Jaha, då har jag sett ytterligare en oscarsnominerad film. Och vad ska man säga om den då? Två och en halv timme lång är den och det känns alldeles för långt. Sitter och småfnittrar lite för mig själv över de obekväma och satiriska situationerna där alla får en släng av regissörens stora slev.
I första akten är det ett ungt par som grälar om könsrollerna i modevärlden och vem som ska betala notan. De är båda modeller och hon tjänar ju mycket mer än han.
I den andra förstår man att det unga paret är s.k. influencers som på en lyxkryssare får umgås med en appmiljardär, en oligark och en vapenhandlare och några kvinnliga bihang. Personalen sliter, passar upp och håller god min medan kaptenen låser in sig med sina politiska skrifter. Kaptensmiddan hålls under en sjösjukeframkallande storm eller så är det dåliga ostron.som ställer till det och här kommer också de spektakulära spyorna och de utdragna scenerna med bajsöversvämningar.
I del tre, efter skeppsbrottet visar sig det vad som behövs för överlevnad. Då betyder alla rikedomar inget mot förmågan att göra upp eld och fiska. Då får toalettstäderskan ett övertag i kampen om maten.
Så man kan ju se den som en drift med kapitalismen västvärlden och det absurda i den har så mycket makt men det verkar ju inte finnas några alternativ. Att äta eller ätas är det som driver människan.
Men Man kan säkert se den här filmen på många sätt. Det är ju roligt med satir men här är så många alltför obekväma scener och den är alldeles för lång. Det var väldig få skratt i salongen och när ljuset tändes var det många rynkade pannor, a triangle of sadness kanske, och frågan vad var meningen med den här hängde i luften. Gör en lite kortare och kanske inte så ilsken film nästa gång är mitt råd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar