För 34 år sen väntade jag vårt första barn. Då var jag en "gammal" förstföderska. Det var drottning Silvia också. Det skiljer bara några veckor mellan kronprinsessan och vår dotter.
Så då när hovet meddelade så kunde jag inte låta bli att tänka....
Och så en dag i slutet av augusti när makens födelsedag firades lite försenat så var ett paket till oss båda. Bubbel av finaste sort och när jag säger att så fina sorter brukar ju inte vi dricka så säger dotra -"ni ska kanske spara den där flaskan till i april."
Kramkalas och glädjetårar, vi hade ju inte haft en aning men sonens söta sambo hade misstänkt något redan när K sa att hon skulle köra hem på kvällen.
Sen var det en svår tid när man inte fick försäga sig, de ville ju själva tala om för övrig släkt och vänner. Är rätt stolt över att jag kunde hålla mig. Var ganska nära några gånger, speciellt när jag pratade med min tvillingsyster som redan är Farmor.
Vi är så glada för detta och kommer garanterat att bli lika kollriga som alla andra. Jag har redan köpt det mest bedårande lilla påslakan med små zebror, mitt favoritdjur,på.
Åh, K och J vad vi ser fram mot april!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Åh, vad roligt! Jag rekommenderar varmt mor/farmodersskapet! Klart man blir kollrig..
Vilka fina nyheter för er! Kan bara instämma i vad Maggan säger ovan, man blir totalabsorberad av det nya lilla livet och inget blir sig längre likt.
Jag håller med, det ska bli så roligt!
Men GRATTIS!! Det blir ett nytt liv att leva då barnbarnen kommer, i alla fall om man bor någorlunda nära varandra. Vår dotter, sladdbarnet, är född året efter kronprinsessan, så man kanske inte ska ge upp där ännu. Annars får vi nöja oss med de tre som redan finns, men man kan nog aldrig få för många.
Grattis! Vilken rolig nyhet du kommer med. Det är något alldeles speciellt med barnbarn. Mitt "lilla" hjärta är i USA nu, men kommer hem för att fira jul hos mig!
Jag skrev en kommentar i förra veckan men den verkar ha förkommit, så jag gör ett nytt försök!
Det är inte mer än två veckor mellan mig och Vickan faktiskt. Hon fyller på Frankrikes nationaldag och jag 14 dagar senare.
Vi ser också fram emot april :) Fast jag har nojat lite och drömt mardrömmar om att bebisen inte är som den ska, att den föds utan ögon och annat otrevligt. J balanserar det med att vara bara lugn och glad och måla upp fina bilder av oss och bebisen i huset med katterna som ligger i värmen vid kakelugnen. Tur att en av oss inte inte har nära till katastroftänkande :)
På onsdag ska vi på ultraljud och se det lilla livet för första gången. Fast jag är fortfarande skeptisk till att det finns nån därinne. Tror att de kommer att säga att de bara ser pizza och lösgodis på skärmen =)
Spännande med ultraljudet. Det är fantastiskt att höra och se det lilla hjärtat slå.
Skicka en kommentar