Medan vi lever

- Bäst att passa på och träffas medan vi lever. Meningen slank ur mig när jag berättade för de andra tanterna att jag skulle missa tantpromenaden i torsdags morse. Vi fick ju en påminnelse om vår dödlighet när svågern Lars-Göran gick bort i covid19 i våras. Då hade vi, svägerska Brita och svåger Jan, iofs redan bestämt om träffen vid Hjälmare docka. Sen har vi ju under sommaren träffats på födelsedagar och så på svågerns begravning.  

Efter att vi pratat om att träffas i Julita så länge att det hunnit stänga för säsongen så blev det i stället Jädersbruk.

Det ligger vid Arbogaån strax söder om E18. Bruket har anor från 1300-talet men storhetstiden startade under Gustaf Vasa med ett gevärsfaktori. Vattenkraft, närhet till Bergslagens järnmalm, skogen och jordbruksmarken var goda förutsättningar för blomstringen. 

Idag bär bruket spåren av sin svunna storhet med bohemisk charm. Bruksområdet förvaltas av en vänförening som  visar samlingar av gamla maskiner och redskap - trevlig och meningsfull sysselsättning för många pigga pensionärer. 

Själva herrgården drivs nu av ett dansktyskt par i ekologisk anda. Kafé, butik, byggnadsvård med bara ekologiska, hållbara och renläriga produkter. På torsdagar, tur för oss, serveras ekologisk lunch mellan tolv och två. I den stora gamla salongen med sin bedagade inredning sitter man vid vita dukar och blir serverad av innehavaren Lola Baumgarten, maken Florian lagar maten.

Förrätten var misosoppa med en liten rostad brödbit med en röra av sesampasta, varmrätten en vacker tallrik med råris, surkål, tomatsås, stekt purjolök, svamp och alger och kanske nåt mer som jag glömt. En bit stekt torsk ingår ju inte i det helveganska men var också väldigt god. Man blir väldigt mätt så vi tog en liten promenad  i omgivningarna innan vi satte i oss pecannötspaj med förstås hemgjord glass.

- Ska ni inte ta en liten promenad före efterrätten  och betala kan ni göra sen  föreslog Lola. Läge för springnota skulle det ju kunna vara där om det inte vore för att vi är så genompräktigt ärliga. 

En vända i den ekologiska butiken med sitt stora utbud av vegetariskt och vegansk blev det också. Och nu funderar vi över nästa coronaanpassade utflyktsmål på lagom avstånd från Veckholmstrakten och vår plats på jorden i södra Närke.

Äntligen

 Men har man sett på tusan - man har vaknat till på Bygghemma.se. Det var ju i april som jag  klickade hem en högtryckstvätt, lät den vila i maj månad och först i början av juni skulle den startas. Det gick ju sådär, hela huset släcktes ner, den brände av huvudsäkringen.

Eftersom maken hela sitt yrkesliv utvecklat svetsmaskiner så är han ju minst sagt insatt i det här med elektricitet så efter  mitt första försök att anmäla felet via deras hemsida fick maken ta över. Och det blev långdraget. Evighetslånga telefonköer, anmäla via mail, bild på skadan som ju är osynlig innanför det blanka skalet, vänta på reaktion. Efter ny väntan i telefonköer och samtal med fyra människor utan efternamn så får vi till slut besked om att lämna apparaten till Mullhyttans cykel & sågservice.

Där skulle vi ju handlat från första början, näthandel är smart bara om grejerna fungerar. Där testades och befanns fungera men maken med sina kunskaper om intermittenta elfel vägra godta det med mindre än att man öppnade och såg vad som felade inuti. Men själva apparaten stod bara där och ingen vet fortfarande vad som är sönderbränt i den.

Och tiden gick, inget hördes.. I programmet Plånboken i P1 tog man bland andra  klagomål just Bygghemma och talade om långa handläggningstider. Kanske har de bara tänkt på att sälja och inte så mycket tagit hänsyn till att vårda sina kundkontakter. Nänä kanske det. 

Tänkte skriva till Plånboken men det blev bara en tanke för häromdagen kom det ett meil från dem där de dels ber om ursäkt för lång ärendehantering dels meddelar att de återbetalar hela beloppet, 3709 kr. 

Reseersättnig för de fem milen vi körde ska vi också få. 

