Allt har sin tid

Klockan var över nio och jag satt fortfarande i nattlinne och morgonrock när det bankade på dörren. Är ju inte så kvick längre så när jag tagit mig ur soffan så var grannen, frissan, halvvägs mot gatan med snöskyffeln. Efter nattens snösmocka så var det inte plogat och hon hade kört fast..Såg hur hon skottade, försökte ta sig loss, skottade igen och försökte igen och framhjulen bara spann.

Fick ju klä mig innan jag pulsade ut och försökte skjuta på men det hjälpte inte, orkar ju inte så mycket numera. Men då kom undsättningen, grannen som härstammar från vårt östra broderland kom med en skyffel grus och då vips kunde hon dra iväg, försenad till nån väntande kund. och vi gamlingar kunde beklaga oss över att det vräker ner så mycket.snö, talade om att fjolåret var så bra med bara en decimeter och mindes vintern 2009-10 när vi skottade och skottade. Vi var ju piggare då och nu blev det tal om ont i rygg och ben och en höft som kanske måste opereras. 

- Snart är vi så gamla så vi får stanna inne konstaterade grannen. När man är över 80 behöver man inte gå ut sa han som bara för några år sen gick långa promenader med den pigga hunden. Nu är hunden borta och den enda utomhussysslan är snöskottningen. 

Jag lämnar det där med skottning åt maken, gör en smal rand till brevlådan ibland, vill ju ha tidningen till morgonkaffet. För kanske fem år sen tyckte jag ju att snöfall och skidspår var så härligt. Nu är det bara besvärligt, ingen skidåkning längre för min det. Det vore förstås härligt soliga dagar i fina spår, men hur skulle jag ta mig upp om jag körde omkull. 

Nästa vecka ska vi visserligen åka till fjällen precis som vanligt men då får gåstavarna åka med. Skidgrejer både för utförsåkning och längd är på fritidsbanken och långfärdsskridskorna är bortlovade. Så i Björnrike får det bli promenader, de lagom långa till barnbacken och grillplatsen när de medelålders och de riktigt unga åkt sig sugna på korv och varm choklad.

Allt har sin tid och jag tänker på den där tiden när jag inte ville åka hem till stugan förrän liftarna stängde och är glad över att jag minns hur det kändes.