Det är så sorgligt

 När det ringer på dörren strax efter klockan åtta en måndagsmorgon så undrar man ju förstås vad det kan vara. Att jag är hemma beror på att det är så kallt, minus tio bistra grader, brukar ju vara på promenad så dags på morgnarna. Utanför står en kvinna som jag ju känner igen från mitt jobb i vuxenutbildningen, vi bor i samma område och hennes make  har varit arbetskamrat med min man för länge sen  i det stora företaget. Många år sen han gick i pension, närmade sig nittio år och nu har han gått bort.

Vi har ju inte längre pappersvarianten av lokaltidningen men jag loggar in ibland och på lördagarna brukar jag kolla dödsannonserna. Missade dem när vi var i fjällen under vecka åtta och nu vill hon tala om att det är begravning på fredag.

Om vi inte missat annonsen skulle vi sannolikt skickat en summa till Läkare utan gränser, det brukar vi göra om det inte står något speciellt önskemål. Men nu känns det ju som en inbjudan om att vi ska komma till kyrkan och samlingen efteråt.

Så jag kollar våra kalendrar, anmäler oss till begravningsbyrån och swishar en summa till vår favoritorganisation.  

Men så sorgligt det känns. Här på vårt område bodde en gång bara ingenjörer på det stora svetsföretaget, det byggdes en gång för deras skull och nu är det inte ens en handfull kvar. Det glesnar i ens bekantskapskrets, man går på många begravningar, det är så sorgligt. Hoppas ändå att vi blir en skaplig skara i kyrkan.