En ovanligt lång långfredag

Det blev ju en ovanligt lång långfredag detta år. Tidningslös dag - bara en sån sak. Har inte riktigt förlikat mig med att läsa nyheterna på nätet och så är det ju korsorden, omöjliga att lösa i datorn. Men det värsta är ju förstås att man inte kan/får åka nånstans och inte heller ta emot några besök. Ibland har jag kanske beklagat mig en aning över att det är mycket att greja med och tänka på inför anstormningen av släkt, iofs en avtagande ström av folk, men detta år är det tyst och stilla i vårt lilla hus. Barn och barnbarn samlas hos dotra och när maken antydde att vi kanske, om vi bara vore ute så blev vi avrådda på ett vänligt men bestämt sätt.
Så dags att ångra att man nånsin beklagat sig.
Tankarna på flydda tider kommer ju också rätt som det är i dessa ödesmättade dagar. Hur trist det var på långfredan, en evighetslång predikan som mormor ville lyssna på och den enda radion som fanns i köket, för övrigt genomtrista radioprogram, ingen teve, totalt otänkbart att besöka lekkamrater.
Striderna som uppstod när kyrkans roll minskade minns man ju också. Indignerade insändare när SSU i Storfors ordnade danser på långfredagseftermiddan. Bara för medlemmar förstås men att bli medlem var ju lätt ordnat. När sen parkhallen i Filipstad ville ordna dans på skärtorsdan blev det också ett himla liv.
En för länge sen svunnen tid när allt var stängt, man fick planera maten noga, inte bara att slinka in på Konsum eller Hjalmarssons efterträdare i Persberg om man glömt något.
Nu är ju allt öppet nästan jämt men vi som ska skyddas kan ju inte ge oss ut för att shoppa, gå på bio, gå ut och äta eller fika och inte heller bjuda hem folk. Så egentligen var den här långfredan lite lik dem i barndomen, nästan lika långa och trista.