Nu skulle vi egentligen vara i Björnrike. Om allt vore som vanligt alltså. Vareviga år allt sen 1977 har vi varit på sportlov i Härjedalen. Ja inte för tio år sen när jag precis hade brutit benet och haltade runt med ett gipspaket.
Undvik resor som inte är nödvändiga säger ju både ministrar och folkhälsomyndigheter. Är fjällresor nödvändiga resor kan man ju fråga sig. Antagligen är de det för annars skulle man väl grejat det där med utglesningen på resor längre än 15 mil innan allt var fullbokat och sett till att man kunnat använda pandemilagen för att stänga skidliftarna före 11 mars. Då är sportloven redan över och det glesar ut sig av sig självt i fjällvärlden. Men om man vill hålla sig väl med alla så får man ju passa sig för att trampa den välbeställda och högljudda medelklassen på tårna. Nu är ju inte vi speciellt ädla människor bara så pass klara i huvet att vi förstår att vara med barn och barnbarn i en fjällstuga vore smittfarligt för oss gamlingar. Vi hade ju riktig vinter i några veckor och hann använda både skidor, skridskor och spark tillsammans med barnbarnen. Det är vi glada över
Om vaccinet har verkan, om viruset muterar ihjäl sig och vi får leva och ha hälsan och förståndet i behåll så kanske vi får åka på sportlov nästa år. Vi hoppas på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar