Sorgligt och vemodigt

Först  tänkte vi väl inte så mycket på det. Lite vanliga krämpor man kan råka ut för, krånglande mage, hosta, lite feber. Vårdcentralen tycker att det duger med alvedon när det inte ville ge sig. Men till slut så blir det ändå så att 1177 skickar ambulans och det blir inläggning. Jag och en väninna turas om att ringa uppmuntrande samtal varje dag men det blir svårare och svårare att höra vad hon säger. Det är väl syrgasmasken som hindrar. Men så en dag går signalerna fram och hon ringer inte tillbaka och sen kommer vi direkt till mobilsvaret. Allvarligt läge alltså. Och sen blir det respirator och vi hoppas förstås att det ska gå åt rätt håll. På juldagen ringer sonen.

 - Hon gick bort igår säger han.

Arbetskamrat och i styrelsen i förening under många år. Efter pensioneringen i ett kaffereps- och utflyktsgäng, medlemmar i samma läsecirkel. Sorgligt, vemodigt och konstigt.

Och en tankeställare  - vad vet ens närmaste om lösenord till både ditt och datt, har man sagt hur ens begravning skulle kunna vara utformad, har man fyllt i vita arkivet?

Efter årets många begravningar har man ju ett visst jämförelsematerial både på musik, psalmer och förtäring. Undrar om jag inte ska ha Strövtåg i hembygden med Mando Diao, landgång, bubbel och tårta.

Men sorgligt och vemodigt är det. Inte tänkte vi att de där krämporna skulle leda till slutet,