Jag sitter på tåget med DN:s fredagskorsord. Maken sitter mitt emot med datorn - inte så mycket konversation alltså. Ganska snart så blir jag väldigt nyfiken. Bakom mig sitter en man med mobiltelefon. Troligen är han i vår ålder, lite lomhörd kanske, borde bli påmind om att han inte behöver tala så högt, han har ju ändå mobilen.
Han har tydligen varit på sin mors begravning. Den han talar med är nog en bror eller syster.
- Jag har alla morsans smycken med mig säger han och då kan jag ju inte sluta lyssna. Av detta och flera följande samtal framgår det att nån annan i släkten gärna hade velat lägga vantarna på detta.
- Henne får du spela in när du talar med henne, hon är ju totalt opålitlig säger han.
Om han är ledsen och sörjer kan ju inte jag veta, det framgår alla fall inte av hans samtal, jag kan inte ens med att vända mig om och se hur han ser ut. Men jag tycker att fått veta alldeles för mycket som jag inte har att göra med.
Han kliver av nånstans på Västgötaslätten och när vi är i Töreboda är korsordet klart.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Man kan få höra både det ena och det andra när man vistas i offentliga miljöer nu för tiden. Förr gömde sig folk bakom tidningar, nu är det mobilerna som gäller. Men jag tyckerr ändå att det ahr blivit mindre prat och mera skrivande.
Kanske inte så smart att annonsera ut för hela kupen att man har tagit hand om mammas alla smycken.
Skicka en kommentar