Oxhälja

Så är en av årets hållpunkter passerad. Vi har varit på Oxhälja med den sedvanliga släktträffen i Persberg. Syskon, kusiner, ingifta och detta år några små tremänningar.
I min barndom ingick ju Oxhälja i tideräkningen - fôer å ätter Oxhälja. Och lite är det ju så nu också för tar det slut på en storlek plastpåsar eller nån krydda så får inköp ändå vänta.
Den franska fiskkryddan tog slut i somras och treliters fryspåsar fick jag snåla ordentligt med  för att de skulle räcka tills nu.
Så mycket har igenkännandets behag. Chili con carnen på fredagskvällen när alla kommit, lunchen med ungspannkaka och cocosbollarna till eftermiddagskaffet när vi jämför våra fynd. Hissas wienerkorv till söndagslunch innan det är daga att åka hem igen. Svågern värmer korvarna med lök och kryddpeppar och de smakar smaskens
I år hade de små tremänningarna så stort utbyte av varandra att Nils (4), när de skulle skiljas, sa till Ivar (2,5)
 - Det var väldigt trevligt att träffas. Han har förstås hört sin glada och genomtrevliga mamma säga det många gånger. Och vi blev ju rätt så roade.
För övrigt så åker vi in till stan vid samma tid som alla år, parkerar på samma ställe, går samma runda och handlar i stort sett samma saker år från år.
Honung, hjortronsylt, plastpåsar, gladpack, kryddor och nåt hos Rostfria Herman. I år hade jag planerat att köpa en korkskruv. En syskonbarn och hans flickvän lånade vår lägenhet i Göteborg i somras och de upptäckte att detta viktiga redskap saknades.
Men nu stod de inte på sin plats vid Skillerälven nära stadspumpen - ingen ett köpa korkskruv av.
Det får väl lösa sig men jag undrar över hur vi klarat oss hittills. Har vi bara druckit bag-in -box eller har vi köpt skruvkôrksviner, som en infödd systemchef i Filipstad  sa att en skuell pass säj fôr.
Det går mot hösten nu och vi har en härlig helg att minnas.
Det var väldigt trevligt att träffas som han sa, lille Nils.