Jaha, nu sitter man där man sitter. Nog för att jag förstått att det där med kryckor är jobbigt men det litar på mer än jag trott. Hos den uppmuntrande sjukgymnasten på USÖ så gick det rätt så lätt att hoppa upp för de trappstag man måste klara för att få åka hem. Men hemma, i isskravlet vid brevlådan med tre trappsteg upp, den isiga gången och de fem stegen upp på verandan, var det inte lika lätt.
Det går ju visserligen bättre och bättre att hoppa omkring men det blir ju inga onödiga förflyttningar.
Maken försöker vara på hemmaplan så mycket som möjligt. Då får jag tidningarna och kaffe på morgnarna, han kommer hem på lunchen med hämtmat från Bodarne. Kaffe i termosmugg om ingen tittar in på em och fixar fika. Så det går ju bra. Men blir han borta flera dagar i sträck blir det ju värre. Då får jag be vänner och grannar om hjälp. Sonen och hans sambo M hjälper också till.
Inga skidturer, ingen fjällresa, inget revybesök, ingen antikrunda - det är mycket som man får ställa in. Men det är många som muntrar upp mig, på Facebook, telefon och här på bloggen.
Idag skiner solen, maken är på hemmaplan och jag lyssnar på Radio Värmland, Svenska Rallyt dånar fram. Dottern ska komma hem en sväng och jag kan åka kontorsstol som omväxling till hoppandet.
Så allt är rätt ok.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Det där med gipsande av någon kroppsdel har jag lyckats slippa. Har förstått att det gör väldigt ont att bryta benen i kroppen. Däremot har jag lyckats svimma på USÖ, eller då hette det ju RSÖ. Jag var dit för att operera bort en visdomstand för 20 år sen drygt. Tanden ville inte släppa, jag sa mer bedövning bara, tandläkaren drog och slet, blev väldigt uppjagad och röd i ansiktet men efter femte bedövningen släppte tanden. Tandläkaren pustade ut, jag lutade mig tillbaka i stolen och slappnade av. Sen frågade tandläkaren; Hur tar du dig hem? Jag kör bil, svarade jag. Det kan/får du inte, inte hem till dig. (Han är en bekant till mina föräldrar) Det är inga problem sa jag, klev upp ur stolen, mina ben vek sig och sen vaknade jag efter en dryg timme av att en sköterska satt vid min brits och baddade min panna. Jag minns att sköterskan var söt och trevlig, hon log så vackert.
Det vore kanske nyttigt för alla och en var att få prova på att vara "handikappad" ett tag, särskilt de styrande. Det finns ändå en massa mäniskor i alla åldrar som lever på det viset alla veckans dagar, år efter år. Det är mycket dom är utestängda ifrån.
Jag hoppas i alla fall att du snart kan röra dig ute i samhället som vanligt och slippa kryckor och smärta.
Men hu! Jag har inte varit inne på mina bloggar på några dagar. Och vad får jag läsa! Stackars dig.
Hoppas att du grejar det här så snabbt det bara går. Bruten fotled, brrrr jag ryser bara jag tänker på det. Tur för dig att du har så god assistens av maken.
Krya på dig det önskar jag verkligen.
Lennart - USÖ vimlar av unga,söta, kompetenta sköterskor av båda könen. Lite äldre, underbara undersköterskor vårdar och uppmuntrar. Ett toppnställe när man behöver det.
Cici - man upptäcker att det mesta är krångligt. Men ont har jag inte längre.
Lisette - tack för din omtanke och var försiktig. På en sekund kan man ligga där.
Jämfört med dig har jag klarat mig förvånansvärt bra trots den senaste tidens vurpor. (Hittills får man nog säga). Ha det så bra det bara går!
Marianne - lyssna på mig ANVÄND BRODDAR! Ha det bra du också.
Skicka en kommentar