onsdag 15 maj 2019

Redan sommarlov

Redan sommarlov på Svt? Är inte det lite tidigt? Gokväll, Vem bor här, Trädgårdstisdag har kört sina sista bidrag för säsongen. Och vad får vi istället - lite skåpmat och reaprodukter från botten av nån låda. Nu är det förstås ishockey med förståsigpåare som tvärsäkert uttalar sig om det mesta med uppsnack inför såna högintressanta matcher som Schweiz - Österrike eller Norge - Italien. Om man nu inte är intresserad av hockey och bara har det en systerson kallar stalinpaketet (kanalerna 1,2, 4)
då har man ju iaf nyheterna, Dem får man ju serverade i både ettan och tvåan av olika redaktioner med sk nyhetsankare men oftast med samma innehåll och samma bilder. Varför man har två olika redaktioner när de numera är intill förblandning lika övergår mitt kanske för klena förstånd.
    Men nu ska jag inte bry mig deras tidiga och låånga lov för jag ska ut och resa. Vi. maken, svägerskan och svågern ska resa i svärmors fotspår till Kinkomaa, en mil från Jyväskylä, där hon var från februari till maj 1940. Vår resa kommer ju inte att avbrytas av bombplan och vi kommer inte att behöva åka tåg på natten förbi stationer med namnen förspikade. Vi kommer att glida fram i svågerns nya laddhybrid och bo på bekväma hotell men vi  kommer ju att få fortsätt att undra över varför vi aldrig pratade med henne om den här tiden. Hur kom det sig att hon och hennes kompis Sigrid gav sig iväg, livsfarligt, kallt, arbetsamt. Vi var ju på ungdomars vis så där odrägligt självupptagna  och nu är det ju sen länge försent att fråga.  Stor okunnighet om vårt nära grannland i öster har vi också insett att vi har men nu vet vi mycket mer. Och jag är troligen familjens expert på Mannerheim för jag har läst vad Dag Sebastian Ahlander, Herman Lindqvist och Henrik Meinander har skrivit om honom. Den läsningen har gett mig en annan bild av nationalhjälten och den som räddade  landet undan jätten Glufsglufs i öster än den jag fick när jag läste historia i Uppsala 1968.
Att bo på hotell, äta på krog, se nya miljöer, museer och kanske få shoppa lite är ju också så uppiggande så man kan fullständigt strunta att de redan tagit ledigt på Svt.

torsdag 9 maj 2019

Man kan ju reta sig på folk

Alltså, vad mycket det finns att reta sig på. Som på medresenärer till exempel. Jag och min tvillingsyster tog oss en tur till Göteborg nu i dagarna. Kultur och shopping var tanken med resan. Eftersom jag brukar prisa SJ i många tonarter så tog vi regionaltåg eftersom det också  har vänligheten att stanna vid den före detta järnvägsknut som är mitt hörn av tillvaron. Bokar man i tid så kostar det 89 kr från södra Närke till rikets andra stad. Man får förstårs lägga till 50 kr för sittplats men det är  ju ändå oslagbart billigt.
När vi klev på i Laxå så var vi ensamma i en liten kupé, inget att klaga på men i Skövde klev det på en liten tjockis som snart somnade och snarkade med öppen mun och i Falköping kom en mycket stor man in fullkomligt stinkande av nikotin. Det blev en väldigt förtätad atmosfär i den lilla kupén.
Och nu på hemvägen får vi samma lilla kupé och samma lilla tjockis kommer in och nu klämmer han ner sig bredvid syrran. En smal tjej som kliver av redan i Alingsås sitter bredvid mig och henne har vi inga synpunkter på. Men tvärs över gången sitter en dam som hade mycket bagage och pyngel i påsar och väskor. Hon plockar upp en låda med en fullkomligt bedövande doftrik mat. Troligen nåt vegetariskt och de två karlarna bredvid som talar kumlamål ser svimfärdiga ut. Mycket noggrant och länge tuggar hon sig vad det nu är och syrran himlar med ögonen. Den lille tjocke vaknar med ett ryck och börjar med nåt spel som pyser ut ur mobilen. Gode tid så mycket det finns att reta sig på.
Annars har vår lilla tur varit mycket lyckad. Vi hann med Röhsska, lyckad shopping på Massai och färska räkor dag ett. Dag två var vi på Cinnamon, favoritbutik för skor, och Botaniska innan vi gick på Port Arthur och åt fish and chips.
Dag tre, hemresedag, i regn åkte vi till Konstmuseet och såg  bl.a min favorit Claude Monet. Räksallad från Feskebröderna blev lunchen och sen tåget hem, där nu det värsta matoset lagt sig och den lille tjocke åter snarkar  med öppen mun.
Snart är vi hemma så jag ska kanske sluta reta mig då folk.




