Med på bussen till stan och realskolan åkte ibland en illa klädd, rätt så medfaren kvinna. Ibland hade hon en eller flera stora hundar med sig, skräckinjagande bestar. Vi visste att det var Sigge Stark och att hon skrev kopiösa mängder romaner och noveller, följetångsfabrikant lär hon ha kallat sig själv. Det gick ju rykten på bygden om henne, hennes man och alla djuren men jag minns att jag mest tyckte synd om henne. Läste henne gjorde vi inte vad jag kan minnas. Mormor tyckte att hennes böcker var lite opassande för flickor. Hon hade en del åsikter min mormor, spela kort fick inte göra heller annat än i smyg.
I går på Föreläsningföreningen så fick man veta mycket mer om henne. Lokalredaktören som växt upp i hennes hemtrakt i östra Värmland har samlat en stor del av hennes verk och även forskat en del om hennes barn- och ungdom Västernärke.
Pojkaktig, företagsam, fantasifull var hon och hon hade god hand med och tyckte mycket om djur.
Men hon hade inget sinne för ekonomi och snart var hon inne i en ond cirkel med förskott och stora krav på produktion från förläggarnas sida. Hennes man som var travtränare och kusk var tydligen också duktig på att göra av med pengar.
Om man skriver 140 romaner så kan de ju inte bli så djuplodande kanske men för många kan ju hennes böcker varit inkörsporten till litteraturen och om inte varit en stunds verklighetsflykt,
Hennes livsöde är hur som helst gripande. Nu ska jag läsa "Elsie" utgiven på A.B. Lindqvists förlag 1948. Köpte den av fördragshållaren till det facila priset av fem kronor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det kan vara så ibland att berättelsen om författaren är mer spännade och intressant än romanerna författaren skrivit.
Det var oerhört intressant att höra om Sigge Stark och hennes liv. Men jag håller med - det var säkert ganska synd om henne. Som ung läste jag några av hennes böcker, men var inte särskilt imponerad. Jag har nog någon bok av henne stående i någon hylla. Man kanske skulle läsa om den vid tillfälle och se vad man tycker nu. Kärleksromaner var jag inte så intresserad av på den tiden. Det skulle vara böcker med äventyr och spänning för min del.
Jag har också läst Sigge Stark, jag hängde med näsan i alla böcker som fanns tillgängliga när jag växte upp. En annan favorit var Bernhard Nordh, som skrev om livet i lappmarken. De böckerna var jag hyfsat ensam om i kompiskretsen att gilla.
Vilka bokminnen det dök upp när jag läste ditt inlägg :)
Cici- ska läsa henne nu så, kanske är det inte så bra.
Lisan - jag hade säkert sträckläst hennes böcker i tonåren om jag hade haft möjliget.
Marianne - Bernard Nordh borde få gå mot en ny vår, det tyckte åtminstone vår föredragshållare.
Skicka en kommentar