Snopet men bra ändå

När jag tar tåget från södra Närke har domherrarna precis visat sig och jag tänker på att min mormor Alma brukade säga - Nu blir dä snög. Men i Göteborg verkar folk inte tänka på snög. Där går de kippskodda med byxben som ser för korta ut. Inte alla förstås men många och våren har ju kommit längre än hos oss i zon fem.
Det blev lite snopet för det var meningen att maken skulle åka med men i slutet på veckan så ville bolaget där han numera konsultar att han skulle åka till USA. Och det var förstås bråttom. Inte till vilket ställe som helst heller utan Harrisburg. Inte Three Mile Island men nån stålindustri där det kört ihop sig med svetsandet. Bra att det finns pensionärer som ställer upp när bolaget avlövat sig självt sin kompetens. Lite roligt för honom är det förstås att fortfarande vara efterfrågad men snärjigt blev det ju förstås med inresetillstånd, biljetter, oscilloskop, arbetskläder och skor.
 Samtidigt var vi barnvakter åt Axel när hans pappa var på skyttetävling. Men en kvart innan maken skulle ta tåget till Göteborg för övernattning i lägenheten och ett tidigt flyg från Landvetter så avhämtades barnbarnet och jag kunde skjutsa maken till stationen.
Eftersom jag numera bokar mina resor långt i förväg i SJ:s obegripliga bokningssystem så åker jag för oslagbara 89 kr de 23 milen till rikets andra stad. På första tåget på  morgonen är det alltid gott om plats så man behöver inte kosta på sig den där femtilappen för sittplats.
Så nu sitter jag i vår lilla lägenhet vid Sannegårdshamnen och solen skiner. Enligt Yr.no så är det två plusgrade med "feels like -3". Snart ska jag gå till Lindholmen, ta gratisbåten till Stenpiren och gå Magasinsgatan till Vasagatan där jag ska möta min småländska vännina när hon är klar med sitt volontärspass på Räddningsmissionen. Lunch och en tur till Röhsska som äntligen öppnat igen.
17.59 går mitt tåg och 19.55 ska jag vara hemma igen.
Hoppas bara att domherrarna spådde fel.