Kan det vara jag som ska stanna inne

Nu börjar det sjunka in det där att vi ska hålla oss inne. Alla över 70 sa han ju, statsepidemiologen, och jag är ju en bra släng över det men ändå tyckte jag ju att det skulle göra för stort intrång i mitt fria pensionärsliv. Jag är ju ganska pigg, går mina fem kilometer i rask takt med de andra tanterna och är allmänt hälsointresserad. Men det är ju blodtrycket och det där nya pillret som jag äter sen nån vecka tillbaka, det som även försåg mig med ett halsband.  Åldring med underliggande sjukdom är ju vad man är då fast det är lite svårt att hacka i sig.
Ska man inte ens få gå på Ica då  - nej man ska nog inte det, möjligen smyga dit precis före stängning eller testa näthandling. Att inte få träffa sin barn och de ofta snoriga barnbarnen, inte ens till påsk det blir ju inte kul och att man inte har en aning om hur länge detta ska pågå är  svårt att greppa.
I fredags åkte vi iaf till den fagra staden Askersund för inbokat besök på Connings optik. Det var tre år sen sist och man kan ju befara det värsta. Men det var som tusan - fortfarande ingen grå starr. Och heller ingen förändring av min närsynta synskärpa så egentligen kunde jag sparat in det där med nya bågar men efter några år med ganska diskreta bågar så slog jag till på ett par av mera motsatt typ. Riktigt roligt tycker jag.
Man ska ta det lugnt, inte stressa, bara göra det man tycker är roligt är det goda råd den trevliga stafettdoktorn gav mig när han ringde mig för att prata om min medicinering. Fast man får ju strunta i vårfest, afterwork, läsecirkel och resa mot okänt mål med SPF, inte gå på Rotary.
Att promenera i Byggemarken med de andra tanterna, kanske lite utflykter med kaffetermos, många telefonsamtal, brodera, läsa den där tjocka lagerlöfbiografin, baka slut på alla mjölskvättar, titta på teve - visst finns det att göra.
Inte det minsta synd om mig även det känns lite besvärligt att inte veta hur länge det här tillståndet ska fortgå.