Då får vi väl vara nöjda, det tog nästan tre månader, sommaren har gått, altangolvet skurade jag med levang och vattenslang så man klarar sig utan högtryckstvätt. Och skulle jag köpa en så vore det hos Mullhyttans cykel och såg.

PostNord - skärpning efterfrågas

 - Jag beklagar skicket dina försändelser varit i när dessa levererats.Du kan i komma med ett klagomål på hanteringen här:https://www.postnord.se/kontakta-oss/lamna-en-synpunkt. Så svarar Marcus Nilsson med vänliga hälsningar och tillönskningar om en bra dag.                                             Att jag har mejlat till PostNord beror på dels det genomdränkta paketet med Olas födelsedagspresent dels det trasiga och skrynkliga kuvertet från Leif och Barbro med artikeln om Svartklubbens fyr. Jag trodde förstås att jag redan hade klagat när jag skickat bilder på trasorna och klagat över att det tagit löjligt lång tid för grejerna att komma fram. En vecka för ett brev från Norrtäljetrakten till södra Närke - det var väl vad det tog på postdiligensernas tid  och man  hoppas troligen  att ingen så ihärdig att man skickar ytterligare en litania och så är den saken ur världen. Nu var ju inte Marimekkobrickan till Ola skadad och artikeln om Svartklubben läsbar trots att den var mycket skrynklig. Men man undrar hur det går till på posten. Får grejerna stå ute i regnet, slänger man med brev hur som helst så de blir skrynkliga och halvt sönderrivna?                                                - Skärp er är vad jag vill säga till det stora bolaget. Brukar inte säga att det var bättre förr men på postmonpolets tid fick jag aldrig nåra trasiga försändelser. Så det var åtminstone bättre förr.                                                             

Oxhälja

 Om allt vore normalt så skulle det vara Oxhälja den här helgen, höstens stora händelse, viktig händelse för indelningen av året - föer å ätter marken. Men nu är ju inget sig likt och vi har av skilda orsaker inga ärenden till östra Värmlands bergslag. Men det är nåt som fattas, lite rastlöshet i själen, och jag tänker på kryddorna, plastpåsarna, hjortronsylten och kokosbollarna som jag inte kommer att kunna köpa i vimlet i Filipstad. Hjortronsylten är nästan slut och plastpåsar som är tillräckligt stora för pajformarna har jag köpt på nätet, kokosbollar kan ju avstå från men köpsuget har man ju kvar och ganska mycket pengar på kontot också. Vilken tur då att just denna vackra helg så ordnar man det man kallar Matresan, upptäck mat hantverk i Örebro län. Länet ät ju ganska litet men på en tur i Västernärke så kan man åka på många vägar man aldrig farit på tidigare. Jag tycker bäst om att navigera efter en vanlig karta men om stället man vill åka till ligger mitt i skarven och vägen är dit är sytrådssmal i bilatalsen så blir man ju tvungen till att gepeessa med mobilen. Vårt fösta mål får bli Kräcklinge, dit kan man åka över drumlinområdet i Hackvad men vi åker via Edsberg. Små närkesstugor, stora herrgårdar och vida vyer över böljande åkermark. Vi har bott i Närke i snart 50 år men här är många vägar okända för oss. Det är grusväg sista bitenoch tack vare mobilen kommer vi fram till Lilla Väsby gård. Stor gårdsplan, stora ekonomibyggnader och en köttbod med gårdens egna produkter. Vi köar på ett coronaanpassat sätt och det tar ju tid när folk inte vet vad ska ha men vi vet att vi vill ha köttfärs och honung.  Om vi sen velat stå i en kö till hade vi kunnat fika tillsammans med Lekebergs brandkår som kom upp på lagårdsbacken med sin fina bil. Vi åker mot Fjugesta på för oss okända vägar men när vi känner igen oss vid väg 204 övervägdes vägvalet - endera Berga skafferi, kanske Lanna Bokcafe eller Surannas hembageri i Svartå. Suranna vann för där skulle vi nog inte behöva köa så länge för att sen ta kaffet hemma på bästa coronavis. Bagaren Anna snålar inte på minsta vis med smör och kardemumma i bullarna och frallorna var fortfarande lite ljumma när vi kom hem. Lite shopping, lite folkliv, man får ju vara nöjd men jag saknar den gamla tiden när allt var som vanligt och alla träffades i det gamla barndomshemmet, gjorde marknadsfynd och åt kokosbollar.