Inget är sig likt

Jag minns en vårvinterlördag 1957. Solsken, lite takdropp och snö. Jag låg i sängen, frös och kunde inte förstå varför jag inte orkade gå upp, skulle ju åka skidor. Har bara dimmiga minnen från den tiden. Hela familjen var sjuk, mormor Alma hämtade sig aldrig riktigt, mina föräldrar måste ju ha skött djuren, mjölkat, eldat i spis och panna, skottat snö, tagit hand om oss syskon men jag har inga minnen från det. Hur såg det ut i samhället, hur många var sjuka, hur många dog - ingen aning.
När det sen kom vaccin mot säsongsinfluensor sa jag i många år
-  Jag behöver ingen spruta för jag hade asiaten.  Nu är jag inte så kaxig längre, tvärtom tar jag emot vaccinet varje år, tillhör man gruppen äldre med underliggande sjukdomar får man ju bara säga tack region Örebro, skönt att de inte bara satsar på avgiftsfri sjukvård till alla under 25 år.
Nu gör man ju bäst i att hålla sig undan allt och alla, gå ut men inte träffa nån, skicka nån annan till Ica, apoteket, systemet och blomsteraffären. Öppna sin kalender behöver man inte göra. Allt inplanerat är struket -  för hur länge vet ingen. Börjar fundera på alla våra födelsedagar i juli och augusti, inga kalas då kanske. Allvarligare funderingar kommer ju också. Om/när man blir sjuk kommer man då ifråga för intensivvård, ska man tacka nej till respirator om det nu skulle finnas nån.
Inget är sig likt. Om allt vore som vanligt skulle vi gå på begravning på skärtorsdan men där blir det bara närmsta familjen. Sorgligt på mer än ett sätt för de efterlevande. Om vinden ligger på kommer jag att höra klockorna ringa för den som gick bort precis före pandemin. Vem vet hur många som det ska ringas över innan detta är över.