måndag 22 april 2019

Hur mycket tårta?

Hur mycket tårta går det åt om man är tolv personer? Sveas bageri i Kumla tycker att man ska räkna på en ochenhalv bit.  Så då beställde vi två tiobitars - Wilma, en frisk tårta med hela hallon under vit chokladtryffel och William, mousse av williamspäron under mörk chokladtryffel.
För övrigt så var det ju det vanliga inför en helg när folk ska övernatta. Lite grundligare städning och mer omfattande planering av matinköpen. Ägg, sill, prinskorv, köttbullar, grillkorv, korvbröd.
På påsk vi ju alltid fällt ett träd, eldat rishögen och grillat korv vid brasan.
Men så började vi fundera - det är ju redan knastertorrt i i markerna, den där björken som börjat skava av sig bark står ju inte så bra till. Sonen med motorsågskörkort ser lite olika möjligheter men bäst vore nog  att fälla över gatan in mot fotbollsplanen. Kan man göra det undrar jag och tvillingsystern hävdar bestämt att då måste man ha tillstånd. Osäkert från vem men ändå.
Sen ringer dottern och meddelar att magsjukan tagit omtag och då är ju skaran decimerad och ytterligare en som jag trodde skulle komma har andra planer. Lite dålig kommunikation där bara.
Vi fällde ingen björk, vi eldade inget ris men vi grillade  på altanen där vi kunde sitta i välbehövlig skugga och även äta upp nästan hela den ena tårtan. På kvällen blev det det vanlig smörgåsbordet men ingen orkade äta påskgodiset. Och det blev förstås mycket mat över.
På  påskdagen klättrade Anders upp i rönnen, utan motorsåg men med diverse handverktyg så nu ser den efter mina önskemål ut som ett spökträd igen. Vi som slutat klättra i träd drog ris och byggde på högen som kanske kan eldas bort i november.
Både  grillkorv och tårta smakade bra efter de övningarna, sen åkte alla till sitt och medan jag satt med näsan i Dag Sebastian Ahlanders biografi över Mannerheim  så slog björkarna ut och i kylskåpet  har vi en halv tårta.

