Tänk vad skulle ha varit glad om han fått vara med. Men han fick ju inte det fastän han var huvudpersonen. För det var hans begravning. Den vackra gamla kyrkan från 1685 var nästan fullsatt av många av hans SFI-elever, folk från de många föreningar han var med i, arbetskamrater och chefer. Vackra tal hölls och dikter lästes, den åldrade manskören sjöng. Det var vackert och gripande och jag hoppas att han när han var i livet har fått känna av den värme som strömmade genom kyrkan.
Min mamma brukade säga att ger man inte blommor till människor medan de lever ska man inte skicka några till begravningen och det ligger väl något i det.
Men blomsterhandlarna blir väl glada och rådjuren som smyger runt kyrkogården gillar säkert rosor och nejlikor.
Han skulle nog i alla fall varit glad om han fått vara med.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Vad fint och vad sorgligt.
Jag tänkte det också när jag satt där i kyrkan. Allt var så mycket i hans anda. Att han hade så många vänner! Det var den mest välbesökta begravning jag varit på.
Kanske är det så att begravningar inte bara är till för den som är död utan också för oss som fortfarande kan rätta till ett och annat i våra relationer?
Ja! Du skriver precis det som jag tänkt. Det var en fin och känslosam begravning med många besökare. Bilden av den alltid glade och leende K blev klarare när man såg alla som samlats till hans begravning. Det är avtrycken vi gör under vår levnad som får betydelse!
Skicka en kommentar