I morse, när jag tittade ut genom sovrumsfönstret, så satt en liten vit kanin i gräset och knaprade i sig av vitklövern. Man tror ju inte sina ögon. Eftersom det inte var den vanliga harpalten som hoppar omkring här på de tidiga morgontimmarna så förstod jag ju att det var nån som var på rymmen.
Ringde till M, samtidigt som jag bevakade vart djuret tog vägen, tutade upptaget, körde ut maken. Borde ju vara en av barnfamiljernas. Att gamla fru J eller S och B vilka alla är en bra bit över 80 skulle vara ägare det kan man ju räkna bort.
Maken fick besked av lille P att rymlingen hör hemma i grannhuset.
Och nu pågår jakten.
Jag kan säga att pappan i jägarfamiljen är måttligt road, inte heller den lille pojken verkar särskilt intresserad. "Det är mammas kanin" säger pojken. Att en sån där liten en är så snabb. Mycket svårfångad. In under bilar och vidare in i alla trädgårdar.
Livat med andra ord.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Detta påminde mig om en safariresa i Kenya för några år sedan, djuren lyste med sin frånvaro den morgonen och guiderna började tydligen få dåligt samvete. Då, äntligen, kunde jeepen tvärstanna och guiderna stolt peka ut en liten, liten harpalt som med stora ögon förskräckt tittade upp på oss. Vi kunde ju inte med att tala om att harar är vanliga hemma utan beundrade vederbörligen den lilla kraken.
(Hoppas nu få kommentarsmöjligheten att fungera).
Inte roligt att vara jagad å det där viset. Dom får väl sätta ut en fälla men lite kaningodis i.
Tja det där med grannbarnens Kanin.. Det har jag bloggat om tidgare..
http://charlesswenson.wordpress.com/2008/08/10/overraskningarnas-tid-ar-inte-forbi/
Lite morbid historia kanske men håll tillgodo.
/Charles
PO66 - härlig safari, förhoppningsvis inte det enda djuret.
Cici - jakten pågick ganska länge men lyckades till slut.
Charles - hahaha det var en bra historia. Vi har ingen hund men annars så ....
Skicka en kommentar