Det är nåt med tiden

Det är nåt med tiden. Den är så långsam ibland och ibland tar den ett skutt. Jag tillhör det gänget som vill ha ständig sommartid. Jag vaknar vid halv fem för det mesta och det är ju lite tidigt att gå upp. Så jag ligger en stund, försöker somna om, snurrar runt i sängen, kollar facebook och instagram och funderar på både det ena och det andra.
Så till slut går jag  upp, sätter på kaffevatten och hämtar tidningen. Dagens  godaste kaffekopp och  Bryderiet, det lilla korsordet som gör att jag envisas med papperstidning. Då är klockan en kvart i sex och sen lusläser jag de numera så dyra bladen och klockan segar på.
Men så plötsligt har  tiden tagit ett skutt, så jag får bråttom. Morgonpromenaden väntar och den kan man inte skolka från utan giltig anledning.  Vi morgonpigga tanter känner ju varandra rätt väl så man kan inte komma med vilka undanflykter som helst. Så fram med underställ, strumpor och så mycket tröjor som vädret kräver, borsta tänderna, på med överdragsbyxor och jacka och iväg. Ja, icebugs förstås om det är halt, annars kängor. Bilnyckeln, stavarna och förstås mobilen - vill ju veta hur många steg det blir.  Och då går tiden ganska fort.
Nu när snön är borta kan vi ju gå i skogen igen, på elljusspåret och de angränsande stigarna som orienteringsklubben sköter så bra. Då går tiden sin vanliga lunk - fem kilometer tar en timme om vi inte stannar och pratar för mycket.
Men jag undrar över det där skuttet som tiden tar mellan halv sju och kvart över sju. Vad är det som gör att den stunden liksom försvinner och jag måste skynda mig så.
Oavsett hur det funkar med tiden så hoppas jag på sommartid - även på vintern.