måndag 8 april 2019

Snopet men bra ändå

När jag tar tåget från södra Närke har domherrarna precis visat sig och jag tänker på att min mormor Alma brukade säga - Nu blir dä snög. Men i Göteborg verkar folk inte tänka på snög. Där går de kippskodda med byxben som ser för korta ut. Inte alla förstås men många och våren har ju kommit längre än hos oss i zon fem.
Det blev lite snopet för det var meningen att maken skulle åka med men i slutet på veckan så ville bolaget där han numera konsultar att han skulle åka till USA. Och det var förstås bråttom. Inte till vilket ställe som helst heller utan Harrisburg. Inte Three Mile Island men nån stålindustri där det kört ihop sig med svetsandet. Bra att det finns pensionärer som ställer upp när bolaget avlövat sig självt sin kompetens. Lite roligt för honom är det förstås att fortfarande vara efterfrågad men snärjigt blev det ju förstås med inresetillstånd, biljetter, oscilloskop, arbetskläder och skor.
 Samtidigt var vi barnvakter åt Axel när hans pappa var på skyttetävling. Men en kvart innan maken skulle ta tåget till Göteborg för övernattning i lägenheten och ett tidigt flyg från Landvetter så avhämtades barnbarnet och jag kunde skjutsa maken till stationen.
Eftersom jag numera bokar mina resor långt i förväg i SJ:s obegripliga bokningssystem så åker jag för oslagbara 89 kr de 23 milen till rikets andra stad. På första tåget på  morgonen är det alltid gott om plats så man behöver inte kosta på sig den där femtilappen för sittplats.
Så nu sitter jag i vår lilla lägenhet vid Sannegårdshamnen och solen skiner. Enligt Yr.no så är det två plusgrade med "feels like -3". Snart ska jag gå till Lindholmen, ta gratisbåten till Stenpiren och gå Magasinsgatan till Vasagatan där jag ska möta min småländska vännina när hon är klar med sitt volontärspass på Räddningsmissionen. Lunch och en tur till Röhsska som äntligen öppnat igen.
17.59 går mitt tåg och 19.55 ska jag vara hemma igen.
Hoppas bara att domherrarna spådde fel.

torsdag 4 april 2019

Ullresa

Har alla andra varit på ullresor? Jag som inte vetat att företeelsen finns blev medlockad av några av tanterna i promenadgänget. Ch anmäler oss men bussbolaget, thermotours, behöver inte veta vad vi andra heter och när vi tjugo i åtta samlas vid den anrika järnvägsstationen så är det många andra tanter och två herrar som ska med. Billigt är det, 180 kr för resa och lunch. Jämna pengar ska det va,  chauffören samlar in men inget kvitto.
Vid tio är vi framme vid Nyköpingsbro. Kaffe och macka för 50 kronor och som reklamen för resan säger så tas vi emot av deras konsulent som tar oss med på en demonstration av rena naturprodukter av mycket hög kvalitet.  Hon presenterar ull- och magnetprodukter, nyheter vi inte bör missa, kvalitetsprodukter som är mycket populära och har marknadens bästa priser. Det där med priser har vi förstås ingen chans att kolla för på företagets hemsida lyser alla prisuppgifter med sin frånvaro. Sen besjunger konsulenten ullens och yllets alla goda egenskaper i  många tonarter. Och det finns ju täcken, kuddar, madrasser, plädar och sittdynor. Alla är så bra mot värk och kramper, värmer när det är kallt, hjälper den som svettas och är allmänt bra.. Men det bästa är magneterna i madrasserna för de ska va bra för allting. De hjälper elallergiker att bli lugnare, det lindrar värk lite varstans i kroppen  och hjälper till att hindra den skadliga strålningen från mobilerna. Ganska underhållande är det  och jag är glad över att maken, ingenjören, inte är med för jag kan tänka mig vilka frågor han skulle ha  ställt. Sen blir vi bjudna på lunch och kaffe och då är konsulenten redo för dem som vill shoppa. Billigast att handla  direkt av henne, dyrare om man ringer till kontoret och beställer, procent och rabatt. Och många handlar och jag säger inget för en del kanske tror på det där med magneterna och de kan ju ha en viss effekt om man just har tron, de är ju åtminstone inte farliga. Om det inte vore för att min svägerska har får och jag har skinn från hennes lilla shop så kanske jag frestats av en stolsdyna för fårskinn är ju oslagbart skönt att sitta på.
Antagligen gick dagen ihop för företaget och vi har ju ingen aning om vilka avtal man har med Åby handelsträdgård där vi fick tio procent på det mesta och Gottegrisen inne i Norrköping där vi också fick rabatt på lösgodiset.
En trevlig trädgårdsmästare kommer in i bussen och talar om sina växter och växthuset prunkar av blommande penséer och pelargoner på tillväxt -  klart att horden av tanter handlar.
Gottergrisen säljer förstås godis, glass kaffe och tobak på ett modernt och rörigt sätt. En hel vägg är full med lösgodis av sorten seg råtta, alltså kokt på fläsksvålar. Urk säger jag så där blev det bara lite inköp för min. Sen var bara hemfärden kvar på fina vägar över slätten och sen in skogsbygden. En roande och trevlig dag hade vi men jag bidrog ju helt klart inte till vinsten för företaget  

