Det tunnar ut i julkortshögen. Den här julen kom det bara 18 mot de 27 som jag skickade.En del har förstås gått över till mail eller sms och många facebookvänner hälsar ju den vägen. En klasskamrat från realskolan, en kollega från min lärartid, A som också jobbade på skolan, A-C som jag läste ihop med under mitt första uppsalaår - från dem kommer en troget en hälsning ibland med några personliga rader.
Men så försvinner ju en del, de lämnar jordelivet eller så tunnas kontakterna ut och man blir överhoppad i deras adressbok. Några kanske man träffar och säger god jul till. Några skickar man kanske nån grej till och då förväntar man sig kanske ett livstecken i kortform från dem. Från min gamla kollega E-B får jag alltid ett elektroniskt kort och hon glömmer aldrig heller min födelsedag, gulligt tycker jag.
Juldagen i detta hus börjar sen åratal tillbaka med att jag går upp, sätter på kaffet och tittar på julottan på teve. Det vill säga jag lyssnar på första psalmen - Var hälsad sköna morgonstund, psalm 55 i gamla psalmboken. Sen brukar jag tappa tråden lite, lyssna lite förstrött. Förr skrev jag brev till faster Inga och berättade om året som gått men hon gick bort för många år sen, alla de gamla är borta och vi är de äldsta
så nu går jag igenom julkortshögen och tänker på dem som skrev och skickade korten. En stund för eftertanke innan barn och barnbarn dyker upp och julafton utspelas en gång till. Det går ju hur bra som helst med mat och julklappar men lite vemodigt känns det allt ändå med den allt tunnare julkortshögen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar