Nationaldagen

Nationaldagen 2018 - svag vind, solsken, 9 grader. Helt okej väder får man väl tycka efter värmechocken vi utsattes för i maj. Men hur ska man fira och varför gjorde man den här dagen till helgdag? Jag har lite svårt för flaggviftande ovationer, pompösa tal och allmän fosterländskhet i grupp. Jag tyckte det var bra med annandagpingst, då hade man en pålitlig långhelg som jag iofs ofta använde delar av till finslipning av betygssättningen, alltid några elever som beredde extra huvudbry.
Är givetvis så tacksam över att jag lever i detta land med fred och frihet, där alla får gå i skolan, sjukvård finna för alla, det finna mat och bostäder, minimal risk för jordbävningar och absolut inga vulkanutbrott.  Förtretligheter finna ju förstås i högre och lägre grad - just nu torkan och skogsbränderna, myggplågan, bensinskatten, dåliga teveprogram, partiledardebatterna. Ja listan kan ju göras lång men på det hela taget så kan man ju inte ha det så mycket bättre än vi har det här. Jag kan fortfarande minnas min känsla av förvåning från augusti 1964 när jag kom till England för första gången och blev utfrågad av immigrationsmyndigheten. Jag skulle var au pair  under ett år och blev så snopen över att det trodde att jag skulle vilja stanna kvar där. För mig var ju fosterlandet självklart det bästa.
Så jag firar med att ställa den blågula bredvid vasen med kvistar från Elsa-Majs paradisbuske och sätter upp den lilla fasadflaggan. Sen kan jag ju göra det jag behagar, maken kappseglar och jag ska inte ut på några kollektiva jippon. Kaffe och Jane Austen i soffhörnet duger bra denna tidningslösa dag. Ha en bra dag!