söndag 31 mars 2019

Det är nåt med tiden

Det är nåt med tiden. Den är så långsam ibland och ibland tar den ett skutt. Jag tillhör det gänget som vill ha ständig sommartid. Jag vaknar vid halv fem för det mesta och det är ju lite tidigt att gå upp. Så jag ligger en stund, försöker somna om, snurrar runt i sängen, kollar facebook och instagram och funderar på både det ena och det andra.
Så till slut går jag  upp, sätter på kaffevatten och hämtar tidningen. Dagens  godaste kaffekopp och  Bryderiet, det lilla korsordet som gör att jag envisas med papperstidning. Då är klockan en kvart i sex och sen lusläser jag de numera så dyra bladen och klockan segar på.
Men så plötsligt har  tiden tagit ett skutt, så jag får bråttom. Morgonpromenaden väntar och den kan man inte skolka från utan giltig anledning.  Vi morgonpigga tanter känner ju varandra rätt väl så man kan inte komma med vilka undanflykter som helst. Så fram med underställ, strumpor och så mycket tröjor som vädret kräver, borsta tänderna, på med överdragsbyxor och jacka och iväg. Ja, icebugs förstås om det är halt, annars kängor. Bilnyckeln, stavarna och förstås mobilen - vill ju veta hur många steg det blir.  Och då går tiden ganska fort.
Nu när snön är borta kan vi ju gå i skogen igen, på elljusspåret och de angränsande stigarna som orienteringsklubben sköter så bra. Då går tiden sin vanliga lunk - fem kilometer tar en timme om vi inte stannar och pratar för mycket.
Men jag undrar över det där skuttet som tiden tar mellan halv sju och kvart över sju. Vad är det som gör att den stunden liksom försvinner och jag måste skynda mig så.
Oavsett hur det funkar med tiden så hoppas jag på sommartid - även på vintern.

måndag 18 mars 2019

Kan de inte räkna på Dagens Nyheter

Den här dagen börjar inte bra för de kan nog inte räkna på Dagens nyheter? Börjar tro det eftersom de inte skickar ut tillräckligt många tidningar till budet. 2 mars - ingen tidning och nu idag 19 mars var det likadant. Det stackars budet hade inte inte fått det han skulle dela ut så nu låg bara den sorgliga lilla lappen i lådan.
Rubriken meddelar följande:
- Bäste prenumerant, hjälp oss att dela ut tidningarna. Skulle jag gärna hjälpa till med, undrar bara hur.  Sen kommer några exempel på hur hjälpsamheten kan se ut, Märkning, snöskottning, tömning, åtkomlighet  ska var åtgärdat och det är det i vårt fall.
Sen en ikryssad ruta där man läser följande:
- Jag har fått för få tidningar idag, Vår kundtjänst är informerad. Prolog ordnar en efterleverans så snart som möjligt. Beklagar det inträffade och ber om överseende.
Jag är förstås inte särskilt överseende och ger inte mycket för det där med så snart som möjligt, vilket ju inte är förrän nästa dag.
Vi är väl inte så många som envisas med papperstidningen  längre. I spårsnön nu på vårvintern har jag tydlig kunnat se att budbilen vänder vid vår låda - inte en enda mer än vi har tidning på vår gata.
Två gånger denna månad - utebliven tidning. Ska man behöva tro att de ska få oss att tröttna. Om ingen prenumererar så behövs ju inga tidningsbud.
Man vet ju aldrig men i vilket fall så är jag sur nu, hoppas att de räknar bättre i morgon och den där efterlevererade blaskan vill jag inte ha.