Värdegrund

Värdegrund - när hörde man det ordet för första gången?  Det har jag ingen aning om men det är ju ständigt på tapeten numera. När nån burit sig dumt eller olagligt åt så dyker det upp och i dessa metootider ligger det ju som en dimma av värdegrund över hela tillvaron. 
I min barndom och uppväxt under knappa förhållanden i en gruvby i östra Värmland så vi lära oss att uppföra oss som folk, nåt snack om värdegrund var det inte. Kan inte minnas att man behövde vara rädd för fulla gubbar. Det mest skrämmande var filmen om svarta damen, var rädd att gå till biblioteket i stupmörkret  när det var öppet två timmar på måndagskvällarna.  Eftersom skolbussar anpassade efter skoltiderna inte fanns för realskole- och gymnasieelever så liftade vi ju rätt som det var, helt ofarligt på den tiden. och ingen hade väl talat om värdegrund med män, ofta gubbar, som var  hjälpsamma nog att plocka upp oss.
Nu handlingsplanernas förlovade tid verkar det var viktigast att varje skola, vareviga arbetsplats har diskuterat och satt på pränt vad som gäller. Men sen verkar det ju vara fritt fram att bete sig hur f-n som helst. Under många år var jag högstadielärare och jag kan då inte minnas det minsta som skulle ge mig anledning att skriva under något metooupprop. Det är till och med så att jag och en kollega kunde kosta på oss att skämta om sexuella trakasserier. Vi intervjuades inför en uppsats i sociologi och vår kommentar var:
- Näe det har vi alldeles för lite av här. 
Dumt skämt förstås i vår skyddade tillvaro och att korken flugit ut flaskan och att de som blivit utsatta kan lägga skammen där den ska va är ju bara såå bra.  Och man får ju hoppas att talet om värdegrund i fortsättningen inte rinner av folk som vatten på en gås utan att det går in och sätter spår i folks sätt att agera. Uppför er som folk är min enkla uppmaning!