En vecka går så fort. Alldeles nyss klev vi upp i ottan och drog iväg. Nu är vi hemma igen, hallen är full i pjäxor, väskor som ska packas upp, tvätt att sortera,
Lite i blåsigaste laget var nog under veckan, så vi kom aldrig till Timmerkojan.
Med den nya Grizzly, (sittlift för sex pers) skulle vi åka upp på Blästerfjället. Det gör man gratis om man är utrustad för turåkning, men där uppe var det renblåst på snö och stenhård skare - ingen hit med längdskidor alltså. I stället blev det Samevistet. Det blåste småspik när vi åkte den flacka leden från Storhogna, men vid stugan, så välplacerat nere i en sänka var det vindstilla, så vi kunde äta våfflorna ute i strålande solsken. Med vinden i ryggen gick hemvägen i ett huj
Några turer med egen matsäck blev det också förstås, Och en dag med utförsåkning. Inga svarta backar för min del längre, jag känner att jag blivit mycket försiktigare och fotleden besvärade mig en del men än tänker jag inte ge upp. När man blir riktigt försiktig kan man ju välja barnbackarna.
Det var vinter däruppe, snöfall, solsken, knallblå himmel, träningsvärk, svett men inga tårar.
Det är så hälsosamt och stärkande fjällen heter det ju, särskilt om man är omgiven av familj, släkt och goda vänner. Det är sant man kan inte ha det bättre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det låter härligt. Jag minns fjällvistelserna med glädje, men förmodligen blir det inte någon sådan för mig mer. De får förbli trevliga minnen.
Visst mår man bara så otroligt bra av att tillbringa större delen av dagarna utomhus oavsett årstid, väder och vind!
Härligt och stärkande låter det! Bra att allt funkat så som det ska och att ingen elak lift ställde till det.
Skicka en kommentar