Det är synd om mig. Hostar som en tok, snoret rinner och huvudet dunkar.
Så har jag haft det hela veckan, allt sen den trevliga helgen i Göteborg med makens systrar och svågrarna.
Sol och vindstilla men kallt när vi tog Älvsnabben över älven, promenad på Avenyn, Liseberg med alla vackra ljus. Det var en bra dag med skaldjur hemma i vår lilla lägenhet på kvällen.
Men sen bröt snuvan ut på allvar och denna kalla vecka har det hostats.
Idag är det extra synd om mig för jag missar både seniorträffen med gamla arbetskamrater där det bjuds på julshow och lunch och födelsedagen hos Ch som fyller jämt idag.
I går var jag också tvungen att ta beslutet att ställa in glöggpartyt på söndag, man kan ju inte bjuda hem folk och sen smitta ner dem så de blir sjuka lagom till jul.
Inget vörtbröd bakat, inga skurna pepparkakor efter mammas gamla recept, köttbullarna ogjorda.
Ojojoj, snoret rinner och det är ingen ände på hur synd det är om mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det där låter ju inget vidare! Önskar dig en snar bättring. Men julen blir nog fin ändå, utan alla måsten. Sköt om dig!
Oj,oj, låter inte kul alls. Hoppas du kryar på dig med det snaraste. Annars får du komma hit och lapa lite sol och värme och jaga alla ilskna baciller på flykten.
Det är helt klart synd om dig och absolut helt fel tid att bli förkyld på. Däremot är det inte så förvånande att man blir det den här årstiden när man träffas mest inomhus.
Krya på dig nu och försök att inte stressa inför jul!
Tack er omtanke värmer. Hostar som en tok fortfarande, Det enda goda med det är ju att jag slipper skotta nu när den fina snön förvandlats till blytung blötsnö.
Skicka en kommentar