Nu är vi äldst på gatan! S flyttar till ett äldreboende. Idag har det varit visning av hans hus. Han har blivit så gammal sen hans fru gick bort. Länge var det honom jag höll jämn takt med när vi åkte långfärdsskridskor , han är ju bara så där en tjugo år äldre än jag. Fast när det gällde att testa om isen håller var han oftast längst fram tillsammans med min man som inte heller dragit sig för att bada ibland. Men nu flyttar han från sitt hus högst upp på åsen med den fina utsikten.
När vi flyttade hit var våra barn små och han kom med en burk sylt där bären stämmer med gatunamnet. En annan granne tyckte det var roligt att det kom en barfamilj så det blev lite liv och rörelse - det glömmer jag aldrig, så välkomnande. Och länge var vi bland de unga. Undrar vilka som kommer att flytta hit, det var ganska många på visningen.
Ett hus till kommer snart ut på marknaden. Den dam som bodde där gick bort för någon månad sen. En brorson röjer i den vildvuxna trädgården och hantverkarbilarna åker fram och tillbaka.
Det känns lie vemodigt men samtidigt är man ju lite nyfiken på vilka som kommer att flytta in.
Kanske fler barnfamiljer så att det blir mera liv och rörelse. Välkomna är de i vilket fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Visst är det vemodigt, och lite sorgligt, när åren försvinner så snabbt och man själv tillhör den generation som står på tröskeln till den senare delen i sitt liv. Och att ens barn vid det här laget nästan är medelålders.
Jag brukar tänka på det och undra över vilka som kommer att bo här efter oss. I ett hus´ historia är man bara en flyktig gäst, lite sorgligt att tänka på. Jag vill ju att jag och G ska finnas här för alltid :)
Härligt med fina och ljusa minnen. Tänk att bo så att hus och människor minns en när man är borta. Är det inte just så vi hoppas att det ska vara när vi har gått? Att man finns i någons minne.
Skicka en kommentar