Avundsjukan grasserar. Jag står på så högt upp som man får i klostret Le Mont-Saint-Michel efter många mödosamma trappor och ser ut över den av ebben frilagda havsbottnen. Vattnet är på väg in, det går sakta men det påstås att just här kan tidvatttnet komma snabbt som en galopperande häst. Horisonten är långt borta i det blå diset och havsbottnen skiftar från duvblått till grått,beige och brunt. Tänk om man kunde måla akvarell - vad vackert det skulle kunna bli. Men nej jag har inte ens försökt men är avundsjuk på dem som kan. Eller när vi är vid näckrosdammen i Monets trädgård i Giverny. Det är så himla vackert även om det inte är så många näckrosor. Pilarna, broarna, det sakta strömmande vattnet. En av mina största kontupplevelser är från Orangeriet i Paris på 80-talet där de stora näckrosmålningarna finns och nu står jag här och ser motiven i verkligheten. Fantastiskt. Jag vill måla som Monet. Men ja.....
Resten av trädgården är förstås fantastisk, en massverkan av krasse, dahlior, palettblad i alla de färger, hortensior. Matsalen i den där speciella gula färgen och köket i som går i blått där skulle man vilja både laga mat och äta den på tallrikarna med det gula brämet.
Att vara avundsjuk är ju inte så utvecklande precis. Jag lämnar det, jag har ju mina syn- och hörselintryck kvar. Le Beau Rivage i Luc-sur-Mer ligger precis vid havet och där kunde vi på natten höra tidvattnet komma in, tystnad vid högvatten och sen drog sig Atlanten suckande tillbaka igen. Vem behöver vara avundsjuk - inte jag.