Lurö

Idag blåser det inte så mycket på Vänern men annat var det i helgen. Det kan jag intyga för jag var där.
Maken är med i styrelsen för Värmland-Västergötlands seglarförbund. Det betyder åtskilliga möten i Vänersborg, Åmål,Karlstad och kanske t.o.m. Hjo.
Det blir ju långa resor och de blir ju för det mesta på helger, lite trist har jag ju tyckt ibland.
Men denna gång var vi "respektive" inbjudna. Det var en kall och vacker förmiddag när vi samlades i Spiken, fiskeläget på Kållandsö. Jag tyckte nog att båten som skulle ta oss till Lurö såg ganska liten ut och det var den också. Sittplats i ruffen fick vi damer ta, de salta seglarna fick hållas i sittbrunnen. Helt rättvist tycker jag för de gillar ju när det blåser.
För den som är van vid segelbåt är 23 knop en svindlande hastighet men det var vad skepparen drog på i även om han fick slå av lite när vi kom ut den grova sjön i farleden.
På Lurö har det funnits befolkning sen järnåldern och faktiskt fortfarande idag.
Men idag är det bara en familj som bor året runt. De driver vandrarhem. restaurang, har bastuflotteoch båtar, får och kor.
Vi bodde med vandrarhemsstandard i ett fyrhus ditflyttat från ön Trädgårdsholmen.
Toaletter och duschar i ett fristående hus och restaurangen en bit bort.
Lunch och trerätters middag på lördag, frukost och lunch på söndag serverades. Man får vara mästare i planering och inte glömma nåt när närmaste affär är miltals bort.
Medan seglarna satt i möte gick vi långa promenader genom ek- och hasseldungar till fyren och Luröbryggan där det serveras rökt sik på somrarna.
Sen var det bara båtturen tillbaka till fastlandet.
"Vi tar en annen väg så vi slipper den värste sjöen" sa skepparn. Han sa också att det skulle ta längre tid eftersom sjön var så grov men det gick undan ändå och efter en sväng förbi Läckö slott så var i Spiken igen.
Tack Värmland-Västergötlands seglarförbund att jag fick följa med!