onsdag 3 februari 2010

Det var så mysigt på vår gata i snöfallet. Det har snöat precis hela dan, började väl nån gång på natten, och det har säkert kommit tre decimeter ganska tung nysnö. Det började med att ML fick lämna sin bil på gatan nedanför backen. Sen körde hemtjänsten fast precis bortom krönet. De gav upp och blev hämtade av en annan bil. Sen körde N fast med sin lilla skåpbil när han skulle svänga in på parkeringsrutan. Då hade jag skottat ett bra tag och behövde ta en paus. Sen tog vi nya tag, maken och jag. Då körde C fast, precis mitt i gatan. Då var vi fem som skottade för MR hade fastnat längre upp i backen. Nar C knuffats loss och parkerat så gjorde ML ett nytt försök att komma upp men där hjälpte ingen påskjutning. J kom upp efter några försök och en massa knuffande. MR blev lossdragen med vår fyrhjulsdrivna och sen var det ju relativt i ordning. ML:s bil är inte hemma och hemtjänstens sitter fast men annars så... Av snöröjningen har vi inte sett ett dugg. Men det var så mysigt när alla var ute och skottade och sköt på bilar och gav varandra goda råd.

3 kommentarer:

Maggan sa...

Hej! Ja nog är det så att svårigheter skapar "förbrödring". Trevligt det där att hjälpas åt och muttra tillsammans. Nu på morgonen höll jag på att fastna i snön på platta marken när jag skulle ta mig fram på garageplan med bilen. Det var jättenära att jag hade behövt gå in och väcka Maken.

ensamma mamman sa...

Visst är det så att snöskottning stärker granngemenskapen väl så bra som aldrig så uppsluppna grillpartyn? (speciellt förstärkt med bilknuffning)

Charles sa...

Ja tänk vad lite snö kan ställa till med. Bra motion för kroppen, bra för grannsämjan och bra för egot när man skottat lite på grannens del. Man borde ju känna sig förnöjsam och inte vara trött på sk-ten. Eller?