomaa. Där ligger det sanatorium där min svärmor Karin var från februari till maj 1940. Då var sanatoriet krigssjukhus, bomberna föll och det var ovanligt kallt. Hon skriver inget om omgivningarna men de hade ju annat tänka på än att beundra naturen. En hjälpsam man fick sin morgonpromenad avbruten av oss och på engelska kunde han förklara att huset numera används som kontor och att det inte får ändras exteriört. Fem våningar, många fönster, mycket välhållet. Idag är det så lugnt och bedövande vackert  vid sjön med höga tallar och ljusgröna björkar. Påminner så om min barndoms östra Värmland. Jag blev så rörd och många minnen väcktes.
Alvar Aalto är ju en traktens söner och Säynätsalo finns hans tjusiga kommunhus, det används inte längre i administrationen men där finns ett trevligt kafe med eget bageri och kaffet serverat i marimekkoporslin.
Vi har läst mycket om nationalhjälten Mannerheim så sen åkte vi till Mikkeli där Högkvartersmuseet är beläget. Där kunde man verkligen känna historiens vingslag susa, där fanns både jordgloben och den uppstoppade fågeln. Museet är restaurerat till krigstida skick och en omfattande handledning finns på svenska. Vid stationen i Mikkeli står även Mannerheims järnvägsvagn. Den får man gå in i 4 juni varje år men det går bra att kika in genom rutorna.
Fina fika- och matställen i sjönära lägen med god och prisvärd mat, hjälpsamma människor som översåg med våra bristfälliga språkkunskaper, den vackra naturen och stadsbebyggelsen både i Tammerfors och Jyväskylä och att det är välstädat överallt har verkligen gett mig mersmak på Finland. Det enda som man nog kan hoppa över är Turkun Linna (Åbo slott) som i princip bara visar tomma slottsgemak i en evighetslång rundvandring.
Nu vill jag så fort som möjligt åka till Helsingfors, det nya biblioteket, salutorget och marimekkobutiken lockar.