Lättförtjänta pluspoäng

 - Han får en prick i himmel stor sôm en kôlbôtten brukade min mormor Alma säga om någon som gjort nåt bra och uppskattat. Och det är nog vad vi fick igår, jag och maken, eftersom vi gick på den där begravningen. En arbetskamrat till maken som varit uppskattad som arbetskamrat och jättetrevlig i största allmänhet. Men det var ju länge sen, inte så många kvar på företaget som minns honom och han har haft sitt sociala liv till stor del på annat håll. Då blir det lite glest i kyrkan. Familjen förstås, hustrun, de utflugna döttrarna med familjer, en syster och en kusin från hans hemland i södra Europa, en skara allvarliga äldre män som jag inte kände

Den lilla runda prästen bläddrade i sin bok, talade på både svenska och italienska, stänkte vigvatten och var allmänt tröstande. Organisten gjorde sitt bästa med O sole mio. Efter den sista psalmen förde de allvarliga männen, nu iförda svarta baskrar, ut kistan till likbilen.

Solen sken över Skogskyrkogården när vi tågade efter kistan till graven. Prästen, nu iförd täckjacka läste och välsignade, vi lade våra rosor på kistan och sen sänktes den ner i graven.

Sen blev det ju som det brukar vid samlingen efteråt. När den eleganta italienska systern hade rökt sin cigarett gick vi in till landgången och prinsesstårtan och samtalen kom igång. Trevligt att prata med döttrarna som jag inte sett sen de gick på högstadiet

Men det går fort att bli bortglömd, efter 25 år så är det nästan ingen som minns en på den gamla arbetsplatsen. Odlar man inte umgänget med sina grannar så kommer de inte på ens begravning. Nu fick ju vi sola oss i den stora tacksamheten som de uttryckte över att vi kommit.

- Lättförtjänta pluspoäng fick vi ju sa maken när vi åkte hem och då menade han nog att vi fått en prick stor som en kolbotten nånstans i den vida rymden.