Jag är inte den som tjatar på doktorn om antibiotika, nästan tvärtom faktiskt. Vill inte ha om det inte är absolut nödvändigt, läxar upp väninnor som klagar över att de inte får nåt även om de vet att det är virus, tycker att man ska vänta och se om det inte går över av sig självt.
Men nu sitter jag här med en tiodagars kur kåvepennin.
Jag hade en lång period av äcklig slemhosta i våras, kraxade i sex veckor ungefär och sen har jag haft en hostfri period över sommaren. men så för en dryg vecka sen så kom det halsont, huvudvärk, snuva, hosta. Ett öga är lysande rött och rinner och jag hör knappt nåt för det det har slagit lock i båda öronen. I måndags fick jag ögonsalva efter telefonkonsultation med vårdcentralen, hade turen att få prata med en sjuksköterska med utökad behörighet. Tack syster Y. Ögat blir bättre men allt annat blir sämre - jag hostar tills jag kräks, nätterna är en plåga, sover bara korta stunder mellan hostattackerna, det ekar i huvet när jag hostar och jag hör väldigt dåligt.
I går, när jag ännu en gång hade hostat mig till kräkning och kände mig ganska uppgiven, hade jag åter turen att få prata med syster Y. Så idag fick jag komma till doktorn.Var där i god tid, hade tänkt läsa lokaltidningen men hann inte sätta mig innan doktorn hämtade mig och vi skenade in på hans rum. Titta i halsen, klämma på halsen, lyssna på lungor, titta i öronen, tillhålla mig att inte peta i öronen med tops, konstatera att det behövs antibiotika.
Så en minut efter att jag skulle fått komma in så var jag redan klar, receptet mailat till apoteket, tack och hej!
Nu har jag tagit första tabletten, rysligt stor var den, och nu är det väl bara att vänta på att locken ska lossna ur öronen. Om det nu är nåt som kåvepenninet biter på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar