Gipsstöveln ett minne blott.

Jaha, då var man av med gipset då. Egentligen var det ju inte gips utan glasfiber, lätt, stenhårt och stödjande i en snygg blå färg som nu är borta.
När den glada och trevliga Lena på frakturmottagningen sågade upp och sen lyfte bort stöveln då kändes det som om jag inte skulle våga ta ett steg. Lealös var foten. Doktorn tyckte att allt såg bra ut och att jag hade bra rörlighet i fotleden. Kändes ju bra att höra. Nu ska jag använda kryckorna nån vecka, ta det försiktigt, röra lite på foten och vänta på tid hos sjukgymnasten.
Som behandling av självsprickor på hälarna måste gips i sex veckor vara oslagbart fast kanske lite overkill. Mycket skinn som gjort sitt kunde jag tvätta bort. Nu är det bara att smörja och träna.
I morse kunde jag för första gången sen fjärde februari hämta tidningarna i lådan även pm trappstegen ner till gatan inte är nån lek. Tre steg, inget räcke - aldrig tidigare har det varit ett problem.
Det gör lite ont när jag går, foten svullnar och jag undrar när jag kan köra bil igen. Man kanske skulle satsa på automatlåda nästa gång.
Men på det hela taget tycker jag att allt är helt ok.