I natt gick rådjuren på skaren runt vårt hus. Jag vaknade vid halv tre, ont i revbenen, och var uppe och vandrade en stund. Då såg jag dem komma nerför gatan och gå in på granntomten där dom försvann bakom snövallarna. Sen kom de upp över kanten och började äta på syrenhäcken. Intill husväggen på östersidan har snön försvunnit så där kan de komma åt lite raggigt fjolårsgräs, kvickrot och grodblad. Solrosfrön under fågelbordet letar de också efter. De nafsar på allt grönt och jag tycker synd om dem. Så har det ju inte alltid varit. Ofta har jag svurit långa ramsor när krokusarna varit avgnagda och julrosen uppäten. Men det är ganska många år sen de gick här. De senaste åren har jag t.o.m. fått se tulpanerna gå i blom. Detta har jag tackat vargen i Hasselforsreviret för. De vargar som skrämmer några grannfruar så pass att de inte törs gå ut i skogen. Rödluvans mormor spökar tydligen fortfarande. Men nu är ju rådjuren prisgivna. På nätterna kan de gå på skaren med sin smala ben men på dagen har de ju ingen möjlighet att ta sig fram i djupsnön. Älgarna har det väl lättare, längre ben, gnager tallarna rena från barr och kan svara räv och varg bättre. Men de går gärna på vägarna. En morgon när jag körde på Hardemovägen såg jag tre gråa figurer - älgar som promenerade på asfalten. Jag hade dem framför mig ganska länge innan de till slut gav sig över snöplogkanten och ut över gärdena. Det krasade i skaren. Undrar om de väntar på våren?