måndag 5 november 2018

I det kolsvarta stupmörkret

Jag hade nästan glömt hur kolsvart det är i skogskanten på hösten. Efter en överdådig lunch på Hennikehammars herrgårdspensionat så åkte vi till barndomshemmet i skymningen. Min tvillingsysters svärmor har gått bort 104 år. De hade minnesstund i fredags när alla kunde samlas. Svågern har tre systrar varav en bor utanför Seattle så det tar ju ett tag att samla alla. Och sen var det ju chiffonjen, den som svågern skulle ärva. Lägenhet tre trappor upp utan hiss och den måste flyttas precis nu av skilda skäl inför lägenhetsförsäljningen. Maken, som ju är mycket hjälpsam, lovade givetvis att hjälpa till när vi ändå skulle träffas på den där lunchen med barn och barnbarn.
Både syrran och jag oroade oss förstås. Svågern haltar och maken är ju trots allt snart 70. Men med hjälp av en rask son, en yngre svåger och den starke amerikanen löstes det galant.
Under tiden satt vi andra i huset i skogen. Barnbarnen och även vi gamlingar åt mängder med godis medan mörkret föll.
När transporten med möbeln anlände var det redan kolsvart ute, mulet och inget stjärneljus.
Det var precis så mörkt, som jag minns det från barndomen, stupmörkt. Nu finns det ju lampor på alla hus och uthus inte bara en ynka lampa på husknuten, vilken skulle lysa vägen till lagård, vedbod och utedass.
- Inte mycket som störde  mörkerseendet sa sonen och det kan man väl tycka är positivt. Ibland föreslår maken att vi ska köpa nåt ställe i skogen för att han ska få tillgång till ekonomibyggnader. Jag brukar svara att jag vill se gatlyktorna blänka i asfalten, att jag gjort min tid i skogen och att jag kan hjälpa honom att sätta upp gardiner om han vill flytta.
Att barndomshemmet är kvar känns ju så bra, jag åker gärna dit men det är oftast sommartid när det nästan aldrig blir riktigt mörkt för den som är lite kvällstrött. Så visst är det trevligt med korta visiter
men jag säger nej tack till att bli bofast i stupmörkret. Gärna luncher på herrgårdspensionat, svamppromenader och släktmöten med barn och barnbarn bara jag sen får återvända till bebyggda trakter.

Inga kommentarer: