Fanns det ungdomsgård?

- Var ni ute och brände bilar då eftersom ni inte hade nån ungdomsgård? Den skämtsamma frågan kom från yngste sonen när vi kom in på hur det var förr, vad man fått lära sig på dagis osv. Dagis eller förskola var ju inget vi hade en aning om att det fanns i min barndom i en gruvby i östra Värmland. Alla mammor var hemma och alla pappor, iaf nästan alla, jobbade åt Bolaget dvs Uddeholm. Det närmsta ungdomsgård vi kom var väl när vi hängde vid Arne och Martins cykel o sport och tittade på testbilden på tv. Den första teven i bygden fanns ju där och de var generösa nog att ställa den i skylten så vi fick se myrornas krig, mottagningen där i skogsbygden var ju inte så bra 1956.
Att man skulle sysselsättas, att någon skulle bekymra sig över ens fritid det fanns ju inte på kartan.
Endera fortsatte man ju realskola och gymnasium och läste läxor på kvällarna eller så jobbade man med begränsade möjligheter till att ränna ute. Sen var det ju den sociala kontrollen också, inte nådigt att göra bort sig.
Att vi kom in på hur det var förr beror ju lite på det som hänt vid demonstrationerna mot rasism. Om man nu bara 50 personer ska få samlas på ett ställe så är det ju makalöst att det ges tillstånd öht. Givetvis finns det massor med folk som tänker demonstrera fredlig men det finns väl inte en människa som inte begriper att en massa bråkstakar ska ta chansen att förverkliga sig.
Hur det är med rasism inom polisen kan jag ju inte ha så stor aning om och jag har ju heller aldrig känt mig kränkt av någon polis. Jag visar gärna körkortet och när jag åkte dit för fortkörning så kände jag mig inte heller orättvist behandlad.
Om man låter bli att vara så lättkränkt, tar skeden i vacker hand och seden dit man kommer så blir livet så mycket lättare. Även för medmänniskorna.